King Crimsons debutalbum, och det första som händer är att monstret 21st Century Schizoid Man brutalt kör över lyssnaren. Vilken start för en karriär. Kanske behövs resten av skivans betydligt stillsammare låtar för att plocka ihop skärvorna och sätta ihop oss igen.
Den här skivan, med undertiteln An Observation by King Crimson, räknas som en av de absolut viktigaste progressiva albumen, och måste nog också anses vara en av de mest imponerande debutalbumen. 1969 var precis i början av den progressiva genrens existens, band som t.ex. Moody Blues och The Nice hade varit inne och nosat i området, men King Crimson lyfter det ett antal nivåer. Jag är ingen expert på King Crimson, men den här skivan känns betydligt mer tillgänglig och njutbar, än mycket annat de skapade senare under 70-talet, av vilket jag dock endast hört brottstycken. På senare skivor får jag för mig det var svårare och komplexare stycken, som ofta var så avancerade att skönheten för den vanlige lyssnaren försvann någonstans på vägen.
Bandet producerade plattan själva, efter att producenten Tony Clarke, som bl.a. producerat Moody Blues, hade påbörjat ett samarbete med bandet. Men tydligen funkade det inte. Bandets originalmedlemmar, som medverkar på skivan, var Robert Fripp, Greg Lake, Ian McDonald, Michael Giles samt Peter Sinfield som var textförfattare. King Crimsons historia är därefter fylld av medlemsbyten där Robert Fripp är den enda medlemmen som funnits med hela tiden.
Jag gillar verkligen omslaget, och konstverket inuti skivan (det är en gatefold). Det är en tavla skapad av Barry Godber som tyvärr avled en kort tid efter att skivans släppts. Enligt Robert Fripp är personen på framsidan the 21st Century Schizoid Man, medan den mer harmoniske personen på insidan är the Crimson King. Bara omslaget är anledning nog att äga skivan.
Även om låten 21st Century Schizoid Man räknas om en av King Crimsons största klassiker, är jag inte så förtjust i den. Den är alldeles för stökig och brutal för mig. Däremot uppskattar jag resten av skivan. Det är idel lugna verk, progressiva ballader, skulle man nog kunna kalla dom, och väldigt vackra stycken. De mäktiga Epitaph och The Court Of The Crimson King, som båda avslutar varsin sida, är mina favoriter, om jag skulle tvingas plocka ut några. Samtidigt är det något i musikens sound som framkallar en något dyster, på gränsen till obehaglig, stämning. Sångrösten, mellotronen, de mörka texterna. Ja, något är det som framkallar en obekväm känsla. Det är egentligen inte någon upplyftande platta, trots detta är det en skiva man inte kan göra annat än att rekommendera. King Crimson öppnade med den skiva dörren på vid gavel till ett nytt musikaliskt landskap.
Tracklist
Side A
1. 21st Century Schizoid Man (Including "Mirrors") 6:52
2. I Talk To The Wind 5:40
3. Epitaph (Including "March For No Reason" & "Tomorrow And Tomorrow") 8:30
Side B
1. Moonchild (Including "The Dream" & "The Illusion") 12:09
2, The Court Of The Crimson King (Including "The Return Of The Fire Witch" & "The Dance Of The Puppet") 8:48
Kan nämna att det mesta av King Crimsons skapelser i original inte finns tillgängliga på Youtube, copyrightbestämmelser etc... Första videon nedan är originallåten (så länge den får finnas kvar), medan den andra har originalsången, men med instrumenten nyinspelade av någon.
