fredag 20 oktober 2017

Zabriskie Point (Soundtrack, 1970)


Den här plattan har jag haft länge, men kan inte påstå att jag lyssnat på den så mycket. Anledningen till inköpet var att Pink Floyd har några spår med som inte hittas på någon annan skiva. Det är en cut-out, kostade mig nog inte speciellt mycket.

Filmen gjordes av italienaren Michelangelo Antonioni, som några år tidigare gjort den kanske mer kända Blow-up. Jag har inte sett filmen, och har inga tankar på att göra det, men har tagit del av handlingen via nätet. Studentoroligheter, polis blir skjuten, student flyr ut i öknen, träffar kvinna, student återvänder till staden och blir skjuten. Ungefär så. Filmen fick ett mycket svalt mottagande av både publik och kritiker och blev en ekonomisk flopp, under årens lopp har dock dess anseende höjts något och fått en kultstatus.

Pink Floyds alster som motiverade inköpet är tre till antalet, ett instrumentalt flummigt jam som öppnar plattan, Heart Beat, Pig Meat, sedan en mer "normal" sång med verser och refränger, Crumbling Land, som faktiskt är helt OK, bästa låten på skivan, lite småflummig sådär. Avslutningsnumret är en återinspelning av klassikern Careful With That Axe Eugene som här fått det fantasifulla namnet Come In Number 51, Your Time Is Up. Den låter ganska annorlunda än originalet i mina öron, men det gör ingen större skillnad, jag har aldrig gillat låten.

Efter att på senare år upptäckt Grateful Dead tycker jag det är lite kul att de också representerar på plattan. Ett 2½ minuter utdrag från jammet Dark Star och sedan får man äran att höra Garcia på egen hand sitta och plinka på gitarr på låten Love Scene. Men i ärlighetens namn är ingen av låtarna nödvändiga för ett bra och meningsfullt liv.


Den låt som faktiskt sätter sig i skallen på mig och som jag lite småirriterat kommer på mig själv att sjunga på är klassikern Tennessee Waltz, skriven 1945 och framförd av Patti Page. Mina familjemedlemmar gillar inte heller när jag skrålar på den.

Det är ett ganska spretigt album. Skivan bjuder på psykedelia, country, folk och jag vet inte vad. Det blir en lite för blandad upplevelse. Michelangelos idé, enligt baksidan på omslaget, var att filmen är inte något man ser på, den upplever man, och musiken är del av filmen och upplevs alltså på samma sätt. Eller något ditåt. Men soundtracket blir inte någon större musikalisk upplevelse för mig, kanske behövs filmens visuella stimuli för att upplevelsen ska bli fullständig. Inget måste i skivhyllan med andra ord.


Tracklist

Side A
1 Pink Floyd - "Heart Beat, Pig Meat" 3:10
2 The Kaleidoscope - "Brother Mary" 2:39
3 The Grateful Dead - "Excerpt From Dark Star" 2:32
4 Pink Floyd - "Crumbling Land 4:13
5 Patti Page - "Tennessee Waltz" 3:05
6 The Youngbloods - "Sugar Babe" 2:10

Side B
1 Jerry Garcia (The Grateful Dead) - "Love Scene" 7:03
2 Roscoe Holcomb - "I Wish I Was A Single Girl Again" 1:53
3 The Kaleidoscope - "Mickey's Tune" 1:39
4 John Fahey - "Dance Of Death" 2:39
5 Pink Floyd - "Come In Number 51, Your Time Is Up" 4:57


onsdag 18 oktober 2017

Stan Ridgway - "The Big Heat" (1986)


Stan Ridgway hade varit sångare i gruppen Wall Of Voodo, för er som kommer ihåg dom, och The Big Heat var hans första soloalbum. Jag skaffade den här som 14-åring, och skivan har i mina mer vuxna år varit starkt förknippad med tonåren. Bland annat av den anledningen har jag egentligen aldrig lyssnat på den efter att jag blev 20, den var en del av en tidigare, mindre musikaliskt sofistikerat, tid. Jag har ställts inför mitt eviga dilemma angående tonårens skivor, kan jag som vuxen digga samma musik som mitt relativt omogna jag diggade? Borde jag inte ha gått vidare?

