Tommy James – ”Tommy James” (1970)

Dagens tema är en ganska kul platta. Många känner säkert till Tommy James and the Shondells som hade många hits under den senare delen av 60-talet, vem minns inte Crimson And Clover? Poppsykedelia av högsta klass. 1970 gav Tommy James ut sin första soloplatta vilken känns som en naturlig fortsättning på Shondellstiden, småpsykedelisk pop av inte alltför svårtillgängligt slag. Om jag inte vetat om det hade jag nog haft svårt att gissa på att andra halvan av bandnamnet var försvunnet, då det låter ganska likt de tidigare skapelserna. I detta fall är inte det något negativt.

Egentligen finns inget direkt svagt spår på plattan, och hela A-sidan är ett pärlband av bra låtar. Skivans höjdpunkt är öppningsspåret på sida B, Come To Me. Här får Tommy sällskap av en damkör som tar musiken upp till ännu högre höjder i en refräng som man inte kan låta bli att sjunga med i. I övrigt så bjuds vi på en del souliga, fartfyllda och dansanta låtar, vissa lugnare och mer flummiga alster och avslutningsvis den punkiga Quicksilver. Men Tommy håller sig hela tiden inom ramen för lättillgängliga, bra låtar med sköna hooks och en lagom dos psykedelia.

 

Plattan är utgiven på Roulette Records. Tydligen var det en front som maffian använde, bl.a. för pengatvätt. Enligt Tommy James själv så gick han miste om royalties upp mot 30-40 miljoner dollar, och vid ett tillfälle fick han lämna New York och istället spela in i Nashville på grund av pågående maffiabråk. Tommy ville inte få en kula i sig eller ståplats i East River. 2010 släpptes självbiografin Me, The Mob and the Music, en bok Tommy inte vågade skriva förrän alla som var djupt involverade i Roulette Records var döda.

I vilket fall kan denna platta rekommenderas, en kul blandning av låtar med tydligt Tommy James-stuk. Såklart är det en ganska kommersiell platta, Tommy James and the Shondells var ett av banden som sålde allra mest skivor i slutet på 60-talet, och Tommy fortsätter på samma väg. Icke desto mindre är plattan riktigt skön. Samtliga låtar klockar in på mellan 3-4 minuter, förutom nämnda Come To Me som klarar sig med 4 sekunder från 3-minutersgränsen. Inga sinnesutvidgande, radiofientliga långa jams här inte.

 

Tracklist

Side A

1. Ball And Chain 3:30
2. Meet The Comer 3:35
3. Midnight Train 3:29
4. Light Of Day 3:46

Side B

1. Come To Me 2:56
2. I Lost My Baby 3:07
3. Lady Jane 3:40
4. Quicksilver 3:21

Giorgio Moroder – E=mc² (1979)
 

 1979. Disco. Studio 54, kokain och dans. Ahhh, det var tider det… Tyvärr var undertecknad bara sju år gammal året denna platta gavs ut och var lyckligt omedveten om allt vad glamoröst uteliv hette. Och Sveriges jetset var väl inte riktigt i samma liga som New Yorks dito.

Italienaren Giorgio Moroder får väl nästan anses vara en legend inom musikvärlden, speciellt dans- och discovärlden. Han har producerat artister som Donna Summer, David Bowie, Blondie, Bonnie Tyler, Freddie Mercury, The Three Degrees m.fl. Han grundade Music Land Studios i München där ELO, Led Zeppelin, Queen och Elton John har spelat in. Han har dessutom gjort ett stort antal egna album inklusive en rad soundtracks, inte minst soundtracket till det episka mästerverket Scarface, alla gangsters favoritfilm – Say hello to my little friend! Senast dök han upp på Daft Punk’s nya platta Random Access Memories.

 

E=mc² är en renodlad elektronisk discoplatta. Inga gitarrer, bas eller trummor. Inget blås. Ingen triangel. Detta var ovanligt 1979. Även om elektroniken sedan länge fanns inom discon, samsades den oftast om utrymmet med stråkar, blås och grooviga gitarrytmer. Visst fanns det band som Kraftwerk och Tangeringe Dream som sysslade med enbart elektronisk musik, men de befanns sig ju knappast i dans- och discovärlden.

Personligen har jag aldrig varit en discofantast, så plattan borde inte vara i min smak, det är så mycket yta i discomusik. Samtidigt kan jag inte ljuga – det är en ganska kul skiva! Falsettsången på låtarna ger Bee Gees vibbar, det är uptempo och dansant. Allmusic.com ger plattan en 4:a och skriver:

“This is the electronic dance music that preceded the rise of techno, house, and industrial noise, and it came at a time when hip-hop was in its infancy and the rave subculture had yet to be invented. Even though the songs themselves are average, Moroder and Faltermeyer's futuristic production makes E=MC2 a historically interesting LP that anyone who has enjoyed electronic dance rhythms needs to check out.”

 

Och eftersom jag själv under 90-talet var en stor torsk på goatrance (som det kallades på den tiden) så antar jag att E=mc² har sin givna plats i samlingen.

Mitt ex inköptes för övrigt i Quebec, Kanada, och är utgiven på Casablanca. Eftersom det är KISS gamla bolag så tror jag alltid att jag ska få höra Detroit Rock City när jag lägger på den på skivtallriken. Avslutningsnumret på skivan, tillika titellåten, avslutas med att Moroder berättar vilka som varit med och gjort plattan, till ett discobeat. Det är ganska kul.

 

 

Tracklist

Side A

1. Baby Blue 4:53
2. What A Night 4:55
3. If You Weren’t Afraid 5:16

Side B

1. I Wanna Rock You 6:30
2. In My Wildest Dreams 4:37
3. E=mc² 4:32