lördag 9 december 2017

Peter Hammill - "Sitting Targets" (1981)


2009 tror jag det var, så såg jag Van Der Graaf Generator spela i Quebec. En bra konsert, troligen den konsert jag besökt som varit mest kryddad med marijuanaångor från publikens puffande. Det var en dimma. Då var gruppen en tämligen ny bekantskap för mig, och jag var glad över möjligheten att se dom live. Enligt Wikipedia har gruppen existerat 1967-1972, 1975-1978 samt 2005-. Sångaren Peter Hammill har under årens lopp gjort ett stort antal soloplattor, Sitting Targets var hans tionde.

Det är en bra skiva, även om soundet är lite oslipat och primitivt. Hammill sjunger på ett ganska dramatiskt sätt, vilket präglar låtarna, alla har en touch av mörker. Till och med en låt som My Experience, som i en annan inramning skulle vara kunna vara en dansant pophit på tio-i-topp, får en underliggande dramatisk strömning. Ibland låter det lite Peter Gabriel, och förstås ganska mycket som Van Der Graaf Generator, det går väl inte att undvika. Musiken beskrivs på de flesta ställen som Art Rock, och det är en passande etikett.


Sitting Targets är den enda platta jag har med Hammill, så jag kan inte jämföra med hans övriga alster. Men den innehåller mycket kvalitet, de allra flesta låtar har något som gör dom intressanta och bra, och det som man brukar beskriva som utfyllnad lyser generellt med sin frånvaro, även om ett par låtar skulle råka ut för 'Skip' om det hade varit en CD. Det är ganska uptempo plattan rakt igenom, men den vackra balladen Ophelia och B-sidans Stranger Still balanserar med lugnare atmosfärer. Tack vare sin dramatiska och mörka framtoning kräver skivan viss uppmärksamhet, det är inget jag vanligtvis skulle sätta på som trevlig bakgrundsmusik. Den skulle kanske må bra av en ny mixning, eller återinspelning, eftersom jag inte är riktigt vän med soundet. Icke desto mindre en skön platta som kan rekommenderas som julklapp till någon i närheten.


Tracklist

Side A
1. Breakthrough – 3:55
2. My Experience – 3:14
3. Ophelia – 3:09
4. Empress's Clothes – 4:02
5. Glue – 3:40
6. Hesitation – 4:05

Side B
1. Sitting Targets – 5:21
2. Stranger Still – 4:55
3. Sign – 3:45
4. What I Did – 3:37
5. Central Hotel – 4:41



torsdag 16 november 2017

Brian Eno - "Ambient 4: On Land" (1982)


En dystopisk framtid där en ensam vandrare går genom en övergiven stad, höljd i nattens mörker, med dimmorna som enda sällskap. Men det är som om något dunkelt och hotfullt väntar runt hörnet, osynligt för ögat, eller runt nästa hörn, eller nästa. Var har alla människor tagit vägen? Ja, det är ungefär sådana bilder som Enos fjärde och sista verka i hans ambientsvit framkallar hos mig. Det är mörk ambient, inte dyster, snarare subtilt hotfullt, men samtidigt vackert. Hans åttonde soloskiva.

Det är inte låtar i den traditionella meningen, snarare ljudskulpturer som det ofta är när det gäller Eno och liknande musiker. Det är mycket synthar, men också ljud från naturen såsom grodor. Trots att året var 1982 och elektroniken mindre utvecklad än idag, känns soundet fräscht och tämligen tidlöst. Någon kanske tänker att det låter som om jag beskriver någon form av new age-musik, men så är inte fallet. Det är betydligt mörkare och ärligt talat mycket bättre och intressantare än den new age-musik jag i alla fall har haft oturen att höra.



