söndag 18 februari 2018

Bo Hansson - "Magician's Hat" (1973)


Det här var Bo Hanssons andra soloalbum, och i Sverige gavs den ut 1972 under namnet Ur Trollkarlens Hatt. Men eftersom jag till min glädje fann den här i Montreal, så är det den nordamerikanska versionen jag har i hyllan, och i övriga världen gavs den ut året efter. Hanssons solodebut är mer känd, Sagan om Ringen, men den här är också bra.

Magician's Hat är något mer lättillgänglig än föregångaren, då Hansson har rört sig lite närmare den musikaliska mittfåran, även om det fortfarande är väldigt långt ifrån Svensktoppen. Jag uppskattar att den dystra, neurotiska stämningen som regerar på Sagan om Ringen, inte återfinns här. Man blir inte obehaglig till mods av Magician's Hat. Å andra sidan är hans första platta mer unik, det är svårt att återfinna någon liknande skiva, medan musiken på hans andra släpp till viss del liknar en del annan samtida musik, främst ur den progressiva och jazzfusiongenren.


På någon låt hörs lite körande, i övrigt är det instrumentalt. Det är förstås mycket elorgel och synth, eftersom det är Hanssons huvudinstrument, men även tvärflöjt, gitarr och saxofon ges en hel del utrymme. Kanske en lite mer ofokuserad skiva är föregångaren, men det flyter aldrig ut i långa jam utan mål och mening. En del av det lite spretigare intrycket kan nog förklaras med att många låtar är väldigt korta, vilket gör att det hoppar lite mer hit och dit. För mig är det en kul skiva att jamma med i med min egen tvärflöjt, eftersom musiken ger mycket utrymme för frihet och egna påhitt.

Så gillar man instrumental, progressiv musik med lite jazzinfluenser, så kan Magician's Hat vara något. Det är ofta lite småflummigt och jag gissar på att många holkar har rökts medan skivan snurrat på skivtallriken. En inte helt enkel skiva att ta till sig, men jag föredrar nog den här gentemot Sagan om Ringen, just för att den ändå är lite mindre utmanande i sin utformning.


Tracklist

Side A
1. "The City" – 7:20
2. "Divided Reality" – 6:17
3. "Elidor" – 1:34
4. "Before the Rain" – 1:31
5. "Fylke" – 1:50
6. "Playing Downhill into the Downs" – 1:39

Side B
1. "Findhorn's Song" – 1:43
2. "Awakening" – 2:43
3. "Wandering Song" – 3:13
4. "The Sun (Parallel or 90°)" – 7:07
5. "Excursion with Complications" – 3:23



måndag 12 februari 2018

Jayson Lindh - "Cous Cous" (1972)


Bakom den lite udda stavningen är det förstås vår Björn J:son Lindh som döljer sig. Internationellt gick han under det mer anglosaxiska namnet Jayson, och eftersom jag bor i Montreal är det ju ofta de nordamerikanska utgåvorna jag hittar av plattor. Det är ett relativt nytt inköp. Jag spelar tvärflöjt sedan ett år, och upplyste häromveckan min lärare om J:son Lindh, tvärsäker på att han skulle veta vem det var. Men det gjorde han ju förstås inte, så jag skickade honom en länk med lite info, och han svarade med en youtubelänk med låten Abdo. Riktigt skön låt, så jag blev glad när jag ett par dagar senare hittade Cous Cous i lokala skivbörsen, där Abdo är avslutningsnumret. Ett bra pris också, de hade faktiskt två ex av plattan, så Jayson Lindh verkar ju inte vara helt obskyr här.


