söndag 11 november 2018

Dan Fogelberg - "The Innocent Age" (1981)


En av flertal plattor i samlingen som jag hittat i en skivbörs, som haft en intressant utstrålning, recensionerna på nätet verkar allmänt positiva, så jag har slagit till. Såklart brukar priset på de flesta av dessa skivor vara 15-20 kr, så det är alltid värt en chansning. I detta fall slog inte chansningen väl ut, det är inte ett album som faller mig i smaken.

Dan Fogelberg, han skulle ju kunna vara svensk, och faktum är att han far hade svenskt påbrå (mamman skottskt). Han var amerikan, avled 2007, endast 56 år gammal i cancer. The Innocent Age, en dubbelplatta, var hans sjunde studioalbum, och ett av hans mest framgångsrika, det genererade ett antal hits i USA. Musiken definieras oftast som soft rock, och jag skulle vilja addera countryrock. Det låter ofta Eagles, mycket stämsång, och låtar i samma just Eaglesstuk. Emmylou Harris gästsjunger på en sång, på en annan hörs Joni Mitchell i bakgrunden, Al Perkins dyker ofta up på steel guitar, samt en massa andra musiker som medverkar. Dessutom utgör plattan ett sammanhållet tema i form av livets olika skeden, från födsel till död. Det skulle ju kunna vara intressant, men, nej. Hade jag inte läst på Allmusic att plattan utgjorde ett tema, hade jag nog inte förstått det. Tycker inte det framgår så tydligt i texterna.



Ofta hittar man ju någon låt på skivor som dessa som man faller för, som gör att inköpet ändå känns rättfärdigat. Tyvärr gör jag inte det på The Innocent Age, och det beror på att soft rock/countryrock helt enkelt inte är min grej. Det låter alldeles för trist och smörigt i mina öron. Gillar man Eagles, eller andra band som ägnar sig åt sådan musik, då är säkert det här en bra skiva. Det är ett luftigt, klart sound. Låtarna, utifrån sitt sammanhang, håller hög kvalitet. En dubbelplatta, så man får många minuters musik. Men inget för mig.


Tracklist

Side A
1. "Nexus" – 6:04
2. "The Innocent Age" – 4:15
3. "The Sand and the Foam" – 4:19
4. "In the Passage" – 6:28

Side B
1. "Lost in the Sun" – 3:53
2. "Run for the Roses" – 4:18
3. "Leader of the Band" – 4:48
4. "Same Old Lang Syne" – 5:21

Side C
1. "Stolen Moments" – 3:12
2. "The Lion's Share" – 5:10
3. "Only the Heart May Know" – 4:09
4. "The Reach" – 6:30

Side D
1. "Aireshire Lament" – 0:52
2. "Times Like These" – 3:02
3. "Hard to Say" – 4:00
4. "Empty Cages" – 6:24
5. "Ghosts" – 7:16



torsdag 8 november 2018

Dyani Temiz Feza - "Music For Xaba" (1973)

Det här är en lite udda fågel i samlingen. Jag har inte många jazzplattor, och ännu färre med frijazz, avantgarde jazz, fusion eller vad man nu ska kalla det här. Den är inte helt lätt musik att ta till sig inledningsvis. Jag fick den i födelsedagspresent av en av min frus släktingar, jag tackar henne för möjligheten att vidga mina vyer.

Johnny Dyani och Mongezi Feza härstammar från Sydafrika men lämnade landet 1964, Okay Temiz härstammar från Turkiet. De for alla runt i världen och spelade med olika artister under 60-talet, där trumpetaren Don Cherry (far till Eagle-Eye Cherry och styvfar till Neneh Cherry och Tityo) var gemensam nämnare, då Temiz och Feza ett antal år ingick i The Don Cherry Trio. 1972 bildade de tre musikerna gruppen Music For Xaba, de repade några dagar och gav sig ut på en kort turné i Sverige. De hade spelningar i Uppsala, Örebro och Stockholm. Plattan är en liveinspelning från en av konserterna i Stockholm, på Teater 9, inspelad 2:a november 1972.


Dyani spelar bas, piano och sjunger, medan Temiz är slagverkaren och Feza spelar trumpet och percussion. Det är olika musikaliska tradtioner som möts i någon sorts smältdegel inom jazzens genre. Det är fyra låtar på plattan. Öppningslåten Idyongwana kretsar kring en trumrytm där sång i form av "Za la ba la ba" hörs med jämna mellanrum, och fler och fler rytmer läggs på under låtens gång. Här och där hörs Feza spela på en conch, ett instrument skapat av en stor snäcka. En något oväntad inledning. Andra spåret Feelings är mer en renodlad frijazz/avantagardejazz skapelse. Trumpeten spelas i ett rasande tempo ackompanjerad och trummor och bas. Ibland har jag svårt att höra hur de relaterar till varandra, men jag är ju en ganska oerfaren jazzlyssnare. Det känns som en låt som ställer ganska höga krav på lyssnaren.