Många låtar har namn efter någon geografisk plats i Storbritannien, platser som jag inte känner till. På den fjärde låten, Shadow, gästspelar Jon Hassell på sin trumpet, på typiskt Hassellvis körd genom diverse märkliga effekter. På öppningsspåret Lizard Point hör vi Bill Laswell på bas, och på den femte spåret, Lantern Marsh, medverkar Daniel Lanois på live equalisation, vad det nu är för något. En del namnkunnigt folk alltså, förutom huvudpersonen själv.

Jag gillar plattan. Jämfört med mycket av Enos andra ambientplattor, både ur nämnda svit och andra skivor, så är den här skivan mörkare. Inget drömskt pianoklinkande inbäddat i djupa lager av synthar. Nej, jordens undergång, få överlevande och mörka andar har väckts från sin slummer i underjorden. Faktum är att sida B känns något ljusare stundvis, som om mänskligheten äntligen har raderats ut och naturens harmoni än en gång råder. En soluppgång där både sorg och hopp blandas.


Tracklist

Side A
1. Lizard Point 4:34
2. The Lost Day 9:13
3. Tal Coat 5:30
4. Shadow 3:00

Side B
1. Lantern Marsh 5:33
2. Unfamiliar Wind (Leeks Hills) 5:23
3. A Clearing 4:09
4. Dunwich Beach, Autumn, 1960 7:13



fredag 27 oktober 2017

Jan Garbarek Group - "Photo With Blue Sky, White Cloud, Wires, Windows And A Red Roof" (1979)


Det är ju lattjo att skivans titel perfekt avspeglar omslaget, och att låttitlarna är delar från fotot. Det imponerade i alla fall på mig. Annars är jag ingen stor jazzdiggare, så den här plattan är egentligen inte rätt för mig. Jag har en CD med norrmannen Garbarek där han spelar sin saxofon till himmelska toner av The Hilliard Ensemble, det var den som fick mig att bli lite nyfiken på hur han låter mer på egen hand. Plattan hittades i en lokal skivbörs här i Montreal för en tid sedan.

Grundproblemet är att jag som sagt inte är någon jazzdiggare. Jag har aldrig förstått mig på jazz, trots några halvtafatta försök. Ofta upplever jag jazzen som för strukturlös och att man aldrig riktigt förstår var musiken är på väg någonstans. Eller att den är alldeles för stökig. Jazz är helt enkelt inte min grej.


Ett annat problem är att jag ofta upplever saxofonen i vissa musikaliska kontext, och speciellt sopransaxofon som Garbarek ofta spelar på, som på gränsen till smörig. Kanske har jag hört för många Lionel Richielåtar från 80-talet med sopransax. Det präglar upplevelsen på ett negativt sätt när det gäller dagens platta, ibland blir det smörjazz i mina öron. Soundet på skivan är luftigt och klart, det är ingen rökig jazzklubb vi befinner oss på eller ett stökigt bebopdansgolv. Vi är inte heller på besök i jazzens avantgardevärld. Nej, det är inte så svår jazz Garbarek bjuder på, och musikerna är förstås duktiga, som jazzmusiker brukar vara. När man vänder på plattan känns det som om musiken blir något svårare, som om första sidan var uppvärmning. Men fortfarande är det relativt lättillgänglig jazz.

Jag har inte så mycket emot att plattan snurrar på skivtallriken, jag tycker inte illa om den. Men jag kan inte sitta och uppmärksamt lyssna på den, då blir jag uttråkad. Som trevlig bakgrundsmusik är den perfekt, så får man känna sig lite jazzigt intellektuell för en gångs skull. Jag säger som proffstyckarna på allmusic,com: Nothing too exciting occurs, but this is high-quality background music.


Tracklist

Side A
1 Blue Sky 6:44
2 White Cloud 9:03
3 Windows 6:44

Side B
1 Red Roof 7:48
2 Wires 5:18
3 The Picture 8:05



torsdag 26 oktober 2017

Evabritt Strandberg, Fillie Lykow & Jan-Olof Strandberg - "En Sång, Ett Vapen" (1965)


Evabritt Strandberg är troligen mer känd som skådespelerska, men hon har även uppträtt en hel del som vissångerska och 1995 erhöll hon Cornelis Vreeswijk-stipendiet. En Sång, Ett Vapen var hennes skivdebut. Vilka hennes medmusiker är har jag ingen aning om. Jag är ganska säker på att det här var ännu ett album jag räddade ur mina föräldrars samling när de var på väg att göra sig av med den.