Det blir ännu en bekräftelse på att det tidiga 70-talet var en skön plats då denna skiva låg ett antal veckor på Kvällstoppen, en femte plats som bäst. Instrumental tvärflöjtsdominerad musik tror jag skulle ha svårt att hitta in på listorna idag, Folk var mer öppensinnade på den tiden. Skivan blandar och ger, det är vissa ganska lättsmälta, på gränsen till smöriga, låtar som skulle passa in i en mjukporrfilm från nämnda årtionde (enligt en kompis som har sett en sådan film en gång), Men sedan byts det raskt ut mot stökig fusionjazz för att ovanpå det även bjuda på ett par låtar som idag skulle definieras som worldmusic. Mellanösterninspirerade tongångar  där bl.a. tabla, luta och congas hörs. Det är ett tydligt 70-talssound, vilket främst är att tacka tvärflöjten för. Jag tror den hade sin storhetstid under dessa år, tyvärr, jag ser gärna mer av den i dagens musik. Ta vilken låt som helst, Oops, I did it again med Britney Spears, och lägg till en tvärflöjt som lirar med och som får sola lite. Vips, så lyfts låten ett antal nivåer.

Det här var Jayson/J:son Lindhs tredje soloalbum, och på plattan hörs bl.a. Janne Schaffer. 1973 gavs den ut i delar av övriga världen. En bra platta som jag tycker man kan införskaffa. Tack vare dess lite vilda blandning blir den en ganska varierande upplevelse. Den nämnda låten Abdo bjuder på lite sång, i övrigt är det instrumentalt. Abdo är nog min favoritlåt från plattan, där tablan ger ett skönt driv och det "normala" trumsetet står för ramen i musiken. Här får andra musiker ta ganska mycket plats, en 10 minuters musikalisk jordenruntresa. Efter att själv ha spelat tvärflöjt ett år, tror jag att jag snart kan vara på J:son Lindhs nivå, lite till övning bara. Sedan ska jag se till att tvärflöjten åter kommer ut på arenorna och in i listpopen.


Tracklist

Side A
1 My Machine 4:02
2 Good Time Charlie's Got The Blues 2:56
3 Bobo 5:15
4 El Henna 2:49
5 Kiki 3:45

Side B
1 Elastic Springtime 3:28
2 The Booster Pump 3:19
3 Abdo 10:10




lördag 20 januari 2018

Genesis - "Nursery Cryme" (1971)


Det här var Genesis tredje album och det album där de tydligare tog ett steg in i den progressiva världen, från den mer folkorienterade musiken på albumen innan. Nya medlemmar var trummisen Phil Collins och gitarristen Steve Hackett, övriga medlemmar utgjordes av Peter Gabriel, Tony Banks samt Mike Rutherford. Med andra ord en musikalisk förstafemma i nivå med Tichonovs ryska 80-talslandslag.

Öppningslåten, The Musical Box, är en tio minuters episk klassiker som bara den är värd inköpet av skivan. Nu går Nursery Cryme att hitta ganska billigt, i alla fall här i Montreal, så för det krävs i och för sig inte så mycket. Men det räknas väl som en av Genesis bästa låtar, även om jag inte har järnkoll på deras skivkatalog. Ganska långt ifrån I Can't Dance är det i alla fall, och det är i positiv bemärkelse. På den här tiden låg Genesis, tillsammans med band som Yes, King Crimson, Gentle Giant m.fl., i framkanten av utvecklingen av den progressiva genren, och var långt ifrån den mer kommersiella bandinkarnationen under senare år.


En annan välkänd och omtyckt låt från skivan är The Return Of The Giant Hogweed, också det en lång låt från A-sidan, dock ingen av mina favoriter. Spår 2 från första sidan är For Absent Friends, en lugnare låt, där Phil Collins för första gången hörs sjunga i Genesis. Collins skulle ju senare bli huvudsångare när Peter Gabriel lämnat gruppen. Personligen tycker jag Collins och Gabriel låter väldigt lika på skivan, och det var inte förrän jag läste att det var Collins som sjöng på låten, som jag förstod det. Min personliga favorit, tillsammans med The Musical Box, är öppningsspåret på andra sidan, Seven Stones. Precis som The Musical Box, vindlar den sig fram genom lugna partier till de rent bombastiska.