Sida B öppnar med den något mer lättillgängliga Traditional South African Songs, som man kan säga är ett medley av olika sydafrikanska sånger, med en tydlig jazzkrydda. Troligen skivans mest lättlyssnade låt, vilket inte betyder att det är någon form av Svenstopp. Sista låten Görans Söder tar åter lyssnaren tillbaka till den friare jazzens marker.

En skiva som utmanar, men som också utvidgar samlingens bredd. Troligen inte för vem som helst, men gillar man den fria jazzen och dess kreativa explosioner, så kan det kanske vara något. En intressant mix av olika musikaliska tradtioner som möts i jazzens land. Xaba betyder Gud, vilket Dyani förklarar i omslagets text, är lika med kärlek. Trion gav ut en andra platta 1980, som jag inte har hört


Tracklist

Side A
1. Idyongwana 8.30
2. Feelings 12.50

Side B
1. Traditional South African Songs 9.33
2. Görans Söder 11.33




måndag 5 november 2018

World of Dogs - "Real & Legendary Dogs" (2017)


Lokal Uppsalamusik denna gång, en platta som var en present från min bror gångna födelsedag. Bolaget som gett ut plattan heter Excellent Spaces och grundades 2015 av Sandro Colombo och Nils Hollmer, på deras hemsida kan man beställa den musik de gett ut från diverse musikaliska projekt de själva deltagit i. Det är alltså dessa två som ligger bakom dagens skiva.

Plattan har mixats av Gabriel Hollmer och han är son till den legendariska Uppsalamusikern Lars Hollmer, bl.a. medlem i Samla Mammas Manna, som gick bort för ett antal år sedan. Om Nils är bror till Gabriel, eller släkt på annat sätt, vet jag inte, men båda tycks i alla fall ha Lars musikaliska kunnande i blodet. Lars Hollmer spelade mycket dragspel, World of Dogs bjuder på annat, småjazzig electronica kanske, om man ska försöka sammanfatta i ett par ord. På nätet nämns jazz, elektronica, rock, drum n' bass och själv får jag lite vibbar av 90-talet och den coola trip hop jag bl.a. lyssnade på då. Det är dock ingen rock, jag vet inte var Discogs har fått det ifrån.


Det är faktiskt en jättebra skiva, och det säger jag inte för att jag är från Uppsala, eller för att det var en present. Den är instrumental rakt igenom, och har en luftig och lätt ljudbild, ett sound som gör att det blir en väldigt behaglig upplevelse att lyssna på skivan. Inga tunga vibbar. Till och med de mörkare sounden som (sällan) besöker låtarna, känns lättsamma. Det är ett elektroniskt sound, där en saxofon, spelad av Petter Nordblom, gästar som egentligen enda analoga instrument. En del finstämt gitarrspel hörs också tillsammans med de elektroniska beaten. Ibland har jag tänkt att det är lite som en upbeat och lycklig Brian Eno.

Plattan har getts ut i 500 ex så gissningsvis är mitt ex det enda som existerar i Kanada, kanske till och med i hela Nordamerika? Stöter ni på skivan kan jag varmt rekommendera den. Ett skönt soundtrack till en dag i livet.


Tracklist

Side A
1 Strength
2 Dexterity
3 Willpower
4 Charisma

Side B
1 Wisdom
2 Intelligence
3 Constitution
4 Luck




tisdag 25 september 2018

Eric's Trip - "Purple Blue" (1996)


Lokal musik idag, Eric's Trip härstammar från Moncton, New Brunswick, vilket bara är 100 mil att köra från mitt hem i Montreal. Det här var deras tredje platta, en skiva som jag fick i farsdagspresent av min familj. Hade aldrig hört talas om bandet, det hade inte min familj heller, min fru och barnen gillade omslaget, de tyckte det var ett konstverk. Personligen misstänkte jag att det skulle vara tämligen flummig och experimentell musik, en idé baserat på bandnamnet. Jag hade fel, Eric's Trip var det första kanadensiska band som signades på Seattle grungelabel Sub Pop i början på 90-talet, vilket ger en antydan om vartåt det lutar. En av få vinylplattor från 90-talet i samlingen, även om det är en nypressning från i år, på lila vinyl, minsann.

