Nu när den värsta hypen lagt sig kring Pink Floyds senaste, och sista, album är det kanske dags att ta en titt på den. Levde den upp till förväntningarna?
Personligen hade jag inte så jättehöga förväntningar. De två albumen innan - A Momentary Lapse Of Reason (1987) och The Division Bell (1994) - var inte mer än OK och det skulle vara mycket begärt att de plötsligt, 20 år senare, skulle skapa ett mästerverk à la deras 70-talsalster.
The Endless River beskrivs av de två återstående bandmedlemmarna, David Gilmour och Nick Mason, som en tribute/svanesång till keyboardisten Richard Wright, som avled 2008. Grundstommen är överblivet material från inspelningen av The Division Bell, i detta fall olika synthslingor/ackord spelade av Wright. Ungefär 20 timmar material skall de ha lyssnat igenom och plockat ut godbitarna. Därefter har de lagt på gitarr, bas trummor etc. och på så sätt skapat nya låtar. Plattan är instrumental förutom den sista låten Louder Than Words.
Plattan har ett stort, vänligt och mjukt sound. Roger Waters bittra betraktelser är långt borta. Dock är musiken tämligen formlös och ibland även lite karaktärslös. En låt som Shine On You Crazy Diamond skulle kanske kunna jämföras i sitt sound med en del av musiken på The Endless River, med skillnaden att den förre har en mycket tydligare idé och ett annat fokus. En orsak är säkert att The Endless River är (nästan) helt instrumental, låtar utan sång kräver en högre grad av form för att inte flyta ut som bakgrundsmusik, vilket musiken på The Endless River tenderar att göra.
Jag ska också erkänna att jag rent instinktivt är skeptisk mot att spela in överblivet material, något inom mig säger att det troligen fanns en anledning till att man från första början valde bort det. Eftersom Wright avled 2008 ser jag det i detta fall dock som en fin gest gentemot honom, att faktiskt låta hans musik få en sista möjlighet att nå ut till lyssnarna. För mig har Wright alltid varit Pink Floyds George Harrison, han skrev inte många låtar, men de han gjorde var ofta riktigt, riktigt bra.
Att Wright på något sätt är huvudpersonen på denna skiva och vetskapen att det är Pink Floyds sista, färgar den med ett visst vemod. Är det inte sorgligt att tänka att institutionen Pink Floyd nu har skapat sitt sista alster? Det är ju ett band som har funnits med under många år av våra liv. Insikten att allt har ett slut är ledsam ibland. Detta väcker känslor hos mig eftersom jag själv nyss har flyttat från Sverige, lämnat vänner, jobb och familj och den sorg detta innebär. Ett avslut som jag påminns om av The Endless River. Och att jag själv blir äldre. Jag är inte lika ung längre som när jag upptäckte Pink Floyd och utforskade deras olika album i musikrummet på stadsbiblioteket i Uppsala. De dagarna är förbi.
På det hela taget ett OK album, men inte mer. Musiken har en tendens att bli allt för mycket av bakgrundsmusik och det är i perioder svårt att behålla koncentrationen, om man nu inte faktiskt väljer att låta den vara just bakgrundsmusik. Låtarna hade kanske behövt lite mer av en tydlig karaktär för att tilltala mig mer. Men ändå en självklarhet för min del att äga denna skiva, då det är den sista Pink Floyd ger ut (enligt Gilmour). Personlig favorit är Anisina.
Tracklist
Side A
1. Things Left Unsaid 4:24
2. It's What We Do 6:21
3. Ebb And Flow 1:50
Side B
1. Sum 4:49
2. Skins 2:37
3. Unsung 1:06
4. Anisina 3:15
Side C
1. The Lost Art Of Conversation 1:43
2. On Noodle Street 1:42
3. Night Light 1:42
4. Allons-Y (1) 1:56
5. Autumn '68 1:35
6. Allons-Y (2) 1:35
7. Talkin' Hawkin' 3:25
Side D
1. Calling 3:38
2. Eyes to Pearls 1:51
3. Surfacing 2:46
4. Louder Than Words 6:32