Gruppen hade en köpt en mellotron från King Crimson en tid innan inspelningen, och den hörs med jämna mellanrum i olika låtar, kanske sätter den sin allra största prägel på avslutningsnumret The Fountain Of Salmacis. Mellotronen och vissa låtar ger i alla fall mig vibbar om att Moody Blues kanske stod för en del av inspirationen.

Ett bra album, kanske inte ett album man direkt tar till sig, utan det kan krävas en lyssningar. En blandning av de nämnda riktigt sköna låtarna, med en del lite mer intetsägande. För att vara progressiv musik så är den relativt lättillgänglig, det finns betydligt svårare musik inom genren.


Tracklist

Side A
1. "The Musical Box" 10:28
2. "For Absent Friends" 1:46
3. "The Return of the Giant Hogweed" 8:12

Side B
1. "Seven Stones" 5:10
2. "Harold the Barrel" 2:59
3. "Harlequin" 2:56
4. "The Fountain of Salmacis" 7:55



lördag 9 december 2017

Peter Hammill - "Sitting Targets" (1981)


2009 tror jag det var, så såg jag Van Der Graaf Generator spela i Quebec. En bra konsert, troligen den konsert jag besökt som varit mest kryddad med marijuanaångor från publikens puffande. Det var en dimma. Då var gruppen en tämligen ny bekantskap för mig, och jag var glad över möjligheten att se dom live. Enligt Wikipedia har gruppen existerat 1967-1972, 1975-1978 samt 2005-. Sångaren Peter Hammill har under årens lopp gjort ett stort antal soloplattor, Sitting Targets var hans tionde.

Det är en bra skiva, även om soundet är lite oslipat och primitivt. Hammill sjunger på ett ganska dramatiskt sätt, vilket präglar låtarna, alla har en touch av mörker. Till och med en låt som My Experience, som i en annan inramning skulle vara kunna vara en dansant pophit på tio-i-topp, får en underliggande dramatisk strömning. Ibland låter det lite Peter Gabriel, och förstås ganska mycket som Van Der Graaf Generator, det går väl inte att undvika. Musiken beskrivs på de flesta ställen som Art Rock, och det är en passande etikett.


Sitting Targets är den enda platta jag har med Hammill, så jag kan inte jämföra med hans övriga alster. Men den innehåller mycket kvalitet, de allra flesta låtar har något som gör dom intressanta och bra, och det som man brukar beskriva som utfyllnad lyser generellt med sin frånvaro, även om ett par låtar skulle råka ut för 'Skip' om det hade varit en CD. Det är ganska uptempo plattan rakt igenom, men den vackra balladen Ophelia och B-sidans Stranger Still balanserar med lugnare atmosfärer. Tack vare sin dramatiska och mörka framtoning kräver skivan viss uppmärksamhet, det är inget jag vanligtvis skulle sätta på som trevlig bakgrundsmusik. Den skulle kanske må bra av en ny mixning, eller återinspelning, eftersom jag inte är riktigt vän med soundet. Icke desto mindre en skön platta som kan rekommenderas som julklapp till någon i närheten.


Tracklist

Side A
1. Breakthrough – 3:55
2. My Experience – 3:14
3. Ophelia – 3:09
4. Empress's Clothes – 4:02
5. Glue – 3:40
6. Hesitation – 4:05

Side B
1. Sitting Targets – 5:21
2. Stranger Still – 4:55
3. Sign – 3:45
4. What I Did – 3:37
5. Central Hotel – 4:41



torsdag 16 november 2017

Brian Eno - "Ambient 4: On Land" (1982)


En dystopisk framtid där en ensam vandrare går genom en övergiven stad, höljd i nattens mörker, med dimmorna som enda sällskap. Men det är som om något dunkelt och hotfullt väntar runt hörnet, osynligt för ögat, eller runt nästa hörn, eller nästa. Var har alla människor tagit vägen? Ja, det är ungefär sådana bilder som Enos fjärde och sista verka i hans ambientsvit framkallar hos mig. Det är mörk ambient, inte dyster, snarare subtilt hotfullt, men samtidigt vackert. Hans åttonde soloskiva.