Skivomslaget ger inte så mycket information, förutom låttitlar och att den kostade 9.75 kr. På vissa bilder jag sett på nätet har det varit med ett textblad, så där ges säkert mer information om plattan och dess innehåll. Det är ovanligt lite fakta att ta del av online när det gäller den här skivan, så mina kunskaper är ytterst begränsade. Året var ju i alla fall 1965 och Franco hade makten i Spanien, vilket hela skivan är en stor protest mot. Varje låt handlar om Spanien och den politiska situationen där, och mellan varje låt så läser antingen Evabritt (antar jag) eller en av de manlige musikerna en text på ämnet. Det kan vara någon form av berättelse, ibland i det närmaste poesi/prosa. På sätt och vis är det ju lite kul, eftersom det ett relativt ovanligt upplägg på en skiva, idag i alla fall.

Här hade priset gått upp, minsann!

Musiken är ganska sparsmakad, det är visor ackompanjerad av en gitarr, ibland finns en trumpet med, ibland något slags slagverk och någonstans hörs en flöjt. Tempot är lugnt, som det oftast är i visor. Men det är ingen skiva i min smak utifrån en musikalisk synvinkel. Ganska tråkiga låtar och primitivt sound. Det var länge sedan Franco försvann från jorden, så just den specifika kampen är inaktuell, men som ett tidsdokument kan skivan vara lite intressant. Att fascismen lever vidare idag, kanske inte exakt i den form Franco stod för, är förstås en annan fråga och eventuellt skulle det behövas nya protestskivor idag på ämnet. Med ett skönare sound och bättre låtar, hoppas jag.

Eftersom jag primärt lyssnar på musik för en musikalisk upplevelse är det ingen skiva jag kommer spela i framtiden, och kan inte heller med gott samvete rekommendera den. Visst, budskapet och kampen är ädel, men jag blir ganska uttråkad av musiken och de lästa texterna. Att ett helt gäng låtar dessutom upprepas gör inte saken bättre.


Tracklist

Side A
1 Natten Är Svart
2 Den Svarta Tuppen
3 Blommorna I Madrid
4 Frihet
5 Jag
6 Mordet I Katedralen
7 Ur Akrobat I Luften
8 Vaggvisa
9 Ur Om Jag Skall Vara Uppriktig

Side B
1 Sången Om Julian Grimau
2 Bokslut
3 Natten Är Svart
4 Den Svarta Tuppen
5 Blommorna I Madrid
6 Mordet I Katedralen
7 Vaggvisa
8 Sången Om Julian Grimau

onsdag 25 oktober 2017

Dr John, The Night Tripper - "The Sun, Moon & Herbs" (1971)


Det här var häxdoktorns fjärde album, och trots att det dryper av voodookryddad träskblues från den amerikanska södern spelades plattan in i London. Jag misstänker att denna geografiska plats är att tacka för Eric Claptons och Mick Jaggers medverkan på skivan. Enligt texten på omslaget hörs Clapton på slide guitar, medan Jagger körar.

Den här skivan är fylld av voodoomystik, mycket av det teoretiska går mig dock förbi eftersom jag är relativt oinsatt i ämnet. Dr John, eller Malcolm John Rebennack som han egentligen hette, använde mycket voodooinfluerat innehåll på sina första plattor och under hans framträdanden, hur mycket som var en image kan jag inte uttala mig om, men han tycktes ha ett verkligt intresse och engagemang inom området.


