lördag 23 juni 2018

Tommy James - "Christian of the World" (1971)


Efter sina år med The Shondells hade Tommy James en relativt framgångsrik solokarriär. Hans kristna tro kunde skymta fram ibland på de tidigare alstren, men på denna skiva är budskapet helt tydligt. Det kristna temat gör inte på något sätt låtarna sämre, det är sköna melodier, medryckande refränger och maffiga gospelkörer blandat med trallvänlig pop. Tommy James kunde konsten att skriva musik som många tyckte om. Omslagets skönhet kan väl dock diskuteras.

Omslagets insida

Eftersom jag är ganska förtjust i bombastiska refränger som greppar tag i en, gillar jag många av låtarna. Tack vare gospelkörerna som hjälper till ökar svänget. Generellt gjorde Tommy James ganska positiv musik, och så även här. Det är inga deprimerande stycken som tar lyssnaren till någon mörk plats, istället är det vänligt, glatt och lättillgängligt. Och bra. Det är kvalitet på låtarna, trots att de är så radiovänliga. Självklart finns några tristare låtar, som kanske blir för snälla, men på det hela taget en bra skiva. Och ju äldre jag blivit, desto mindre tålamod har jag fått med låtar som är för långa. Därför uppskattar jag 2-3-minuterslängden låtarna kretsar kring. Jag hinner aldrig tröttna, och variationen blir större. Så stöter man på plattan i någon skivbörs, så tycker jag nog man kan slå till. Man behöver inte rädas det kristna budskapet som ett flertal låtar förmedlar, det blir mest svängigt.


Tracklist

Side A
1. "Christian of the World" - 2:45
2. "Rings and Things" (James) - 1:55
3. "I'm Comin' Home" - 2:03
4. "Sing, Sing, Sing" (James) - 3:05
5. "Draggin' the Line" - 2:45
6. "Sail a Happy Ship" - 3:15
7. "Light of Day" - 3:46

Side B
1. "Bits and Pieces" - 2:30
2. "I Believe in People" - 2:26
3. "Church Street Soul Revival" (Ritchie Cordell, James) - 3:15
4. "Another Hill to Climb" - 3:10
5. "Adrienne" - 2:40
6. "Silk, Satin, Carriage Waiting" - 2:49




måndag 18 juni 2018

Jon Hassell - "Power Spot" (1986)


Den här skivan hittade jag för några månader sedan i en lokal bok/skivbörs, för en överkomlig summa. Jag lockades av den då jag noterade att Brian Eno och Daniel Lanois suttit vid inspelningsrattarna, och dessa två i kombination med Hassells mystiska trumpet verkade intressant. Dessutom är den utgiven på ECM, som ju gett ut en del intressanta skivor. Skivan är inspelad i närheten, närmare bestämt i Hamilton, Ontario. I Kanada räknas 60 mils distans som "i närheten". Kanske är det Lanois kanadensiska blod som avgjort inspelningsplatsen.

Det är en ganska mörk skapelse, en relativt murrig ljudbild och inte helt lättillgänglig musik. Om man inte vet att det är en trumpet Hassell spelar på, är det troligen inte det första instrument man gissar på. Min son gissade på "något afrikanskt instrument". Tydligen sjunger han i trumpeten istället för att blåsa i den som brukligt, vilket skapar ett speciellt sound. Sedan använde han sig av tapeloopar med vars hjälp han skapade harmonier i studion, dessa använde han live i studion, så effekterna skapades i realtid, och inte som pålägg efteråt.


Musiken har ofta en bas av rytmer - slagverk och bas (oftast skapad med keyboard), och ovanpå detta spelar Hassell. Som nämnts är det en ganska mörk skiva, och tämligen svår. Soundet är speciellt, och eftersom det inte är så varierat kan det gå åt båda hållen. Gillar man soundet får man mycket av det, men är man lite svårflörtad som mig, blir det för mycket, och variation för liten. Så jag är inte överförtjust, och kan inte med rent samvete rekommendera plattan. Men för all del, lite inte på mina ord, prova själv. Jag uppskattar ändå artister som gör sin grej, utan allt för mycket bekymmer hur kommersiellt gångbart resultatet blir. Det ger en bredd inom den musikaliska världen och kan inspirera andra till att våga sig in på nya vägar. Hassell är på så sätt troligen en inspiration för många, och därmed en viktig artist.


