Frank Zappa - “Broadway the hard way” (1988)

Idén jag har om Frank Zappa är att det är en artist jag borde tycka om, men som jag aldrig riktigt har förstått mig på. Jag vet aldrig om jag skall ta hans musik på allvar. Är den ett skämt? Samtidigt har jag väldigt lite erfarenhet av denne man, förutom denna platta har jag Freak Out. Utöver det är det bara lite låtar på radio jag har hört. I musikvärlden tycks Zappa vara ett av de mer respekterade namnen och sett till han produktion tycks han vara en av de mest kreativa. Mycket av det han gjort rör sig utanför de vanliga musikaliska ramarna och som person verkar han ha varit både rolig och intelligent. Därför borde jag gilla Zappa, tycker jag. Men saker och ting är inte alltid vad de borde vara.

Denna LP fick jag i julklapp av min bror, troligen julen 1988. Jag var alltså 16 år gammal. Gissningsvis var jag minst tio år för ung för att förstå mig på musiken och texterna. Skivan är fylld av politisk satir som gick mig helt förbi, dels har jag aldrig varit den som lyssnar jättenoga på texter, dels rör satiren personer som inte var alltför bekanta för mig och dels visste jag helt enkelt inte att det var satir. Istället trodde jag att det var mer oseriös musik, en amerikansk Eddie Meduza (lite överdrivet). Samtidigt visste jag ju redan i denna ålder att Zappa var oerhört respekterad och dessa två idéer hade jag svårt att få ihop.

För att riktigt kunna uppskatta denna LP är det troligen viktigt att förstå texterna då dessa har en större betydelse än vanligt. Musiken i låtarna är inte så fantastisk att den håller hela vägen själv och för mig som främst lyssnar på musiken blir skivan en lite märklig upplevelse. Den påminner om en cirkusföreställning eller en Bröderna Marx film. Skivan har snurrat en del på min skivspelare men jag har aldrig lyckats skapa någon närmare relation till den. När jag lyssnade på den inför detta inlägg var det första gången på nästa 20 år jag hörde den. Fortfarande hade jag svårt att ta till mig den.

Det kan nämnas att låtarna är liveupptagningar från Zappas turné 1988, hans sista med ett band. Jag har hört för lite med Zappa för att veta om denna platta är representativ för honom eller inte. Efter denna platta och Freak Out har det inte blivit mer Zappa för mig. Har jag missat något?

 

Favoritlåtar

Elvis har just left the building

When the lie’s so big

 

Tracklist

Side A

1. "Elvis Has Just Left the Building" – 2:24
2. "Planet of the Baritone Women" – 2:48
3. "Any Kind of Pain" – 5:42
4. "Jesus Thinks You're a Jerk" – 9:15

Side B

1. "Dickie's Such an Asshole" – 6:37
2. "When the Lie's So Big" – 3:38
3. "Rhymin' Man" – 3:51
4. "Promiscuous" – 2:03
5. "The Untouchables"  – 3:05

 

 

Kate Bush – “Lionheart” (1978)

Jag bör inledningsvis tydliggöra min relation till Kate Bush – om jag inte hade varit gift med min fantastiska hustru hade jag troligen varit gift med Kate Bush. Alternativt Sandra Bullock. Inom musikvärlden har Kate alltid varit en av mina favoriter, hennes musik har alltid varit lite av en utmaning, dock inte alltför stor. Hon har skapat allt från drömska till mystiska till storslagna till lekfulla till teatraliska till dansvänliga låtar. Texternas innehåll går mig troligen ofta förbi, men jag gillar dom icke desto mindre. De intervjuer jag sett med henne ger också en bild av en trevlig, vis och ödmjuk människa. Att det är 14 års åldersskillnad mellan oss (hon är äldre än mig) spelar ingen roll, jag tror att det hade kunnat uppstå något mellan oss. Eller vad tror ni?

Med detta sagt har jag gett mig rätten att fortsätta i en lite mer negativ anda. Denna platta införskaffade jag i sena tonåren och har från början tyckt den varit OK, men inte mer. Denna känsla består vilket är lite ovanligt för en Kate Bush skiva. De flesta av Kates skivor innebär en inre resa, ibland vacker och harmonisk, andra gånger mörk och skrämmande. Denna skiva griper dock inte alls tag i mig på detta sätt och jag har alltid uppfattat denna LP som en av Kates svagare skapelser. Detta håller hon själv med om, “Bush has often expressed dissatisfaction with Lionheart, feeling that she needed more time to get it right.” (Wikipedia). Tydligen stressade skivbolaget EMI på och ville ha en snabb uppföljare till debuten The Kick Inside. Lionheart gavs ut nio månader efter den första plattan.

Skillnaden mot andra plattor Kate har gjort är spontant två. För det första är många spår helt enkelt lite svagare än vanligt. För det andra får jag ingen helhetskänsla gällande plattan, något som de flesta av hennes övriga skivor ger på ett annat sätt. Det kanske är där problemet ligger angående min känsla av att inte bjudas på en resa. Resan tar slut efter varje låt och tvingas börja om igen.

Å andra sidan är även en svagare Kate Bush skiva bättre än mycket annat som erbjuds den musikaliskt törstige. Ibland är det svårt när man skriver om en skiva - om man vill hänge sig till att jämföra musiken, skall man jämföra innehållet med artistens övriga skapelser eller övriga artister? Det blir på ett sätt lite märkligt att skriva en del negativt om Lionheart, detta görs med tanke på annat Kate skapat. Skulle jag enbart ha övrig populärmusik i huvudet skulle jag troligen ösa beröm över den. (Eller låter jag nu bara mina känslor för Kate påverkar mig?)

