lördag 17 augusti 2019

Al Green - "Let's Stay Together" (1972)

Det här var ännu en present, återigen från min fru, bröllopsdag denna gång. Vi brukar inte fira den speciellt, och glömmer ofta bort den. Detta år kom jag ihåg, gav henne någon liten present, och skapade dåligt samvete hos henne. Några timmar senare kom hon hem med denna skiva.

Det här var Al Greens andra platta, och en relativt stor framgång. Det är skön avslappnad soul som ingen egentligen kan tycka illa om. Al Greens röst står i fokus, medmusikanterna skapar ett skönt groove utan att någonsin ta över. Det är inte ett enda solo på plattan. Lite körande hörs ibland på många låtar, som det ofta är i soulmusik. Men även den har en relativt tillbakadragen roll.


Då och då kommer stråkarna och blåset in, men det är inte en hel orkester, snarare kanske en kvartett som fyller ut ljudbilden. Så soundet är egentligen ganska sparsmakat. Det tycker jag är bra. Ibland kan ju soul vara ganska bombastisk med ett välfyllt sound, Al Green bjuder istället på en ganska kontrollerad produktion.

En bra platta med många sköna låtar. Ska man klaga på något är det väl att variationen inte är så stor, soundet, tempot och låtarnas känsla är ganska desamma plattan igenom. Men gillar man det man hör så gör ju inte det så mycket. En platta som passar bra i många sammanhang. Feel good musik.


Tracklist

Side A
1 Let's Stay Together 3:15
2 La-La For You 3:29
3 So You're Leaving 2:53
4 What Is This Feeling 3:40
5 Old Time Lovin 3:17

Side B
1 I've Never Found A Girl 3:37
2 How Can You Mend A Broken Heart 6:21
3 Judy 3:44
4 It Ain't No Fun To Me 3:27



torsdag 30 maj 2019

David Byrne - "American Utopia" (2018)
Sista juklappsskivan på tapeten, och den skiva jag fick som jag tycker allra bäst om. Under min tonår lyssnade jag mycket på Talking Heads, men efter gruppen upphörde har jag inte följt Byrnes solokarriär lika noga. Jag har vissa av hans soloalbum, en del skapade under TH-tiden, och en del från tiden efter, men har inte hört allt. Jag har ganska blandade åsikter om hans soloprestationer.

American Utopia är hans sjunde soloalbum under enbart eget namn, han har skapat ett antal plattor tillsammans med andra (Brian Eno, Norman Cook m.fl.), och det är hans första soloabum sedan 2004. På konvolutet står det att alla sånger är skapade från 'original tracks' av Brian Eno, och tydligen skapade Eno rytmtracks som sedan Byrne utvecklat till hela låtar. Eno är också angiven som medkompositör till de flesta låtar. Men plattan är som nämnts enbart under Byrnes namn.


Det är en skön platta med ganska lättillgänglig musik. Min upplevelse är att Byrne alltid gjort relativt intellektuell musik, som inte alltid varit lätt att spontant ta till sig. Men på American Utopia är inget alltför svårt. Vissa låtar, som t.ex. Every Day Is A Miracle, har till och med en lycklig allsångsrefräng man vill sjunga med i medan man jazzar runt på vardagsrumsgolvet. Musiken är en del i ett större multimedia projekt, Reasons To Be Cheerful, som fokuserar på att sprida positivitet i en tid då världen står inför en del svårigheter, gällande politik och miljö. Låtarna målar upp en alternativ, positiv bild av världen, och Byrne diskuterar på omslaget kring att vi behöver skapa bilder av den värld vi vill ha, för att den skall kunna bli verklighet.

Det händer mycket i låtarna, och det är ett ganska välfyllt sound, Det är generellt hög kvalitet på musiken, och inget känns som utfyllnad, även om det finns vissa spår jag finner mindre intressanta. Studerar man texterna så är de, som brukligt när det gäller Byrne, lite märkliga och udda, och något svårtolkade. Men det är kul. Byrne är en ytterst erfaren musiker, nästan en legendar, så han kan hantverket. Det är kul att han på äldre dagar skapar något som känns både piggt och fräscht. Han tycks fortfarande vara fylld av en slapelselust.

Tracklist

Side A
1.  I Dance Like This 3:34
2. Gasoline And Dirty Sheets 3:20
3. Every Day Is A Miracle 4:46
4. Dog's Mind 2:30
5. This Is That 4:31

Side B
1. It's Not Dark Up Here 4:11
2. Bullet 3:10
3. Doing The Right Thing 3:39
4. Everybody's Coming To My House 3:30
5. Here 4:14




söndag 31 mars 2019

Jet Black - "In Paradox" (2014)

Temat julklappar fortsätter. Lokal musik denna gång, ett band från staden Quebec, och deras andra platta (tror jag). Det var min fru som gav mig den, som jag antar att hon lite på måfå plockade ur en back på den lokala skivbörsen. Om jag förstått infon på nätet rätt, har den bara tryckts i 500 ex - 100 på vit vinyl, och resten på svart. Jag har den svarta varianten (ny). Det tycks vara en självutgiven sak, sådana plattor kan ju innebära vad som helst.