Tracklist

Side A
1 Power Spot 7:04
2 Passage D. E. 5:25
3 Solaire 6:48
4 Miracle Steps 4:18

Side B
1 Wing Melodies 7:42
2 The Elephant And The Orchid 11:00
3 Air 5:18


söndag 27 maj 2018

Mike Oldfield - "Crises" (1983)

Crises var Oldfields åttonde album. Som många andra är jag lite tveksamt inställd till de plattor han skapade efter de 3-4 inledande. Den här hittade jag billigt och har alltid tyckt Moonlight Shadow var en av 80-talets bästa pophitar, så varför inte? Men tveksamheten består.

Jag har en nordamerikansk pressning där sida A består av sex i sammanhanget ganska tillgängliga poplåter, varav Moonlight Shadow avslutar sidan. Förutom den korta Taurus 3 är alla låtar med sång, i normal vers-refräng tappning. På In High Places sjunger Jon Anderson, i övrigt hörs Maggie Reilly och Roger Chapman. För att vara 80-talspop är det väl OK, även om det aldrig varit en favoritnisch. Moonlight Shadow är utan tvekan sidans bästa spår, och generellt gillar jag låtarna där Maggie Reilly sjunger bäst. Hon har en fin röst. Men på det hela taget ganska sisådär musikupplevelse, men ändå att föredra framför Wham! eller Samantha Fox om man tvunget ska lyssna på 80-tal.
För mig har Oldfield varit mer av en instrumentalist som skapat musikverk utanför de vanliga ramarna, ofta verk som upptar en hel sida på plattorna. Det är Crises sida B (på den nordamerikanska pressningen), som upptas av titellåten. Kunde ha varit intressant, men ligger en bit ifrån t.ex. Ommadawn i kvalitet. Det är mer synthar, vilket kanske 80-talet är att tacka för. Jag saknar Oldfields mer organiska sound från de tidigare plattorna, det blir lite utsmetat. Dessutom får han för sig att sjunga på vissa partier, med ett inte alltför lyckat resultat. Hade varit bättre att hållt sig till enbart ett instrumentalt sound. Man känner igen harmonierna, gitarrerna osv, och det låter otvedtydigt Oldfield. Men det är ganska trist.

Gillar man Oldfields instrumentala verk, tror jag det är bättre att hålla sig till hans 3-4 första klassiska plattor. Gillar man 80-talspop kanska första sidan kan uppskattas.


Tracklist

Side A
1. "Mistake"
2. "In High Places"
3. "Foreign Affair"
4. "Taurus 3"
5. "Shadow on the Wall"
6. "Moonlight Shadow"

Side B
1. "Crises"



lördag 21 april 2018

Supertramp - "Crime of the Century" (1974)


Fram till 7-8 år sedan var jag ganska negativ till Supertramp. Jag hade egentligen inte hört något med dom, och trodde de var en smörig, komersiell discogrupp, som spelade låtar för 70-talens dansgolv. Kanske lite i stil med Boney M. Det var nog namnet som sådde idén i mig, tyckte det lät som ett disconamn.

Ack så fel jag hade, och så mycket bra musik jag missade. Crime of the Century var bandets tredje skiva och deras genombrott, musiken definieras ofta som prog och/eller artrock, bl.a. fick den 28:e plats på Rollings Stones lista över tidernas bästa progalbum. Definitioner är en vansklig vetenskap, och personligen skulle jag inte sätta etiketten prog på den här skivan. Kvalitativ pop/rock tycker jag beskriver det tillräckligt bra.

För det är genomgående bra låtar, Rick Davies och Roger Hodgson delar officiellt på komponerandet även om de till stor del jobbade individuellt i verkligheten. Låtarna består ofta av partier som skiljer sig ganska tydligt från varandra, men som därför ger en trevlig variation. De slingrar sig lite fram som som en bäck, lite hit, lite dit, men utan tvekan samma bäck hela tiden. Det är inte på något sätt spretigt. Det bjuds på en hel del svepande refränger, och låtarna är generellt ganska episka, vad det nu egentligen betyder. Jag är ju svag för sådant, så jag faller för plattan.