The Sun, Moon & Herbs är en skön platta. Jag är ingen blueskille i vanliga fall, men Dr Johns suggestiva variant tilltalar mig, med dess kryddor av mystik och psykedelia. Låtarna pendlar mellan Dr Johns raspiga röst och kvinnliga körer som svarar honom. De kompletterar varandra, doktorns röst försätter lyssnaren ett hypnotiskt tillstånd, och de kvinnliga körerna vevar därefter in linan och man är förlorad. Med doktorn som guide tas lyssnaren sedan på en resa till den amerikanska söderns mörkaste och hemligaste platser. Med på resan är hans sköna blåssektion, som också sätter sin prägel på många låtar.


Låtarna är relativt långa, i de flesta fall är det OK, eftersom det är en relativt hypnotisk och suggestiv stämning som alstras så kan det vara positivt att låta den fortgå ett tag. Men ett par låtar är lite tristare, så där hade jag gärna sett att de var något kortare. Dr John hade tänkt att det här skulle bli en trippelplatta och var aldrig riktigt nöjd med enkelformatet. Personligen tror jag dock det är positivt, på ett trippel (eller dubbel) album så finns risken att det blir för mycket utfyllnad. Det slipper man här. Efter den här skivan lämnade doktorn voodoomystiken och började istället rikta in sig mot mer traditionell New Orleans R&B.

Så jag rekommenderar att låta Dr John kasta sina besvärjelser över dig via stereon, mobiltelefonen eller vad du nu använder för att lyssna på musik. Men det är nog en platta som inte passar alla, det är inte lättsmält Max Martinpop. Bäst är den att lyssna på en varm, fuktig natt, när svetten dryper, andar far runt på gatorna och galenskapen lurar runt hörnet.


Tracklist

Side A
1. Black John the Conqueror 6:20
2. Where Ya at Mule 4:56
3. Craney Crow 6:40

Side B
1. Familiar Reality (Opening) 5:25
2. Pots on Fiyo (Filé Gumbo) / Who I Got to Fall On (If the Pot Get Heavy) 5:48
3. Zu Zu Mamou 7:57
4. Familiar Reality (Reprise) 1:53



tisdag 24 oktober 2017

Camel - "Nude" (1981)


Den brittiska gruppen Camel har alltid tillhört en av mina favoritgrupper från den progressiva genren. Deras musik är relativt lättillgänglig och inte alltför komplex och komplicerad jämfört med en del andra band inom (den internationella) proggenren. Ändå fortfarande något av en utmaning för lyssnaren, på precis lagom nivå. Men när jag första gången lade Nude på skivspelaren blev jag förskräckt, skivan öppnar med en låt som lät som en riktigt smörig 80-tals poplåt. Och nästa lät ungefär likadan. Då stoppade jag bryskt skivspelaren, stoppade in skivan i hyllan och där fick den stå ospelad i många år. Så besviken var jag. Hade 80-talet till och med lyckats fördärva Camel?

När jag långt senare läste lite recensioner på nätet kring plattan förvånades jag över att den fick så höga betyg, ofta 4:or eller 5:or (på femgradiga skalor). Jag beslöt att ge den en ny chans. Nude är ett konceptalbum som handlar om den japanske soldat som blev kvar på en ö i många år och trodde att andra världskriget fortfarande pågick. Soldaten hette Hiro Onoda, och "Nude" härstammar från hans efternamn. Det här var bandets åttonde platta och den sista där trummisen Andy Ward medverkade, han lämnade sedermera gruppen på grund av en allvarlig handskada. Det är otydligt för mig vilka som var medlemmar i bandet, och vilka medverkade som studiomusiker, men på saxofon hörs Mel Collins, en gigant inom progmusiken.


