fredag 15 maj 2020

Johnny Cash - "Ragged Old Flag" (1974)

The man in black, en legend kan man väl nästan kalla honom vid det här laget. Det här var hans 47:e platta, tro det eller ej. Jag tror man då lägger ihop studioalbum, julalbum, samarbeten med andra, gospelalbum, soundtracks etc. Räknar man bara Country & Western studioalbum verkar det vara den 34:e, eller 28:e, beroende på vilken lista jag tittar på. I vilket fall var han en tämligen erfaren artist 1974. Anledningen att jag köpte plattan var att den kostade runt 10 kr, och jag ville ge honom en chans. Jag har några av hans sista album, från American Recordingsserien, och de är ju OK.

Även om jag hyser stor respekt för Cash som artist, så bekräftar mest den här plattan att country inte är min grej. LP:n inleder med den überpatriotiska titellåten, en spoken word låt som hyllar en gammal sliten amerikansk flagga. Jag har lite svårt för den sortens patriotism. Den efterföljande Don't Go Near The Water är helt OK, och fokuserar på miljöförstöringen. Cash var inte den som undvek sociala eller politiska frågor. En annan låt jag kan stå ut med är Pie In The Sky, som lutar lite åt goseplhållet där Cash sjunger om hur det väntar paj på honom uppe i himlen. Men resten av plattan är tämligen trist. Ingen av låtarna sticker ut på något sätt, utan känns som ganska medelmåttiga countrylåtar. Alla är skrivna av Cash, förutom I'm A Worried Man, där hans fru också hjälpte till.


På positiva sidan är att arrangemangen är ganska avskalade, vilket tilltalar mig, och man slipper den där gnälliga formen av country, där en steel guitar klagar, och sångaren har den där typiska countryrösten. Jag gillar Cash röst, han låter livserfaren och seriös, en person jag instinktivt lyssnar på. Synd bara att han envisades med att spela så mycket country.


Tracklist

Side A
1. Ragged Old Flag 3:07
2. Don't Go Near The Water 2:51
3. All I Do Is Drive 2:09
4. Southern Comfort 2:10
5. King Of The Hill 2:43
6. Pie In The Sky 2:25

Side B
1. Lonesome To The Bone 2:42
2. While I've Got It On My Mind 2:19
3. Good Morning Friend 2:06
4. I'm A Worried Man 2:11
5. Please Don't Let Me Out 2:42
6. What On Earth (Will You Do For Heaven's Sake) 2:09



onsdag 13 maj 2020

Paul McCartney - "Tug of War" (1982)

Jag har tidigare nämnt att jag alltid varit lite kluven till McCartney, då han ofta tangerat till det lite för snälla, smöriga och trallvänliga enligt min smak. Både i och utanför Beatles. Lägg till att denna platta är skapad på 80-talet, med allt negativt det kan innebära för soundet. Så det var inte med så stora förväntningar jag tog mig an skivan. Men det var en stor positiv överraskning, ett riktigt skönt album.

Det var Pauls tredje soloplatta, och sammanlagt den elfte efter Beatlestiden (de allra flesta plattorna efter Beatles hade varit tillsammans med Wings). På plattan medverkar en del andra kända namn, frun Linda, Ringo trummar på några låtar, Carl Perkins, Eric Stewart, Stevie Wonder m.fl. Och skivan är producerad av ingen mindre är George Martin. Stevie Wonder sjunger duett med Paul på två låtar, What's That Your're Doing? och den stora hiten Ebony And Ivory. Den förstnämnda låten är bättre, faktum är att Ebony och Ivory är en av plattans sämsta låtar, lite synd att just den blev superhiten som får representera hela skivan.


Lennon mördades mitt under inspelningen vilket ledde till att en paus på ett par månader togs, för alla inblandade att återhämta sig. Låten Here Today är skriven om/till Lennon, den avslutar förstasidan och är skivans vemodigaste sång. Tug of War är en skiva utan egentliga svaga spår, och trevligt varierad. Självklart kan Paul konsten att skriva låtar, och här briljerar han. Många upplevde den här skivan lite som en come-back för Paul, eftersom de föregående plattorna tydligen hade varit lite svajiga. Många låtar spelades in under studiosessionerna, och flertal av dom fick inte plats utan dyker istället upp på den efterföljande plattan Pipes of Peace.