Soundet låter mycket 90-talets grunge, inte en nostalgisk krydda, utan full-blown grunge. Hade jag inte vetat vad som spelades på stereon, hade jag gissat Nirvana, Pearl Jam, Stone Temple Pilots eller något av de andra grungeinstitutionerna. Med andra ord är det ganska högljutt, mycket gitarrer och relativt ösigt. Grungen har i mina öron alltid haft något mörkt och destruktivt över sig, så även här. Ingen lättsam, harmonisk bakgrundsmusik. Det osar desperation och ilska över musiken.


Jag har några plattor från 90-talet med Alice In Chains och Stone Temple Pilots (och Smashing Pumpkins om de ska räknas till grungen), men genren har aldrig varit någon favorit. Så därför är jag inte rätt målgrupp för den här skivan. Det känns som om det inte funkar lika bra att lira grunge idag, jämfört med andra, tidigare musikgenrer. Medan disco, heavy metal, synth, psykedelia och diverse andra stilar ur det förgångna, tacksamt kan återanvändas, det låter bra, känns grungen som om den hörde hemma under 90-talet och skall där förbli. Kanske är det för tidigt att lira grunge igen? Jet Black behöver kanske vänta tio år. Så ingen platta för mig, men för den som har grungen levande, kan det vara något.


Tracklist

Side A
1 Deep Space 4:09
2 Running in Circles 3:17
3 Smothering 5:05
4 Air Deprivation 1:03
5 Blank Note 3:46

Side B
1 P. Report 4:08
2 Star Cluster 3:21
3 Pull 3:53
4 Monolith 1:03
5 In Paradox 5:27



måndag 18 februari 2019

Trummor & Orgel - "Indivisibility" (2018)

Julen som passerade innebar ännu en julklapp i form av en LP-skiva, och en fortsättning på min brors tradition, att ge mig skivor med Uppsalabaserad musik. Trummor & Orgel är en Uppsaladuo bestående av bröderna Staffan och Anders Ljunggren. Som bandnamnet antyder, så är bandets sättning primärt trummor och orgel, även om något annat instrument kan smyga sig in, såsom gitarr (och synth, men det räknar jag till orgellandskapet). Enligt listan på Discogs är Indivisibility duons sjunde skiva, och den första i min samling.

Hur kul kan det då vara med musik som enbart har trummor och orgel som instrument? Spontant kan ju en känsla av tveksamhet uppstå. Går det att variera? Blir inte ljudbilden lite väl tom? Trots att jag är från Uppsala är den här skivan mitt första möte med gruppen, och jag hade på grund av den ovanliga sättningen, en något avvaktande inställning. Men redan den första låten tvingar mig att öppna upp och omfamna musiken, och jag förstod alla lovord jag tidigare hört uttalas kring duon. Det är en riktigt skön och kul platta.


Det är lite svårt att beskriva musiken. Som en blanding av pop, jazz och psykedelia. Det är ganska bra fart i låtarna, och trots att sättningen är ganska 70-tal så känns soundet nytt och fräscht. Ljudbilden är också större och mer välfylld än vad man först skulle kunna tro, och det låter inte på något sätt avskalat. Det är musik som både passar att sitta och lyssna uppmärksamt på, men också som bakgrundsmusik när man sysslar med annat. Bandet kanske är trötta på de ständiga jämförelserna med Hansson & Karlsson, duon från andra hälften av 60-talet med en liknande sättning, men just likheterna dom emellan gör att kopplingen är svår att ignorera. Nu är det så att jag inte hört så mycket med 60-talets variant av Trummor & Orgel, så jag nöjer mig med att bara nämna dess existens. Jag har ju inte heller något av Trummor & Orgels tidigare album, så jag kan inte heller jämföra Indivisibility med deras tidigare alster. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett riktigt bra album jag är glad att äga, och kan rekommendera det, speciellt om man gillar Hammondorgeln och musik med ett något annorlunda sound.


Tracklist

Side A
1 Metropolis
2 Imaginary Friends
3 Debonair
4 Hindsight
5 Slippery

Side B
1 Enigma
2 Togetherness
3 Transcendence
4 Zodiac




lördag 2 februari 2019

A Place To Bury Strangers - "Worship" (2012)

Den här skivan var en av julklapparna jag fick av min familj, alltid en trevlig överraskning, speciellt då min fru inte har en aning om vad hon köper. Det här var ett helt nytt band för mig, och för henne. Tydligen har de förärats epitetet New York's loudest band. Jag kan höra varför.

