Crises var Oldfields åttonde album. Som många andra är jag lite tveksamt inställd till de plattor han skapade efter de 3-4 inledande. Den här hittade jag billigt och har alltid tyckt Moonlight Shadow var en av 80-talets bästa pophitar, så varför inte? Men tveksamheten består.
Jag har en nordamerikansk pressning där sida A består av sex i sammanhanget ganska tillgängliga poplåter, varav Moonlight Shadow avslutar sidan. Förutom den korta Taurus 3 är alla låtar med sång, i normal vers-refräng tappning. På In High Places sjunger Jon Anderson, i övrigt hörs Maggie Reilly och Roger Chapman. För att vara 80-talspop är det väl OK, även om det aldrig varit en favoritnisch. Moonlight Shadow är utan tvekan sidans bästa spår, och generellt gillar jag låtarna där Maggie Reilly sjunger bäst. Hon har en fin röst. Men på det hela taget ganska sisådär musikupplevelse, men ändå att föredra framför Wham! eller Samantha Fox om man tvunget ska lyssna på 80-tal.
För mig har Oldfield varit mer av en instrumentalist som skapat musikverk utanför de vanliga ramarna, ofta verk som upptar en hel sida på plattorna. Det är Crises sida B (på den nordamerikanska pressningen), som upptas av titellåten. Kunde ha varit intressant, men ligger en bit ifrån t.ex. Ommadawn i kvalitet. Det är mer synthar, vilket kanske 80-talet är att tacka för. Jag saknar Oldfields mer organiska sound från de tidigare plattorna, det blir lite utsmetat. Dessutom får han för sig att sjunga på vissa partier, med ett inte alltför lyckat resultat. Hade varit bättre att hållt sig till enbart ett instrumentalt sound. Man känner igen harmonierna, gitarrerna osv, och det låter otvedtydigt Oldfield. Men det är ganska trist.
Gillar man Oldfields instrumentala verk, tror jag det är bättre att hålla sig till hans 3-4 första klassiska plattor. Gillar man 80-talspop kanska första sidan kan uppskattas.
Tracklist
Side A
1. "Mistake"
2. "In High Places"
3. "Foreign Affair"
4. "Taurus 3"
5. "Shadow on the Wall"
6. "Moonlight Shadow"
Side B
1. "Crises"