Det låter mycket 70-tal om det, men soundet känns ändå fräscht. Mycket piano och fin sång ger mig lite Elton John-vibbar, lät han så här på 70-talet? Det sägs att han gjorde en del bra grejer då, jag har inte hört det, är ganska negativt inställd mot Elton Johns musik. Har tydligen inte lärt mig läxan.


Tracklist

Side A
1. School 5:35
2. Bloody Well Right 4:32
3. Hide In Your Shell 6:49
4. Asylum 6:45

Side B
1. Dreamer 3:31
2. Rudy 7:17
3. If Everyone Was Listening 4:04
4. Crime of the Century 5:30



måndag 9 april 2018

Marillion - "Clutching At Straws" (1987)


En av mina lumparkompisar spelade ibland Marillion på luckan, och hävdade med jämna mellanrum att det var världens mest underskattade band. Det blev en av få lärdomar jag tog med mig från lumpen. Marillion var då ett tämligen okänt band för mig, men jag gillade det jag hörde och i samlingen finns nu ett gäng Marillionplattor, nästan alla på CD (köpta på 90-talet, vinylen var ute i kylan då).

Marillion var en av proggens fanbärare på 80-talet, och bara det faktumet förtjänar dom en del respekt. Jämför man med t.ex. Rush, ett annat progmetalband också aktiva då, befinner sig Marillion betydligt mer i samma landskap som Genesis, medan Rush är hårdare, mer metal. Innan jag lärde känna Marillion lite bättre trodde jag de var ett hårdrocksband i samma anda som Iron Maiden. Mest för att jag sett bandnamnet sprayat på väggar, och sådant gjorde ju bara hårdrockare.

Clutching At Straws var deras fjärde platta, och den sista sångaren Fish medverkade på. Den är som flera av deras skivor, en konceptplatta. Den handlar om Torch, som sjunger i ett band och har allvarliga alkoholproblem. Det är en bra skiva. Jag är ju barnsligt förtjust i bombastiska refränger, och episka, slingriga låtar. Marillion bjuder på allt det utan att skämmas. Bara refrängen i Slàinte Mhath är värd ett inköp av skivan, och Marillions skivor hittar man billigt, sorgligt underskattade som de är.

Rockig, progressiv musik, mer lättillgänglig än mycket av 70-talets dylika musik, så kan Clutching At Straws beskrivas. Musiken har en modernare touch än proggens tidigare inkarnationer, och Marillion genererade ju regelbundna hitar, så det är ingen svår musik.


Tracklist

Side A

1. "Hotel Hobbies" – 3:35
2. "Warm Wet Circles" – 4:25"
3. "That Time of the Night (The Short Straw)" – 6:00
4. "Just for the Record" – 3:09
5. "White Russian" – 6:27

Side B
1. "Incommunicado" – 5:16
2. "Torch Song" – 4:05
3. "Slàinte Mhath" – 4:44
4. "Sugar Mice" – 5:46
5. "The Last Straw" – 5:58





fredag 30 mars 2018

Mike Oldfield - "Hergest Ridge" (1974)
Oldfields andra platta efter monsterdebuten Tubular Bells. Hergest Ridge gick in på Englandslistans första plats, bara för att strax därefter bli nerpetad av just Tubular Bells. Ytterst få artister har slagit sig själva på det här sättet. Själv skaffade jag plattan i min tonår, så den har varit med ett tag. Fortfarande är den ganska förknippad med tonårstidem, det är sällan den snurrar på skivtallriken nu för tiden.

Plattan består av två långa låter, Hergest Ridge part 1 & 2, en på varje sida. Logiskt och tydligt. Instrumentalt för det mesta, med lite körer här och där. I slutet av första sidan går körandet lite till överdrift, det blir väldigt bombastiskt, i övrigt funkar det OK. Hergest Ridge fortsätter väl i mångt och mycket idén från Tubular Bells, men är ingen kopia. Det är egentligen en ganska bra skiva, men ändå är det något med den som gör att den inte skapar så mycket intryck hos mig. Kanske hörde jag den för mycket under tonåren, kanske ligger det lite väl nära någon sorts new agemusik jag generellt är ganska skeptisk mot.

Det är förstås mycket gitarr, ofta i lager på lager genom olika effekter, men diverse andra instrument medverkar också, multiinstrumentalist som han är. Ofta en ganska lugn stämning och ibland lite dyster. Musiken vindlar sig fram och tar ofta nya vändor och riktningar, vilket hjälper till att hålla intresset uppe. Han är säkerligen en duktig och kreativ musiker, men ändå, plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Det är för mjukt, som om musiken går genom ett snällhetsfilter. Det blir aldrig elakt eller utmanade, och man stryks medhårs hela tiden. Jag saknar överraskningar.