Kate var 20 år gammal när Lionheart släpptes. Efter att skivan kommit ut på marknaden tvingades Kate ut på en omfattande promotionrunda och en längre turné (sex veckor), den enda längre turnén i hennes karriär. Eftersom hon var missnöjd med hur inspelningen gått till av Lionheart skapade hon därefter sitt eget musikförlag, Kate Bush Music, och sitt eget management företag. I dessa företag satt hon själv och hennes familjemedlemmar i styrelserna. På detta sätt fick Kate total kontroll över sitt skapande och följande inspelningar. Efter tiden av inspelningen av Lionheart började Kate spendera allt längre tid i studion med sitt arbete och var under långa perioder osynlig för allmänhetens ögon.

Sammanfattning: Detta är en platta som med jämna mellanrum snurrat på skivtallriken och den innehåller en del riktigt sköna låtar. Men som sagt, Kate kan bättre.

Favoritlåtar

Hammer Horror

Kashka From Baghdad

In Search Of Peter Pan

 

Tracklist

Side A

1. "Symphony in Blue" 
2. "In Search of Peter Pan" 
3. "Wow" 
4. "Don't Push Your Foot on the Heartbrake" 
5. "Oh England My Lionheart" 

Side B

6. "Fullhouse" 
7. "In the Warm Room" 
8. "Kashka From Baghdad" 
9. "Coffee Homeground" 
10. "Hammer Horror"

 

 

Black Widow (1971)

Ännu ett av alla dessa album jag köpt för att jag tyckte omslaget var schysst. Troligen hittade jag det också det ett riktigt billigt pris om jag känner mig själv rätt. Detta omslag fick mig att tro att musiken som fanns på plattan skulle vara djup, psykedelisk, mystisk och allmänt flummig. Nu var så inte riktigt fallet vilket gjorde mig lite besviken, av denna anledning har denna platta alltid fört ett relativt tillbakadraget liv i min skivsamling. På ett sätt är det lite synd, hade jag bara kunnat lyssna på plattan utan dessa inledande förväntningar hade jag kanske tyckt den var bättre än vad jag tyckte.

Det engelska bandet Black Widow skapades 1969 och denna självbetitlade platta var deras andra. De som eventuellt minns detta band kommer troligen ihåg det som ett ockult djävulsdyrkarband. Första plattan Sacrifice innehöll den låt de är mest kända för, "Come to the Sabbath”. På denna andra platta hörs dock inte mycket av denna ockulta inriktning. De hade tidigare orsakat en del skriverier med sin musik och sina konserter där en del av showen bl.a. hade innehållit en iscensatt avrättning av en kvinna. Det kan vara en av anledningarna att de ändrade inriktning, för mycket fokus på allt annat förutom musiken. Självklart har bandet alltid jämförts med Black Sabbath, men av det jag hört med grupperna skiljer sig musiken åt ganska mycket.

Det är svårt att definiera musiken på denna platta, ordet “rock” är det som först poppar upp i mitt huvud. Sajten allmusic.com beskriver musiken som “…a half-baked amalgam of progressive rock, folk music, British blues, and -- least of all -- a few very tenuous notions of hard rock and proto-metal…”. Experterna tycks uppfatta en vild blandning genres i det hela, med andra ord.

Musiken på denna platta är inte något utöver det vanliga, ärligt talat. Helt OK, men inte mer. Det är roligt att de slänger in en tvärflöjt i en del av låtarna eftersom detta instrument alltid har varit en av mina favoriter i rockmusik. Men annars känns mycket av innehållet på albumet sådant som vilket garageband som helst skulle kunna skapa. Som yngre gillade jag vissa drogreferenser som dyker upp i låtarna, i t.ex. “The Journey” (“…the acidman is gonna take my hand…”) eller “When my mind was young” vars hela text jag misstänker är en lång drogreferens. Sådant skapade en viss fascination för musiken hos den unge Markus, av någon outgrundlig anledning. Kanske var det mystiken och de verklighetsförändrande upplevelser som droger kunde ge upphov till som skapade en spänning? Som ung fascinerades jag av allt som tillhörde någon annan form av verklighet såsom religiösa idéer och upplevelser, andliga resor eller hallucinogena äventyr. Bara genom att titta på omslaget övertygades jag att detta band sysslade med sådant. Nu misstänker jag att så faktiskt var fallet, men jag tror också att möjligheten finns att skaparen av omslaget bara tyckte det var en schysst bild. Eller kanske grundade sig fascinationen i en känsla (och beundran) av det rebelliska i att experimentera med droger. Att göra saker som går utanför det samhället tycker är OK. Det kräver en del mod, kanske ett mod jag alltid ville ha mer av. Jag var vanligtvis den tyste killen som gjorde som han blev tillsagd och sällan vågade gå utanför de ramar och gränser det omgivande samhället hade satt upp.

Jag har på känn att denna platta kommer att fortsätta föra en tynande tillvaro i skivbacken. Kanske tar jag fram den någon per år för att damma av den, men det finns mycket som är mer spännande att lyssna på.

Favoritspår

Tears and Wine

When my mind was young

Mary Clark

 

Tracklist

Side A

1 Tears And Wine

2 The Gypsy

3 Bridge Passage

4 When My Mind Was Young

5 The Journey

 

Side B

1 Poser

2 Mary Clark

3 Wait Until Tomorrow

4 An Afterthought

5 Legend Of Creation