Parets första platta tillsammans, och vad ska man säga? Det är klart att det är bra. Lees djupa stämma kombinerad med Nancys mer sköra, det kan inte bli så mycket annat än lyckat. De är på sätt och vis varandras motpoler, både i röstläge och utseende. Men det funkar.
Men studerar vi plattan lite noggrannare är väl inte allt så jättebra, ärligt talat. Lee på egen hand är generellt lite mer spännande, lite mer mörk humor och lite mer överraskande kompositioner. Tillsammans med Nancy kan det bli lite väl sockersött ibland. På Nancy & Lee finns en antal exempel, t.ex. You've lost that loving feeling eller Storybook Children är bara för smöriga. Plattorna med dom båda tillsammans får jag för mig blev mer kommersiella produkter än Lees soloproduktion.
Det här vägs dock med råge upp av plattans skönare alster, bara den psykedeliska klassikern Some Velvet Morning gör skivan värd att köpa. Jag läste i någon intervju med Lee att han blev imponerad av bandet vid inspelningen av den låten eftersom de spelar den rakt av, och låten hoppar mellan versernas 4-takt och refrängens 3-takt. Inga problem för musikerna. Enligt mig en av den psykedeliska erans främsta kompositioner.
En annan av mina favoriter är Sundown, Sundown med dess maffiga blås- och stråkarrangemang. Den låter bättre ju högre man spelar den. Hittills har inte grannarna klagat. Andra sköna, och kända, låtar som 60-talskonnässören säkert känner till är Summer Wine, Sand och Lady Bird.
Absolut en platta att rekommendera trots att vissa av låtarna dryper av sockersötma. Man kan inte säga att soundet är tidlöst, det hörs absolut att det är inspelat för snart 50 år sedan. Men det tycker jag är schysst.
Tracklist
Side A
1. You've Lost That Lovin' Feelin 3:23
2. Elusive Dreams 3:12
3. Greenwich Village Folk Song Salesman 2:35
4. Summer Wine 3:39
5. Storybook Children 3:10
Side B
1. Sundown, Sundown 2:35
2. Jackson 2:46
3. Some Velvet Morning 3:45
4. Sand 3:41
5. Lady Bird 3:00
6. I've Been Down So Long (It Looks Like Up To Me) 2:49
