Sufjan Stevens – ”Greetings From Michigan: The Great Lake State” (2003)
  

 

Detta var Sufjan Stevens tredje platta och hans första i den påstådda serien om samtliga USA:s stater (ett påstående han senare erkände bara var ett marknadsförningspåhitt). Och staten som behandlas är förstås Michigan vilket också råkar vara Sufjans födelsestat.

 

Första gången jag hörde den här plattan var hos min granne i Quebec, musikern ovanpå, Marc Vallée. Han gillade plattan och tänkte väl att jag också skulle finna den intressant, vilket han hade helt rätt i. På Michigan bjuder Sufjan på sköna, ofta relativt lugna och melankoliska, låtar med banjo, piano, blås och en del annat smått och gott. Sufjan spelar de flesta instrument själv och plattan är inspelad på en i sammanhanget ganska simpel utrustning. I vinylversionen är det en dubbelplatta, vilket är trevligt. Dock är det som småbarnsförälder svårt att spela en hel dubbelplatta eftersom barnen, när stereon går igång, plötsligt kräver att få höra Sean Banan eller andra lika bra artister.

 

Michigan innehåller mestadels ganska vackra och finstämda låtar och vid något tillfälle får jag faktiskt lite Simon & Garfunkelvibbar, medan en mer flummig och flytande låt som Oh God Were Are You Know får mig att tänka på Spiritualized och deras überflum. Det är relativt sparsmakade arrangemang och Sufjans röst ligger långt fram i produktionen, han gömmer sig inte bakom sina instrument.

Men ibland bryts lugnet och melankolin av, av den del lite mer fartfyllda nummer. I dessa är det ofta ganska udda rytmer, oändliga loopar och annorlunda låtupplägg, vilket ger en i det närmaste progressiv känsla. Institutionen allmusic.com har mycket riktigt progressive folk som en av flera definitioner på plattan, och har allmusic.com sagt att det är progressivt så är det så.

 

På det hela taget en riktigt bra platta, kul att lyssna på, lättillgängligt men ändå lagom utmanande. Kanske inte en skiva för den våldsamma förfesten, snarare för den eftertänksamma efterfesten. Eller en dag när barnen är borta på annat och man får ha stereon för sig själv en timme eller två.

 

Tracklist

Side A

1. Flint (For The Unemployed And Underpaid)
2. All Good Naysayers, Speak Up! Or Forever Hold Your Peace!
3. For The Widows Of Paradise, For The Fatherless In Ypsilanti
4. Say Yes! To M!ch!gan!
5. The Upper Peninsula

Side B

1. Tahquamenon Falls
2. Holland
3. Detroit, Lift Up Your Weary Head! (Rebuild! Restore! Reconsider!)
4. Romulus
5. Alanson, Crooked River

Side C

1. Sleeping Bear, Sault Saint Marie
2. They Also Mourn Who Do Not Wear Black (For The Homeless In Muskegon)
3. Oh God, Where Are You Now? (In Pickeral Lake? Pigeon? Marquette? Mackinaw?)
4. Redford (For Yia-Yia & Pappou)
5. Vito's Ordination Song
 
Side D
1. Marching Band
2. Pickerel Lake
3. Niagara Falls
4. Presidents & Magistrates
5. Wolverine

Prince – ”Parade” (1986)

 

Under den period i livet jag lyssnade relativt regelbundet på Prince tyckte jag den här plattan var lite svår. Kanske var det för det svartvita omslaget? Omslags utseende har ofta påverkat min upplevelse av musiken. Eller kanske var det för att musiken är ett soundtrack till en film jag inte hade sett (och fortfarande inte har sett)? Vetskapen om osedda scener som hörde till låtarna kanske gjorde mig frågande och skapade en känsla av att något saknades?

Idag förstår jag inte riktigt varför jag upplevde Parade som svår. När jag nu lyssnar på den tycker jag den är ganska schysst, för att vara Prince. Jag har dock lite svårt för Princes funkiga och ibland avskalade, torra, sound. Precis som på den föregående plattan Around the World in a Day så bjuds det på mycket funk, ibland med psykedeliska inslag, uppblandat med en del smäckrande ballader. Just de psykedeliska inslagen gör musiken lite roligare att lyssna på, tycker i alla fall jag. Speciellt på 80-talet var väl inte en sådan touch på musiken speciellt vanlig. Då och då lämnar Prince det relativt torra och avskalade soundet och beger sig till den andra sidan, t.ex. i B-sidans bombastiska öppningsnummer Mountains.

 

Parade var Princes åttonde platta och han var 28 år gammal när den släpptes. Som vanligt spelar Prince de flesta instrument själv. De första fyra spåren kan ses som en svit, Prince spelade först in trumspåret till alla fyra låtar i en enda tagning, sedan spelade han in bas, gitarr etc. på samma sätt. Dessa första fyra låtar flyter fint in i varandra. Plattan avslutas med den sorgliga balladen Sometimes It Snows In April som jag någon gång läste skulle handla om en hund Prince hade haft som dog. Jag tyckte därför det var en passande låt att lyssna på när min familjs katt dog, när jag fortfarande var i tonåren. Skuggan hette hon. Parade innehåller också hiten Kiss, som jag aldrig tyckt speciellt bra om.

Detta var den sista platta Prince gav ut med kompbandet The Revolution. Filmen som plattan är ett soundtrack till heter Under The Cherry Moon, och Prince agerar skådespelare i den.

 

Sammanfattningsvis måste jag säga att den här plattan är ett gott hantverk, det är bra låtar med spännande små twister, Prince är en musikutövare och låtskapare av rang. Att jag sedan har lite svårt för hans sound är en annan sak. Prince tillhör en förfluten del av mitt liv, och jag tror jag är färdig med honom. Men man skall aldrig säga aldrig.

Prince har någon sorts ovilja gentemot Internet och att hans musik sprids där, så Kiss var den enda video som jag hittade på Youtube (med ljud). Men det finns bättre låtar på plattan.

 

 Tracklist

Side A

1. Christopher Tracy’s Parade 2:11
2. New Position 2:21
3. I Wonder U 1:40
4. Under The Cherry Moon 2:57
5. Girls & Boys 5:30
6. Life Can Be So Nice 3:12
7. Venus De Milo 1:54

Side B

1. Mountains 3:58
2. Do U Lie? 2:43
3. Kiss 3:38
4 .Anotherloverholenyohead 3:58
5. Sometimes It Snows In April 6:50