Så gillar du trevliga och lättsmälta låtar, utan ångest eller desperation, så är Tug of War troligen ett bra val. Nattsvart ångest och knepiga stycken verkar inte vara Pauls grej. Ibland kanske det kan vara lite tråkigt, men här funkar det.


Tracklist

Side A
1. Tug of War 4:22
2. Take It Away 4:14
3. Somebody Who Cares 3:19
4. What's That You're Doing? 6:19
5. Here Today 2:27

Side B
1. Ballroom Dancing 4:07
2. The Pound Is Sinking 2:54
3. Wanderlust 3:49
4. Get It 2:29
5. Be What You See 0:34
6. Dress Me Up as a Robber 2:41
7. Ebony and Ivory 3:46



måndag 11 maj 2020

Rasa and the Family Krishna - "Alive!" (1980)

Dagens platta delar namn med KISS första liveplatta, men där slutar nog likheterna. Jag vet faktiskt inte ens om Rasas platta är en liveplatta. Enligt Wikipedia är det det, men jag hör då inget livesound, och inget på skivomslaget ger någon ledtråd. Alla låtar tonar ut som på studioalbum, inget publikljud hörs och soundet låter precis som på Rasas alla andra plattor. Jag gissar på att Rasas plattor, som alla är inspelade i Hare Krishna-rörelsens studio på Korsnäs gård (det enda Radha Krishna-templet i Skandinavien), spelades in live i studion. Det låter så, så på sätt kan man ju hävda att det är en liveplatta, om man vill. Personligen misstänker jag titeln är tänkt mer i en andlig mening, och att Wikipedia kan ha misuppfattat det hela.

Hur som helst, detta är alltså en skiva med andlig, religiös och kontemplativ musik, och det svänger riktigt bra. Rasa var ett band där alla medlemmar var Hare Krishna-anhängare. Robert Campagnola, som då kallade sig Harikesa Swami och/eller Visnupada, hade byggt studion. Han skrev också låtarna, producerade och sjöng. På bas hörs Pelle Händén, som är ett relativt känt namn inom Sveriges musikscen. Hade all religiös musik varit så här, hade världen varit ett roligare ställe och kyrkan en kul plats. Vi har ju i och för sig gospeln inom kristendomen, men den är ju inte spridd till alla kyrkor ännu. Oftast får vi nöja oss med en stillsam psalm.


Rasas musik är riktigt skön. Generellt är låtarna uppbyggda av att sångaren sjunger ett kortare eller längre parti, och sedan svarar en kör honom med samma strof. Lägg till det en uppsjö sköna instrument, många troligen av indisk härkomst plus trummor, piano, bas, elorgel och saxofon, samt ett skönt sväng. Det blir ganska repetetivt, och låtarna är relativt långa, så det gäller att strofen/stroferna som sjungs är schyssta, annars blir en låt lite trist. A-sidan är skön rakt igenom, där jag alltid har haft Maha-Mantra I som en favorit. Den är mindre groovig, men har fina melankoliska partier, där männikans djupa längtan efter förening med något större träder fram, vilket får mitt hjärta att öppna sig.

B-sidan är lite tråkigare, eftersom låtarna är mindre intressanta och det istället blir alltför repetetivt. Men den tålmodige får sin belöning på plattans sista fyra minuter, då låten Namaste Narasimhaya plötsligt byter skepnad och levererar en riktigt soft avslutning på plattan. Alla Rasas plattor i samlingen har jag hittat för 5-10 spänn, men bara omslagen är värd pengarna. Det sjungs på hindi(?) så jag förstår inte ett ord av texterna, istället är det groovet som förför mig. Men jag har inte blivit en Hare Krishna-anhängare.