Det är inte låtar i den traditionella meningen, snarare ljudskulpturer som det ofta är när det gäller Eno och liknande musiker. Det är mycket synthar, men också ljud från naturen såsom grodor. Trots att året var 1982 och elektroniken mindre utvecklad än idag, känns soundet fräscht och tämligen tidlöst. Någon kanske tänker att det låter som om jag beskriver någon form av new age-musik, men så är inte fallet. Det är betydligt mörkare och ärligt talat mycket bättre och intressantare än den new age-musik jag i alla fall har haft oturen att höra.



Många låtar har namn efter någon geografisk plats i Storbritannien, platser som jag inte känner till. På den fjärde låten, Shadow, gästspelar Jon Hassell på sin trumpet, på typiskt Hassellvis körd genom diverse märkliga effekter. På öppningsspåret Lizard Point hör vi Bill Laswell på bas, och på den femte spåret, Lantern Marsh, medverkar Daniel Lanois på live equalisation, vad det nu är för något. En del namnkunnigt folk alltså, förutom huvudpersonen själv.

Jag gillar plattan. Jämfört med mycket av Enos andra ambientplattor, både ur nämnda svit och andra skivor, så är den här skivan mörkare. Inget drömskt pianoklinkande inbäddat i djupa lager av synthar. Nej, jordens undergång, få överlevande och mörka andar har väckts från sin slummer i underjorden. Faktum är att sida B känns något ljusare stundvis, som om mänskligheten äntligen har raderats ut och naturens harmoni än en gång råder. En soluppgång där både sorg och hopp blandas.


Tracklist

Side A
1. Lizard Point 4:34
2. The Lost Day 9:13
3. Tal Coat 5:30
4. Shadow 3:00

Side B
1. Lantern Marsh 5:33
2. Unfamiliar Wind (Leeks Hills) 5:23
3. A Clearing 4:09
4. Dunwich Beach, Autumn, 1960 7:13



fredag 27 oktober 2017

Jan Garbarek Group - "Photo With Blue Sky, White Cloud, Wires, Windows And A Red Roof" (1979)


Det är ju lattjo att skivans titel perfekt avspeglar omslaget, och att låttitlarna är delar från fotot. Det imponerade i alla fall på mig. Annars är jag ingen stor jazzdiggare, så den här plattan är egentligen inte rätt för mig. Jag har en CD med norrmannen Garbarek där han spelar sin saxofon till himmelska toner av The Hilliard Ensemble, det var den som fick mig att bli lite nyfiken på hur han låter mer på egen hand. Plattan hittades i en lokal skivbörs här i Montreal för en tid sedan.

Grundproblemet är att jag som sagt inte är någon jazzdiggare. Jag har aldrig förstått mig på jazz, trots några halvtafatta försök. Ofta upplever jag jazzen som för strukturlös och att man aldrig riktigt förstår var musiken är på väg någonstans. Eller att den är alldeles för stökig. Jazz är helt enkelt inte min grej.


Ett annat problem är att jag ofta upplever saxofonen i vissa musikaliska kontext, och speciellt sopransaxofon som Garbarek ofta spelar på, som på gränsen till smörig. Kanske har jag hört för många Lionel Richielåtar från 80-talet med sopransax. Det präglar upplevelsen på ett negativt sätt när det gäller dagens platta, ibland blir det smörjazz i mina öron. Soundet på skivan är luftigt och klart, det är ingen rökig jazzklubb vi befinner oss på eller ett stökigt bebopdansgolv. Vi är inte heller på besök i jazzens avantgardevärld. Nej, det är inte så svår jazz Garbarek bjuder på, och musikerna är förstås duktiga, som jazzmusiker brukar vara. När man vänder på plattan känns det som om musiken blir något svårare, som om första sidan var uppvärmning. Men fortfarande är det relativt lättillgänglig jazz.