Så det var inte med så höga förväntningar jag nu lyssnade på plattan för första gången på många år, dock med viss nyfikenhet angående vad jag skulle tycka. Det korta svaret är bättre än väntat. Ridgway hämtar mycket inspiration från film noir-genren, och albumets titel och titellåtens bär namnet från en film noir från 1953 (Polishämnaren på svenska). Många av låtarna är små mörka berättelser, som ett film noirmanus i miniatyr. Skivans stora final är avslutningsnumret Camouflage som blev en relativt stor hit. Den handlar om en Vietnamsoldat som i en utsatt situation får hjälp av en mystisk soldat, som räddar honom från Vietcong och mejar ner ett stort antal av dom i processen. När huvudpersonen kommer tillbaka till sitt läger visar det sig att Camouflage har legat på sin dödsbädd under veckan, och hans sista uttalade önskan innan ha dog var att rädda en ung marinsoldat. Rörande historia även om man förstås kan fundera en hel del över temat.


Ska jag försöka klassificera musiken får det väl bli någon sorts film noirpop. Det är på det hela taget en ganska mörk platta i de stämningar som skapas, även om det ofta är ganska bra tempo i musiken. Skivans största negativa sida är produktionen. Ja, 1986 var året, och dominerande synthar i kombination med trummaskiner stod ofta på menyn. Inte min grej. Som många andra plattor från den här tiden skulle The Big Heat må bra av en nyinspelning med ett uppdaterat sound. Då tror jag det skulle bli en riktigt bra skiva, för många låtar och texter är bra. Jag uppskattade dock skivan mer än jag trodde, kanske tack vare att jag som 30 år äldre lyssnar på skivan på ett nytt sätt, vilket på sätt och vis gör den ny. Sedan är det ju alltid lika fascinerande att notera hur väl man kommer ihåg många sångtexter, fast man inte hört dom på så länge.


Tracklist

Side A
1. The Big Heat 4:26
2. Pick It Up (And Put It in Your Pocket) 4:32
3. Can't Stop the Show 3:45
4. Pile Driver 4:44
5. Walkin' Home Alone 4:31

Side B
1. Drive, She Said 4:11
2. Salesman 5:23
3. Twisted 3:37
4. Camouflage 7:05




tisdag 17 oktober 2017

Roxy Music - "Siren" (1975)


Här har vi i alla fall en Roxy Musicplatta med en av Bryan Ferrys tjejer på framsidan, som sig bör. I alla fall flickvän-to-be. Det är Jerry Hall vi ser som sjöjungfru. Legenden berättar att Ferry erbjöd henne att tvätta bort all blåfärg på kroppen hemma hos honom, efter fotosessionen. Väl hemma så förförde han henne och de blev sedermera ett par. Enligt legenden, alltså. Jerry Hall lämnade Ferry några år senare för Mick Jagger.

Många håller Siren som en av Roxy Musics bästa platta, om inte den bästa. En av anledningarna var förstås låtsnickeriet, det är bra låtar, men också att alla tendenser åt art och avantgardehållet mer eller mindre är utsuddade. Istället är det fartfylld glampop/rock utan experimentella infall eller suggestivt mörka låtar. Det här tycker en lite mindre skara förstås var lite tråkigt, en skara som kanske främst uppskattat just det experimentella blandat med glammig rock. Jag tillhör den senare skaran. Siren är en bra skiva, men jag uppskattar de tidigare albumen mer. De är mer intressanta att lyssna på.