Det här var tremannabandets tredje platta och ofta är det en veritabel ljudmangling lyssnaren utsätts för. Ylande och klösande gitarrer dominerar, körda genom diverse effekter, som skär ända in i märgen. Över det hela vilar någon sorts 80-talskänsla, och det påminner kanske om Sisters Of Mercy eller Jesus and Mary Chain, i en extremare version. Shoegazing en definition som ofta används om bandets musik, det finns något lite drömskt över låtarna mitt bland kaukafonin, och ibland tänker jag att så här skulle Spiritualized och Smashing Pumpkins låta om de gjorde musik tillsammans.



Till en början hade jag lite svårt för skivan, den var för brutal och högljudd, det var svårt att urskilja vad som fanns under ytan. Men ju mer jag lyssnar på den, ju bättre tycker jag om den. Har man väl blivit någorlunda vän soundet, så är låtarna ganska sköna. Trots detta, är nog öppningslåten på sida B, Dissolved, min favorit, då den är skivans lugnaste och närmast det som kan beskrivas som lättillgängligt. På det hela taget en ganska svår och mörk skiva, som absolut är en utmaning. Allmusic använder följande adjektiv för skivans mood: Aggressive, Druggy, Hypnotic, Volatile, Atmospheric, Dramatic, Intense, Trippy, Cathartic samt Tense/Anxious. Ur detta perspektiv är musiken antingen väldigt bred och allomfamnande, eller totalt schizofren.


Tracklist

Side A
1 Alone 2:27
2 You Are The One 4:09
3 Mind Control 3:14
4 Worship 3:55
5 Fear 4:51
6 Why I Can't Cry Anymore 3:41

Side B
1 Dissolved 5:23
2 Revenge 5:05
3 And I'm Up 3:46
4 Slide 3:39
5 Leaving Tomorrow 4:16



onsdag 26 december 2018

Nationalteatern - "Livet är en fest" (1974)

Nationalteaterns andra platta och deras stora genombrott. Redan i min ungdom/tidiga vuxenålder, då bandets musik spelades flitigt i diverse festliga sammanhang, var det musik från det förgångna. Idag än mer så. Den politiska och/eller socialrealistiska musiken har en tendens att åldras lite snabbare än vanlig rock n'roll om hjärta och smärta. Samtidigt blir låtarna ganska roliga och intressanta tidsdokument, och dagens unga lyssnare kan få en liten inblick i 70-talets politiska engagemang.

Plattan innehåller flera av bandets klassiker, såklart titellåten, men även andra såsom Hanna från Arlöv, Bängen trålar, Speedy Gonzales och flera andra mer eller mindre kända låtar för allmänheten. När jag själv lyssnade på detta i mina yngre år, var det politiska budskapet sekundärt. Istället hörde jag och mina gelikar låtar om alkohol och droger som i våra öron var mer hyllningslåtar till dessa substanser. Någonstans visste jag att det troligen fanns någon form av samhällelig kritik i texterna, men den valde jag att ignorera. Precis som de flesta andra som lyssnade på Nationalteatern några decennier efter låtarnas skapelse, i ett nytt och annorlunda samhälle med andra frågor och politiska ideologier på tapeten.

Ett bra exempel på selektivt lyssnande var Bängen trålar. I de första verserna sjungs det om var man hittar röka i Göteborg, hur man lägger sig i allén och röker braja. Coolt. När det senare börjas sjunga om samhällssystemet och hur de som har pengar är skyddade och inte döms för brott, tja, då blev det lite mindre intressant. Skippa till nästa låt. Varje gång jag besökte Göteborg i mina yngre år var jag fasligt nyfiken på Näckrosdammen, Vasaparken och Femmans torg. Speedy Gonzales var en annan sådan låt, där varje form av kritik mot någon eller något gick en förbi, och låtens budskap istället handlade om att "tända på" och "ta dig en braja".

I den svenska proggvärlden så har jag alltid tyckt att Nationalteatern tillhörde de bättre banden. De skrev bra låtar, och kunde spela på sina instrument. Så jag tycker den här skivan är helt OK. En hel del sköna låtar, där Plast's sång är en av favoriterna idag, även om det generellt är lite utdaterat. Det är lite svårt att identifiera sig med mycket av det som sjungs i låtarna. På 70-talet var klasskampen, den kommunistiska ideologin och ilskan mot borgarbrackorna en större del av samhällsdebatten än idag, verkar det som. Samtidigt gör det att musiken blir ganska kul att lyssna på, ett tidsdokument. Det är med andra öron jag hör det här idag än när jag var 20 år. Båda perspektiven har sin charm. Kan nämnas att titellåten är från en teateruppsättning Nationalteatern satte upp, som handlade om ett gäng kompisars väg in i alkoholismen. Tagen ur sin kontext blir låten faktiskt mer av en festlåt än det var tänkt, misstänker jag. Hur som helst, plattan är en del av svensk musikhistoria, som har sin plats i samlingen.