När jag gav plattan en andra chans insåg jag att den ändå innehöll vissa kvaliteter. De flesta låtar är instrumentala, vilket är tur, de fåtal med sång är inte alls bra. OK, Drafted är faktiskt fin, men det är mer en ordinär popballad än prog, övriga låtar med sång är den skräckfyllda smöriga 80-talspop som nämndes inledningsvis. Lionel Richieklass. De instrumentala låtarna är dock lite mer som man är van att höra Camel, gitarrer som lirar i harmonier, mycket tvärflöjt och en hel del saxofon. En del udda taktarter. Men det är långt från den klass som bandet hade på de tidigare plattorna från 70-talet. Det är som om musiken har spelats in genom ett easy-listeningfilter. Soundet är mjukt och polerat, syntharna smöriga och de riktigt utmanande partierna saknas. Easy-listeningprog. 80-talet, vad ställde du till med!?

Så jag skulle rekommendera bandets tidigare alster istället för Nude. Betydligt bättre och roligare. Men funderar du över en platta med Lionel Richie, välj Nude istället.


Tracklist

Side A
1 City Life 5:02
2 Nude 0:22
3 Drafted 4:18
4 Docks 3:50
5 Beached 3:32
6 Landscapes 2:36

Side B
1 Changing Places 4:10
2 Pomp & Circumstance 2:03
3 Please Come Home 1:12
4 Reflections 2:45
5 Captured 3:13
6 The Homecoming 2:40
7 Lies 4:57
8 The Last Farewell: The Birthday Cake / Nude's Return 4:05



måndag 23 oktober 2017

Roxy Music - "Country Life" (1974)


Det här var bandets fjärde LP, och en platta som rankas högt (ofta högst) i deras katalog av både fans och kritiker. Dessutom plattan med det mest vågade omslaget, det censurerades i flera länder, där den såldes antingen täckt av omslagspapper eller med modellerna helt enkelt bortretuscherade. Min fru tillåter inte plattan att ligga framme, så även i mitt hem är den censurerad. Jag tycker det är en helt OK platta, men ju längre det gick från Brian Enos avhopp från bandet (efter andra skivan), desto mindre spännande tycker jag Roxy Music blev. Konstnärliga ambitioner byttes ut mot mer rak glamrock. Många fans gladdes, men inte alla.

Omslaget censurerat
Största hiten från plattan var väl All I Want Is You, vilken återfinns på skivans första sida. Personligen tycker jag den sidan faktiskt är lite trist. Höjdpunkten här i min värld är Out Of The Blue där den flitigt använda flangingeffekten får det att låta som om Hawkwind är med och kompar. I övrigt är flertal låtar ganska stökiga och högljudda, och eftersom jag alltid föredragit bandets lugnare skapelser passar det mig inte riktigt.

B-sidan finner jag betydligt intressantare vilken öppnar med den lugnare och mörkare Bitter Sweet, som här och där bryts av, av tyskinfluerad kabaretmusik. Kvinnorna på omslaget är Constanze Karoll och Eveline Grunwald som Ferry träffade i Portugal. Han övertalade dom att förutom pryda omslaget även översätta delar av texten i Bitter Sweet till just tyska. Skivan fortsätter sedan med Triptych, som istället för tysk kabaretmusik nästan har medeltida influenser. Dessa låtars mer udda utformning gör dom till de mest intressanta låtarna på skivan.


Plattan avslutas med ett ode till Jerry Hall, som skulle komma att pryda bandets nästa skiva Siren. Låten heter Prairie Rose, och för att vara en kärlekslåt innehållande slidegitarr är den riktigt skön. Även om Country Life hyllas av många, stämmer jag inte riktigt in i dessa körer. Mycket av det experimentella har skalats bort, och musiken är generellt rakare, stökigare och enklare jämfört med tidigare plattor. B-sidan räddar dock LP:n tack vare dess mer intressanta skapelser, så på det hela taget är det ändå en ganska bra platta.


Tracklist

Side A
1. The Thrill of It All 6:24
2. Three and Nine 4:04
3. All I Want Is You 2:53
4. Out of the Blue 4:46
5. If It Takes All Night 3:12

Side B
1. Bitter-Sweet 4:50
2. Triptych 3:09
3. Casanova 3:27
4. A Really Good Time 3:45
5. Prairie Rose 5:12