Jerry Hall & Bryan Ferry

Den stora hiten från Siren var Love Is The Drug som kom upp till en 2:a plats på Englandslistan, och som blivit en av bandets mest kända och uppskattade låtar. Den andra hiten var Both Ends Burning som nådde en 25:e plats i England. Siren är en sådan där skiva som får placeringar på listor som 500 bästa skivorna gjorda, Bästa skivorna 1975 osv. Om jag låtar lite negativ så är det förstås för att jag jämför med bandets tidigare skivor, jämför man med mycket annan musik från samma tid, eller andra tidsspann för den delen, är det en ganska bra platta. Att Ferry skriver bra låtar är ju känt sedan tidigare. Alltså, fartfylld glam utan avantgardistiska tendenser, synd tycker jag, bra tycker andra.


Tracklist

Side A
1. Love Is the Drug 4:11
2. End of the Line 5:14
3. Sentimental Fool 6:14
4. Whirlwind 3:38

Side B
1. She Sells 3:39
2. Could It Happen to Me? 3:36
3. Both Ends Burning 5:16
4. Nightingale 4:11
5. Just Another High 6:31



måndag 16 oktober 2017

Roxy Music (1972)


Roxy Musics självbetitlade debutalbum fick jag i julklapp av min mamma för några år sedan (tack!), den var tydligen inte så lätt att hitta i Uppsala. Det är en tysk pressning från 1977 har jag lyckats klura ut. I gatefoldomslaget finns bandets förste basist Graham Simpson med på foto, och singeln Virginia Plains, som släpptes strax efter albumet, är inte tillagd. På de amerikanska utgåvorna var istället basisten Rik Kenton avporträtterad, han spelade bas på Virginia Plains, en låt som också var tillagd på USA-plattorna. Graham Simpson hade då lämnat bandet, och som jag förstått det har inte Roxy Music haft någon riktigt fast basist sedan dess.


Det är en bra skiva, en respektingivande debut. Det producerades av Peter Sinfield, som precis lämnat King Crimson där han varit textförfattare. På flera ställen har jag läst att musikerna vid denna tid inte var speciellt skickliga, förutom trummisen Paul Thompson, men jag kan inte påstå att jag har noterat något negativt. Det är en salig blandning av rockn'roll, glam och avantgarde. Brian Eno var ju medlem i bandet de första åren, och han var den främste motorn angående bandets öppenhet gentemot art och avantgarde. Och personligen är det det som jag gillar bäst. Så den stökiga öppningen Re-Make/Re-Model som många gillar, tycker jag är sisådär. Istället fastnar jag för låtar som Ladytron, 2HB eller den sju minuter långa Sea Breezes. De är inga svåra låtar, inte alls, istället är det sköna låtar med ett lite annorlunda sound, ofta tack vare Enos elektroniska påhitt. Sångaren Bryan Ferry har skrivit alla låtar, och han är onekligen en bra låtsnickare.

Första sidan är lättast att ta till sig, tycker jag. Andra sidan innehåller något svårare låtar, som man behöver lite mer tid för att lära känna. Inte Roxy Musics bästa album, men en fin debut som absolut är värd att ha i samlingen. Kan nämnas att kvinnan på omslaget för ovanlighetens skulle inte var Bryan Ferrys flickvän för tillfället, hon är modellen Kari-Ann Muller, som senare gifte sig med Mick Jaggers bror Chris Jagger.


Tracklist

Side A
1. Re-Make/Re-Model 5:14
2. Ladytron 4:26
3. If There Is Something 6:34
4. 2HB 4:30

Side B
1. The Bob (Medley) 5:48
2. Chance Meeting 3:08
3. Would You Believe? 3:53
4. Sea Breezes 7:03
5. Bitters End 2:03



torsdag 5 oktober 2017

Andy Summers - "XYZ" (1987)


Vi fortsätter på temat medlemmar i The Police, denna gång gitarristen Andy Summers. The Police lade ned 1986 så vid tiden för denna skivas release stod Summers på egna ben. Jag har aldrig varit ett jättefan av The Police och har ingen av deras plattor, anledningen till att jag har XYZ är helt enkelt att jag hittade den i en skivbörs runt hörnet med en prislapp på 15-20 kr. Så jag tänkte det kan vara värt det för att få höra hur Summers, som jag förstått anses vara en bra gitarrist, låter som soloartist.