Tracklist

Side A
1. "Jack the Ripper" 4:48
2. "Plast's sång" 3:44
3. "Stena Olssons Compagnie" 3:07
4. "Mr. John Carlos" 6:43
5. "Innerst inne" 3:16

Side B
1. "Livet är en fest" 4:16
2. "Speedy Gonzales" 4:09
3. "Paradisets berg" 2:01
4. "Lägg av!" 2:28
5. "Hanna från Arlöv" 3:41
6. "Bängen trålar" 4:15



onsdag 12 december 2018

Paul McCartney & Wings - "Band On The Run" (1973)

Det här var McCartneys femte platta efter Beatles, och den tredje med kompbandet Wings. Allmänheten hade inte varit så imponerade av de första plattorna där Wings medverkade, så det var väl lite upp till bevis denna gång. Paul hade fått idén att det vore intressant att spela in plattan på något exotiskt ställe, och valde därför EMI:s studio i Lagos, Nigeria. Det var eventuellt en bra idé i teorin, men väl på plats visade det sig att studion var undermålig, den politiska situationen instabil och Paul och hustrun Linda blev knivrånade på bl.a. demotaperna. Till råga på allt lämnade två av Wingsmedlemmarna bandet precis innan avfärd till Nigeria, så det var bara en trio medverkade - Paul, Linda samt Denny Laine. Det betydde att Paul tvingades spela diverse olika instrument på plattan, bl.a. gitarr och trummor, vilket i och för sig inte var ett jättestort problem för multiinstrumentalisten Paul.

Många anser att det här är Pauls bästa soloplatta, även om den inledningsvis mottogs lite svalt av folket, och en av de absolut främsta skapelserna någon av Beatlarna stod för efter bandet lades ned. Och jag kan inte förneka att det är en platta med hög kvalitet, även om förväntningarna är (eventuellt för) höga på en ex-Beatle. Men personligen håller jag nog hans platta Ram högre, då den innehåller något intressantare skapelser. Jag har alltid tyckt Lennon gjorde bättre och intressantare låtar i Beatles, och även om Lennons soloplattor håller en blandad kvalitet, är de inte alltid så tillrättalagda. Ibland känns McCartney lite för snäll, lyssnaren stryks nästan alltid medhårs. Hans musik, inklusive Band On The Run, är på något sätt musikens variant av en feel good-film. Det är fina harmonier, positiva, bra låtar med sköna hooks, och lite lagom trallvänligt. Man blir aldrig provocerad, upprörd eller fundersam när man lyssnar på Band On The Run. Det är väl egentligen inte någon kritik, men är det något på plattan jag saknar, så är det just det. Något som utmanar mer.


Token Ginger Baker bodde i Nigeria vid den här tiden och erbjöd Paul att spela in hela plattan i hans studio. Paul var väl lite tveksam, men spelade i slutändan in låten Picasso's Last Words (Drink To Me) där. Efter att ha sett Netflix dokumentär om Ginger Baker kan jag tänka att det var ett klokt beslut att hålla sig en bit ifrån honom. Fotot på omslaget är trion som medverkade på skivan samt ett gäng andra berömda personer. Tydligen togs fotot i svag belysning så kameran behövde ha linsen öppen i cirka två sekunder, vilket betydde att personerna måste stå blick stilla under denna tid. De hade precis kommit från en fest Paul hade arrangerat så samtliga var väldigt påverkade av diverse droger, vilket gjorde stillaståendet till en utmaning.

Sammanfattningsvis är Band On The Run en bra platta, och gillar man McCartney så är det nog ett måste att äga skivan. Det finns egentligen ingen dålig låt på skivan, alla har sin egen unika karaktär, även om jag personligen ibland tycker det snuddar vid att bli för snällt och nästan gulligt. Personliga favoriter är titellåten och avslutningsnumret Nineteen Hundred and Eighty-Five som jag tycker låter som Gnarls Barkleys låt Crazy.


Tracklist (Helen Wheels fanns inte med på originalutgåvan i England, utan endast på den Nordamerikanska)

Side A
1. "Band on the Run" – 5:12
2. "Jet" – 4:09
3. "Bluebird" – 3:23
4. "Mrs. Vandebilt" – 4:40
5. "Let Me Roll It" – 4:51

Side B
1. "Mamunia" – 4:51
2. "No Words" – 2:35
3. "Helen Wheels" – 3:44
4. "Picasso's Last Words (Drink to Me)" – 5:49
5. "Nineteen Hundred and Eighty-Five" – 5:28