Jag har inte så mycket emot att plattan snurrar på skivtallriken, jag tycker inte illa om den. Men jag kan inte sitta och uppmärksamt lyssna på den, då blir jag uttråkad. Som trevlig bakgrundsmusik är den perfekt, så får man känna sig lite jazzigt intellektuell för en gångs skull. Jag säger som proffstyckarna på allmusic,com: Nothing too exciting occurs, but this is high-quality background music.


Tracklist

Side A
1 Blue Sky 6:44
2 White Cloud 9:03
3 Windows 6:44

Side B
1 Red Roof 7:48
2 Wires 5:18
3 The Picture 8:05



torsdag 26 oktober 2017

Evabritt Strandberg, Fillie Lykow & Jan-Olof Strandberg - "En Sång, Ett Vapen" (1965)


Evabritt Strandberg är troligen mer känd som skådespelerska, men hon har även uppträtt en hel del som vissångerska och 1995 erhöll hon Cornelis Vreeswijk-stipendiet. En Sång, Ett Vapen var hennes skivdebut. Vilka hennes medmusiker är har jag ingen aning om. Jag är ganska säker på att det här var ännu ett album jag räddade ur mina föräldrars samling när de var på väg att göra sig av med den.

Skivomslaget ger inte så mycket information, förutom låttitlar och att den kostade 9.75 kr. På vissa bilder jag sett på nätet har det varit med ett textblad, så där ges säkert mer information om plattan och dess innehåll. Det är ovanligt lite fakta att ta del av online när det gäller den här skivan, så mina kunskaper är ytterst begränsade. Året var ju i alla fall 1965 och Franco hade makten i Spanien, vilket hela skivan är en stor protest mot. Varje låt handlar om Spanien och den politiska situationen där, och mellan varje låt så läser antingen Evabritt (antar jag) eller en av de manlige musikerna en text på ämnet. Det kan vara någon form av berättelse, ibland i det närmaste poesi/prosa. På sätt och vis är det ju lite kul, eftersom det ett relativt ovanligt upplägg på en skiva, idag i alla fall.

Här hade priset gått upp, minsann!

Musiken är ganska sparsmakad, det är visor ackompanjerad av en gitarr, ibland finns en trumpet med, ibland något slags slagverk och någonstans hörs en flöjt. Tempot är lugnt, som det oftast är i visor. Men det är ingen skiva i min smak utifrån en musikalisk synvinkel. Ganska tråkiga låtar och primitivt sound. Det var länge sedan Franco försvann från jorden, så just den specifika kampen är inaktuell, men som ett tidsdokument kan skivan vara lite intressant. Att fascismen lever vidare idag, kanske inte exakt i den form Franco stod för, är förstås en annan fråga och eventuellt skulle det behövas nya protestskivor idag på ämnet. Med ett skönare sound och bättre låtar, hoppas jag.

Eftersom jag primärt lyssnar på musik för en musikalisk upplevelse är det ingen skiva jag kommer spela i framtiden, och kan inte heller med gott samvete rekommendera den. Visst, budskapet och kampen är ädel, men jag blir ganska uttråkad av musiken och de lästa texterna. Att ett helt gäng låtar dessutom upprepas gör inte saken bättre.


Tracklist

Side A
1 Natten Är Svart
2 Den Svarta Tuppen
3 Blommorna I Madrid
4 Frihet
5 Jag
6 Mordet I Katedralen
7 Ur Akrobat I Luften
8 Vaggvisa
9 Ur Om Jag Skall Vara Uppriktig

Side B
1 Sången Om Julian Grimau
2 Bokslut
3 Natten Är Svart
4 Den Svarta Tuppen
5 Blommorna I Madrid
6 Mordet I Katedralen
7 Vaggvisa
8 Sången Om Julian Grimau