Summers tre barn bär tydligen mellannamnen X, Y och Z, så därifrån kommer skivans titel. Det här får ju en onekligen att tänka att Summers har ett visst sinne för humor, om än lite märkligt, kanske. När jag funderade på namn till mina barn förespeglade det mig inte för bråkdelen av en sekund att ge dom en bokstav i mellannamn. Jag behöver bli mer öppensinnad. Kanske L, S och D skulle vara sköna mellannamn, om man hade tre barn, som Summers?


Det här är den enda skiva i Summers katalog där han sjunger, övriga är instrumentala. Jag tycker hans sångröst är OK, den är ganska mörk och dov, men kan upplevas som tämligen platt och uttryckslös i längden. Jag hade väntat mig mer fokus på gitarren på en soloplatta med Summers, men det är det inte. Gitarren får egentligen inte mer utrymme än normalt på en pop/rockplatta. Skivan är utgiven 1987 och det hörs. Jag har svårt för det typiska 80-talssoundet, och även om det inte går till en extrem på XYZ är det tillräckligt för att jag inte ska gilla det. Det är trummaskiner och alldeles för dominerande synthar (ibland).

Någon låt här och där är OK, och med ett annat sound skulle de vara ännu bättre, men på det hela taget är låtarna inte mer än genomsnittliga, inget utöver det vanliga. Summers bjuder på en ganska ordinär pop/rockplatta som i alla fall jag kan klara mig ganska bra utan. Så inget man behöver springa till skivaffären för (eller söka upp på Spotify).


Tracklist

Side A
1 Love Is The Strangest Way 4:20
2 How Many Days 5:71
3 Almost There 4:30
4 Eyes Of A Stranger 4:47
5 The Change 2:53

Side B
1 Scary Voices 4:37
2 Nowhere 4:35
3 XYZ 2:46
4 The Only Road 3:40
5 Hold Me 4:48



onsdag 4 oktober 2017

Stewart Copeland - "Rumble Fish" (Soundtrack, 1983)


Soundtrack kan ibland vara lite knepiga, det kan vara svårt att koppla bort de bilder och känslor man har från filmen, så ett objektivt lyssnande blir svårt, eller så kan musiken ha en tendens att bli lite för atmosfärisk och formlös utan sitt visuella komplement. Gällande soundtracket till Rumble Fish är det den första fällan jag kan hamna i. Jag har sett filmen så många gånger att jag kan den utantill, så varje låt får svårt att stå för sig själv utan att hjärnan producerar bilder från filmen. Jag får svårt att höra musiken som bara musik.

Det var Coppola som regisserade filmen, dessutom producerade han den tillsammans med några andra. Han började göra filmmusiken själv, någon sorts percussionbaserad musik som skulle symbolisera tidens gång. Han insåg dock att han behövde hjälp och kallade in trummisen från The Police, Stewart Copeland. Och ganska snabbt förstod Coppola att Copeland var honom överlägsen i musikskapande och gav honom fria händer.

Stewart Copeland

Stewart Copeland spelar de flesta instrument själv, och han gör det bra. Alla låtar är instrumentala förutom öppningslåten, Don't Box Me In, där Stan Ridgway sjunger. Det blev tydligen något av en hit och fick en del speltid på radio. Ingen personlig favorit, dock. För att vara ett soundtrack är skivan helt OK. Det är inga atmosfäriska kompositioner, tvärtom är det oftast en tydlig takt och en del fart i musiken, Copeland är ju ändå trummis. Det är ingen risk att man somnar. Dock kan det i längden bli lite enahanda, Copeland tycks ha hittat sitt sound på plattan och håller sig till det. Det är samma instrument (mycket olika sorts slagverk), musiken går ofta i någon sorts baktakt vilket ger den en speciell prägel, och vissa teman kommer igen, som det ofta kan vara på soundtracks.

Jag hittade skivan för en tid sedan i en av de lokala skivbörsarna och kunde inte låta bli att köpa den. Mest som en nostalgisk hälsning till den yngre versionen av mig själv som hade Rumble Fish som sin absoluta favoritfilm och livsinspiration.