Hergest Ridge är för övrigt en kulle på gränsen mellan England och Wales, i närheten av där Oldfield bodde vid denna tid. Är man nyfiken på musiken kanske den finns på Spotify, Oldfields originalmusik finns inte på youtube, dock ett gäng covers om man nöjer sig med det.


Tracklist

Side A
1. Hergest Ridge (Part 1) 21:29

Side B
1.  Hergest Ridge (Part 2) 18:45


måndag 12 mars 2018

Lee Hazlewood - "20th Century Lee" (1976)


Sverigevännen Lee med ännu en, jag vet inte vilken i ordningen, soloplatta. På den här tiden bodde han i Sverige och arbetade med, förutom sin musik, även en del TV-program, bland annat tillsammans med Torbjörn Axelsson. Skivan släpptes bara i Sverige och Tyskland, och är på så sätt något av en raritet i ett internationellt perspektiv. På grund av sin Sverigeflytt så försvann Lee till stor del från den internationella musikscenen under ett antal år, men i Sverige tror jag han var ganska uppmärksammad. Personligen var jag dock allt för ung 1976 för att ha någon egen upplevelse av detta.

Skivan är inte någon av hans bättre, men inte heller någon av hans tristare. En medelmåtta i katalogen. Alla låtar förutom en, The Fool (som först framfördes 1955 av Sanford Clark), är covers. Urvalet lutar ganska starkt åt countryhållet, vilket inte alltid faller mig i smaken. Till skillnad mot Lees tidigare, mer psykedeliska country, saknas här ofta den mörka, udda touch som förgyller en hel del av de låtarna. Samtidigt hittar man några riktigt sköna alster. På första sidan återfinns That's How I Got To Memphis och In A Young Girl's Mind som skapar den sidans höjdpunkter, och i sig värda ett inköp. Det som höjer låtarna över de andra är de sköna kvinnliga körerna, ett grepp som Lee har använt ganska ofta under karriären, nästan alltid med ett fantastiskt resultat.


När man vänder på sidan, får man inledningsvis ta del av klassikern Indian Summer (L'été Indien) i Lees tappning. Lees mörka stämma, tillsammans med Björn J:son Lindhs flöjt, skapar en låt drypande av 70-tal. Men hela steget ut tar Lee i låten Whole Lotta Shakin' Goin' On, då han får det att låta som om vi är med i en 70-talsporrfilm. Lees stämma är ofta djup, men det är sällan jag har hört den så här djup. Det är svårt att riktigt ta en låt som denna på fullt allvar, jag kunde inte låta bli att skratta högt några gånger i alla fall. Skivans kanske märkligaste låt är avslutningsnumret Brev Till Lillan, där Lee sjunger på svenska. Återigen, det är svårt att riktigt ta den på allvar, även om det kanske var ett ärligt försök att charma svenskarna. Hans svenska är inte helt lätt att förstå. Kan nämnas att på A-sidan sjunger Lee också på spanska, på låten An Old Lullaby, så skivan är fylld av språkexperiment. Annars är Crazy Mama en bra låt från B-sidan, med skönt gitarrsolande med hjälp av wahwah-pedalen. Gissningsvis är det Janne Schaffer som står för solandet, även om en del andra också står med som gitarrister på plattan, så helt säker är jag inte.

I och med dess begränsade utgivning, och en uppsjö svenska musiker som deltar, är det en ganska kul platta att ha i hyllan. Musikaliskt är den blandad, en del toppar, men också en del dalar.


Tracklist

Side A
1. Long Haired Country Boy 2:41
2. That's How I Got To Memphis 3:02
3. In A Young Girl's Mind 3:47
4. The Ballad Of Lucy Jordan 4:40
5. An Old Lullaby 3:39
6. The Fool 2:48

Side B
1. Indian Summer (L'eté Indien) 5:11
2. My Girl Bill 3:03
3. Crazy Mama 2:29
4. Whole Lotta Shakin' Goin' On 4:46
5. To Ramona 2:46
6. Brevet Från Lillan 2:19