De fyra första låtarna är en sorts inledning, som ger tydliga psychvibbar såsom Mooseheart Faith Stellar Groove Band (ett bandnamn jag gillar att slänga mig med, eftersom nästan ingen känner till dom). Lofi, dovt sound, lite neurotisk stämning. Men sedan börjat plattan på allvar. Inte så mycket förändras i och för sig gällande soundet. Det är mycket distade gitarrer och bas, flertal låtar pendlar mellan tysta, lugna partier och vrålande gitarrer. Sjungandet delas av Rick White och Julie Doiron, och personligen uppskattar jag Julies sång mer. Det går att höra en del grunge i musiken, vilket inte förvånar, och band som Nirvana men även Smashing Pumpkins flimrar förbi i mitt huvud. Smådyster skiva, men här och där lättar speciellt Julies sång upp.


Det är korta låtar så variationen blir stor. Det är inte en helt lätt platta att ta till sig inledningsvis, den kräver ett antal lyssningar för att öppna sig. Men då börjar man förstå varför Eric's Trip var ett relativt populärt band inom sin genre, som oftast definieras som alternative rock, har jag noterat på nätet. Gillar man lofi soundet med mycket distad gitarr, så kan man ge Eric's Trip en chans. Bandet splittrades samma år den här skivan gavs ut, men gjorde tydligen några spelningar därefter också.


Tracklist

Side A
1. "Introduction Into The..., Pt. 1-4" – 8:13
2. "Hourly" – 2:47
3. "Sixteen Hours" – 3:05
4. "Universe" – 3:08
5. "Eyes Shut" – 1:37
6. "Alone and Annoyed" – 2:12
7. "Lighthouse" – 2:09

Side B
1. "Spaceship Opening" – 2:18
2. "Universal Dawn" – 3:32
3. "One Floor Below" – 1:40
4. "Now a Friend" – 1:54
5. "Soon, Coming Closer" – 3:37
6. "Not Yours" – 2:26
7. "Sun Coming Up" – 2:20
8. "Beach" – 4:14



lördag 23 juni 2018

Tommy James - "Christian of the World" (1971)


Efter sina år med The Shondells hade Tommy James en relativt framgångsrik solokarriär. Hans kristna tro kunde skymta fram ibland på de tidigare alstren, men på denna skiva är budskapet helt tydligt. Det kristna temat gör inte på något sätt låtarna sämre, det är sköna melodier, medryckande refränger och maffiga gospelkörer blandat med trallvänlig pop. Tommy James kunde konsten att skriva musik som många tyckte om. Omslagets skönhet kan väl dock diskuteras.

Omslagets insida

Eftersom jag är ganska förtjust i bombastiska refränger som greppar tag i en, gillar jag många av låtarna. Tack vare gospelkörerna som hjälper till ökar svänget. Generellt gjorde Tommy James ganska positiv musik, och så även här. Det är inga deprimerande stycken som tar lyssnaren till någon mörk plats, istället är det vänligt, glatt och lättillgängligt. Och bra. Det är kvalitet på låtarna, trots att de är så radiovänliga. Självklart finns några tristare låtar, som kanske blir för snälla, men på det hela taget en bra skiva. Och ju äldre jag blivit, desto mindre tålamod har jag fått med låtar som är för långa. Därför uppskattar jag 2-3-minuterslängden låtarna kretsar kring. Jag hinner aldrig tröttna, och variationen blir större. Så stöter man på plattan i någon skivbörs, så tycker jag nog man kan slå till. Man behöver inte rädas det kristna budskapet som ett flertal låtar förmedlar, det blir mest svängigt.


Tracklist

Side A
1. "Christian of the World" - 2:45
2. "Rings and Things" (James) - 1:55
3. "I'm Comin' Home" - 2:03
4. "Sing, Sing, Sing" (James) - 3:05
5. "Draggin' the Line" - 2:45
6. "Sail a Happy Ship" - 3:15
7. "Light of Day" - 3:46

Side B
1. "Bits and Pieces" - 2:30
2. "I Believe in People" - 2:26
3. "Church Street Soul Revival" (Ritchie Cordell, James) - 3:15
4. "Another Hill to Climb" - 3:10
5. "Adrienne" - 2:40
6. "Silk, Satin, Carriage Waiting" - 2:49




måndag 18 juni 2018

Jon Hassell - "Power Spot" (1986)


Den här skivan hittade jag för några månader sedan i en lokal bok/skivbörs, för en överkomlig summa. Jag lockades av den då jag noterade att Brian Eno och Daniel Lanois suttit vid inspelningsrattarna, och dessa två i kombination med Hassells mystiska trumpet verkade intressant. Dessutom är den utgiven på ECM, som ju gett ut en del intressanta skivor. Skivan är inspelad i närheten, närmare bestämt i Hamilton, Ontario. I Kanada räknas 60 mils distans som "i närheten". Kanske är det Lanois kanadensiska blod som avgjort inspelningsplatsen.