Motorcycle Boy, filmens hjälte


Tracklist

Side A
1 Don't Box Me In 4:36
2 Tulsa Tango 3:45
3 Our Mother Is Alive 4:13
4 Party At Someone Else's Place 2:32
5 Biff Gets Stomped By Rusty James 2:22
6 Brothers On Wheels 4:08

Side B
1 West Tulsa Story 4:00
2 Tulsa Rags 1:33
3 Father On The Stairs 3:01
4 Hostile Bridge To Benny's 1:52
5 Your Mother Is Not Crazy 2:48
6 Personal Midget / Cain's Ballroom 5:54
7 Motorboy's Fate 2:06



Traveling Wilburys - "Vol. 3" (1990)



Nyheten om Tom Pettys ytters oväntade död föranleder dagens inlägg, då han var medlem i "supergruppen" Traveling Wilburys. Jag har bara en soloplatta med Petty, Southern Accents, och den har jag redan skrivit om. Hans plötsliga bortgång var sorgliga nyheter, Petty var ju relativt ung, och även om jag inte har så mycket av hans musik, tyckte jag om honom. I alla intervjuer jag läst med honom, och alla artiklar om honom, verkade han vara en ovanligt skön snubbe. Jordnära och full av avslappnad humor. Full Moon Fever är en platta jag alltid har varit på väg att köpa, men så har det blivit något annat istället, mest för att jag har hört alla låtar från plattan så mycket att det inte finns någon större nyfikenhet kvar kring den. Jo, jag vet att Pettykännare tycker det finns andra, bättre, plattor med honom.

Vol. 3 var Traveling Wilburys andra platta, det var George Harrisons idé att kalla den Vol. 3 för att skoja med och förvirra skivköparna lite. Bandet var Harrisons kreation, och han ansågs vara dess ledare. Historien bakom bandet var att Harrison behövde spela in en singel B-sida, och frågade Jeff Lynne och han ville hjälpa till, ringde till Dylan för att få låna hans hemstudio, plingade på hos Petty för att låna hans gitarr (alla dessa fanns samlade i LA, enligt historien). Och alla frågade om de fick hjälpa till, och vips var ett nytt band skapat. Hur Roy Orbinson kom med förtäljer inte historien, men dessa fem legendarer utgjorde bandet på deras första platta som släpptes 1988. Strax därefter avled Orbison, så på Vol. 3 var de en kvartett.


Ingenstans på skivan nämns medlemmarna vid deras riktiga namn, istället presenteras de som sina alter egon, bröderna Clayton (Jeff Lynne), Spike (George Harrison), Boo (Bob Dylan) samt Muddy Wilbury (Tom Petty). När det gäller musiken är det inte riktigt min grej, och denna uppföljare fick ett något svalare mottagande än debutplattan. Det är fartfylld rock, heartland rock, lite folk och country, men tydliga hits saknas. Alla låtar är skrivna av medlemmarna tillsammans, enligt skivinfon, och så kanske det var, även om säkert olika personer bidrog olika mycket på olika låtar. Enligt vad jag läst i någon artikel satt de ofta runt köksbordet, någon hittade ett riff, någon annan kom på lite till, en tredje kom på en textrad etc. Jag tänker mig att de hade ganska roligt ihop.

Personligen har jag aldrig varit så förtjust i den typ av musik som Traveling Wilburys bjuder på, på Vol. 3, det är en skiva som är mer rolig att ha i samlingen än bra. Jag räddade skivan ut mina föräldrars samling när den var på väg mot soptippen, eller lokala loppisen. Med nu Petty avliden, och Harrison och Orbison sedan långt tidigare, är det ursprungliga Traveling Wilburys nu mer än halverat.



Tracklist

Side A
1. She's My Baby
2. Inside Out
3. If You Belonged To Me
4. The Devil's Been Busy

5. 7 Deadly Sins
6. Poor House

Side B
1. Where Were You Last Night?
2. Cool Dry Place
3. New Blue Moon
4. You Took My Breath Away
5. Wilbury Twist