Tracklist

Side A
1. The Call To Govinda 8:04
2. The Offering 7:10
3. Maha-Mantra I 8:47

Side B
1. Maha-Mantra II 8:45
2. Namaste Narasimhaya 12:34



lördag 9 maj 2020

Tony Carey - "Blue Highway" (1985)

En del känner eventuellt till Tony Carey från hans tid i Rainbow, där han var keyboardist 1976-77. Personligen känner jag till honom via ett av hans soloprojekt, Planet P Project, eftersom jag som tonåring köpte albumet Pink World, en av PPP:s plattor. Efter den korta tiden i Rainbow har Tony haft en solokarriär som sträcker sig ända till idag. Jag vet inte riktigt hur framgångsrik den varit, men uppenbarligen har han kunnat försörja sig på den, och har haft några singlar uppe på Billboardlistan. Sverige har han besökt genom uppträdande på Sweden Rock Festival 2015. Solokarriären har innehållit plattor under eget namn, som Planet P Project och Rainbowrevivals i olika skepnader/namn. Han har också producerat andra artister samt gjort en del filmmusik för tysk film och TV, troligen förklarat genom att han bor i Tyskland sedan en längre tid. Tar man en titt på hans diskografi är den ruskigt lång, så han har varit väldigt aktiv, vad det verkar som.


Men dagen platta är inte något jag tycker speciellt bra om. För det första är det lite för mycket av en 80-talsproduktion. Soundet är tyvärr präglat av detta årtionde, även om det inte är extremt, det finns värre exempel. Men syntharna, gitarrerna, trummorna är tillräckligt stöpta i 80-talets form för att jag ska rygga tillbaka. Sedan är själva musiken problematisk, det är rockballader, en del soft rock kanske med lite popinslag. I vilket fall inte min grej. Slutligen gillar jag inte riktigt Tonys lite hesa sångröst, jag förknippar den alltför mycket med plattan Pink World, som jag idag tycker låter ganska billig och taskigt producerad. Det intrycket förs automatiskt över till Blue Highway via Tonys röst, vare sig jag vill eller inte. Varför köpte jag då plattan, kan man ju undra. Tja, lite som vanligt, jag hittade den för en tia eller så på en lokal skivbörs, blev lite nyfiken på hur Tony lät under sitt eget namn, så jag ville stilla nyfikenheten.

När jag försöker vara lite objektiv så hör jag att vissa av låtarna inte är så dumma egentligen, som kompositioner. Jag tror Tony är en ganska OK låtskrivare. Men kontexten, 80-talet och Pink World-vibbarna, påverkar mig så pass negativt att upplevelsen inte blir så njutbar. Men hej, har man en fäbless för 80-talsproduktioner, med fokus på (soft) rock, så kan man nog gilla den här plattan. Men inte min grej.


Tracklist

Side A
1. We Wanna Live 4:18
2. She Moves Like A Dancer 3:57
3. Live Wire 4:42
4. 10,000 Times 4:08
5. Tear Down The Walls 3:43

Side B
1. Blue Highway 4:33
2. Love Don't Bother Me 3:58
3. Katy Be Mine 4:18
4. Like A Rock 4:12
5. Out Of Town Woman 3:43



onsdag 6 maj 2020

Baby Grand (1977)

Omslaget såg intressant ut, priset var runt 10 kr, så det var väl värt en chansning. Dessutom tre grabbar på baksidan med lagom långt haschrökarhår. Inköpt i en lokal skivbörs här i Montreal. Ännu en skiva där det visuella lovar mer än vad musiken bjuder på. En trist platta med typisk smörig 70-talsrock. Inget att ha.

Bandet bestod av David Kagan, Eric Bazilian och Rob Hyman, detta var deras självbetitlade debutplatta. Som producent hade de Rick Chertoff. Plattan är utgiven på Arista där legendaren Clive Davis då hade börjat, men att ge ut Baby Grand var väl inte någon av hans större bedrifter. Den som kan sin musikhistoria känner eventuellt till att Hyman och Bazilian efter två album med Baby Grand skapade The Hooters med vilket de fick stora framgångar. Även flera av Hooters plattor producerades av Chertoff. Så är man ett Hootersfan (vilket jag inte är) så kan skivan vara intressant ut ett historiskt perspektivet, men då ska man nog vara ett ganska seriöst fan.