Det är en ganska mörk skapelse, en relativt murrig ljudbild och inte helt lättillgänglig musik. Om man inte vet att det är en trumpet Hassell spelar på, är det troligen inte det första instrument man gissar på. Min son gissade på "något afrikanskt instrument". Tydligen sjunger han i trumpeten istället för att blåsa i den som brukligt, vilket skapar ett speciellt sound. Sedan använde han sig av tapeloopar med vars hjälp han skapade harmonier i studion, dessa använde han live i studion, så effekterna skapades i realtid, och inte som pålägg efteråt.


Musiken har ofta en bas av rytmer - slagverk och bas (oftast skapad med keyboard), och ovanpå detta spelar Hassell. Som nämnts är det en ganska mörk skiva, och tämligen svår. Soundet är speciellt, och eftersom det inte är så varierat kan det gå åt båda hållen. Gillar man soundet får man mycket av det, men är man lite svårflörtad som mig, blir det för mycket, och variation för liten. Så jag är inte överförtjust, och kan inte med rent samvete rekommendera plattan. Men för all del, lite inte på mina ord, prova själv. Jag uppskattar ändå artister som gör sin grej, utan allt för mycket bekymmer hur kommersiellt gångbart resultatet blir. Det ger en bredd inom den musikaliska världen och kan inspirera andra till att våga sig in på nya vägar. Hassell är på så sätt troligen en inspiration för många, och därmed en viktig artist.


Tracklist

Side A
1 Power Spot 7:04
2 Passage D. E. 5:25
3 Solaire 6:48
4 Miracle Steps 4:18

Side B
1 Wing Melodies 7:42
2 The Elephant And The Orchid 11:00
3 Air 5:18


söndag 27 maj 2018

Mike Oldfield - "Crises" (1983)

Crises var Oldfields åttonde album. Som många andra är jag lite tveksamt inställd till de plattor han skapade efter de 3-4 inledande. Den här hittade jag billigt och har alltid tyckt Moonlight Shadow var en av 80-talets bästa pophitar, så varför inte? Men tveksamheten består.

Jag har en nordamerikansk pressning där sida A består av sex i sammanhanget ganska tillgängliga poplåter, varav Moonlight Shadow avslutar sidan. Förutom den korta Taurus 3 är alla låtar med sång, i normal vers-refräng tappning. På In High Places sjunger Jon Anderson, i övrigt hörs Maggie Reilly och Roger Chapman. För att vara 80-talspop är det väl OK, även om det aldrig varit en favoritnisch. Moonlight Shadow är utan tvekan sidans bästa spår, och generellt gillar jag låtarna där Maggie Reilly sjunger bäst. Hon har en fin röst. Men på det hela taget ganska sisådär musikupplevelse, men ändå att föredra framför Wham! eller Samantha Fox om man tvunget ska lyssna på 80-tal.
För mig har Oldfield varit mer av en instrumentalist som skapat musikverk utanför de vanliga ramarna, ofta verk som upptar en hel sida på plattorna. Det är Crises sida B (på den nordamerikanska pressningen), som upptas av titellåten. Kunde ha varit intressant, men ligger en bit ifrån t.ex. Ommadawn i kvalitet. Det är mer synthar, vilket kanske 80-talet är att tacka för. Jag saknar Oldfields mer organiska sound från de tidigare plattorna, det blir lite utsmetat. Dessutom får han för sig att sjunga på vissa partier, med ett inte alltför lyckat resultat. Hade varit bättre att hållt sig till enbart ett instrumentalt sound. Man känner igen harmonierna, gitarrerna osv, och det låter otvedtydigt Oldfield. Men det är ganska trist.

Gillar man Oldfields instrumentala verk, tror jag det är bättre att hålla sig till hans 3-4 första klassiska plattor. Gillar man 80-talspop kanska första sidan kan uppskattas.


Tracklist

Side A
1. "Mistake"
2. "In High Places"
3. "Foreign Affair"
4. "Taurus 3"
5. "Shadow on the Wall"
6. "Moonlight Shadow"

Side B
1. "Crises"