Första gången denna skiva hamnade i min ägo var på min 11- eller 12-årsdag. Då ägde jag den i några dagar, tills jag bytte den. Jag hade ju önskat mig Let's Dance, något som min far inte var riktigt medveten om. Bowieplatta som Bowieplatta, tänkte väl han, och lydde butikpersonalens rekommendation att det var den här plattan man skulle ha.
Vid den tiden var säkert Let's Dance rätt platta för mig, men sett i ett större perspektiv så föredrar jag utan tvekan Hunky Dory. Den är relativt nyinskaffad, men eftersom min äldre bror länge ägt den så har den ändå funnits med i tillvaron under många år. På så sätt känns den inte som en ny platta för mig.
Versionen jag har är en spansk återutgivning med tillägget A Pedir De Boca i titeln, och jag vet inte hur officiell den är. Det som är lite annorlunda med den är att det är en brun vinyl, som när man håller upp den mot ljuset blir närmast lilafärgad. Jag har läst på nätet om spanska utgåvor med olika färger, men just den bruna varianten har jag haft svårt att hitta någon information om. Men de övriga färgade spanska utgåvorna nämns oftast som icke-officiella utgåvor, så jag antar det gäller min också.
Det här är ju i det närmaste en klassiker och det är en riktigt bra platta. Låtar som Changes, Life On Mars? eller Andy Warhol är ganska kända för den breda massan (tror jag i alla fall). Det här var Bowies fjärde skivsläpp men det första för hans nya bolag RCA. När han började inspelningen var han faktiskt kontraktslös, men RCA hörde en demotape och signade honom.
Den sålde helt OK inledningsvis, men det var inte förrän Bowies stora genombrott året efter, med skivan Ziggy Stardust, som Hunky Dory började sälja på allvar. Den är med på otaliga listor gällande bästa skiva någonsin gjord, bästa skiva från 70-talet osv. Bowie själv anser att det är en av hans viktigaste skivor genom karriären.
Det är relativt lättilglänglig musik, samtidigt som den inte är mainstream. Jag tror den kan passa ganska många, vare sig man identifierar sig som en musikkonnässör och kännare av stora mått eller föredrar att lyssna på dagens kanske mer opersonliga datorgenererade musikurval på radio. Ska jag nämna något negativt så är det att jag inte är överförtjust i Bowies, vid denna tid, lite tunna och nasala röst. Det ger låtarna en speciell touch som känns på gränsen till lite neurotisk. Icke desto mindre en riktigt skön platta som nog borde finnas i allas hem.
Tracklist
Side A
1. Changes 3:37
2. Oh! You Pretty Things 3:12
3. Eight Line Poem 2:55
4. Life On Mars? 3:53
5. Kooks 2:53
6. Quicksand 5:08
Side B
1. Fill Your Heart 3:07
2. Andy Warhol 3:56
3. Song For Bob Dylan 4:12
4. Quen Bitch 3:18
5. The Bewlay Brothers 5:22