Musiken kan beskrivas som 70-tals softrock, absolut välproducerat och vad det tycks, duktiga musiker. Men ack så trist. En sådan där platta som är omöjlig att sitta och lyssna uppmärksamt på någon längre tid, för man blir så uttråkad. Tyvärr har jag dessutom lite svårt för Kagans sångröst, som förstärker den smöriga känslan. Det finns egentligen ingen låt som jag tycker utmärker sig på något sätt, och man kan lugnt bläddra förbi denna skiva om man råkar stöta på den på en loppis.


Tracklist

Side A
1. Never Enough 4:20
2. Can't Keep It Inside 4:36
3. Bring Me Your Broken Heart 3:49
4. Lady Of My Dreams 4:46

Side B
1. Down, Down 7:00
2. Alligator Drive 5:19
3. Shinin' In The Spotlight 3:55
4. Boy In The Band 5:01



söndag 3 maj 2020

Electric Light Orchestra - "Out of the Blue" (1977)

Den här skivan befann sig i föräldrarnas skivhylla under uppväxten. Jag tror aldrig jag hörde dom spela den, istället plockade jag själv fram den i kanske 11-12 års åldern för utforskning. Den var en besvikelse. Omslaget med en mystisk rymdstation och fina färger lovade något speciellt, men innehållet levde inte upp till förväntningarna, jag tyckte den var tråkig och trist. Den enda låt som föll mig i smaken var Jungle, som blev en av barndomens favoriter. I och för sig trodde jag att de sjöng om Coca Coca Cola Light i refrängen, men det missförståndet kanske bara gjorde den bättre (refrängen går egentligen Chooka chooka hoo la ley, Looka looka koo la ley). Jungle fick ofta snurra på stereon där hemma, men övriga låtar fick vara. När föräldrarna fick för sig att göra sig av med sina LPs på äldre dar, räddade jag den, och den hamnade hos mig.

Det är en dubbelplatta där Jeff Lynn skrivit alla låtar och producerat. Det hörs förstås, han har sitt eget sound som han blivit framgångsrik med. Mycket stråkar, stämsång och starka vibbar av Beatles, Beach Boys och Bee Gees. Verkligen välproducerat. Lynn skrev alla låtar på tre och en halv vecka under en vistelse i de Schweiziska alperna. För mig låter det tydligt 70-tal, mest tack vare alla stråkar tror jag. Mitt första vuxna möte med Lynn var via Travelling Wilburys, där soundet går igen. Många anser att Out of the Blue tillhör en av ELO:s bästa plattor. Som vuxen gillar jag den mycket bättre än som barn, men det är fortfarande inte riktigt min grej.


Det ska dock sägas att det är generellt kvalitativa låtar, Lynn är en skicklig kompositör. En hel del låtar sätter sig på hjärnan, och plattan resulterade i ett antal hits. Tredje sidan bjuder på en svit med tema vädret, vilket tydligen blev Lynns sista försök med en symfonirockskapelse. Jag har inget emot symfonirock och konceptplattor, så det är också helt OK. Men jag tycker en dubbelplatta blir lite för mycket. Jag hade säkert gillat en här skivan bättre om de hade plockat ut de bästa låtarna och skapat en singelplatta istället. Nu tröttnar jag ungefär halvvägs på Lynns sound och byter till något annat.


Tracklist

Side A
1. Turn to Stone 3:47
2. It's Over 4:08
3. Sweet Talkin' Woman 3:47
4. Across the Border 3:52

Side B
1. Night in the City 4:02
2. Starlight 4:30
3. Jungle 3:51
4. Believe Me Now 1:21
5. Steppin' Out 4:38

Side C (Concerto for a Rainy Day)
1. Standin' in the Rain 4:20
2. Big Wheels 5:10
3. Summer and Lightning 4:13
4. Mr. Blue Sky 5:05

Side D
1. Sweet Is the Night 3:26
2. The Whale 5:05
3. Birmingham Blues 4:21
4. Wild West Hero 4:40