söndag 18 november 2012


Procol Harum – ”Shine On Brightly” (1968) 


Den här plattan har funnits med ett tag i mitt liv, jag införskaffade den under tonåren. Jag minns än stunden i affären då jag rotade runt i skivbackarna, och hur min nyfikenhet och fascination väcktes av omslaget. Jag hade ingen aning om vilka Procol Harum var, visste inte från vilket år plattan var, men blev omedelbart övertygad om att den här plattan måste vara fantastiskt bra. Jag menar, ett grönskimrande omslag med en naken kvinna (skyltdocka?) ståendes vid ett piano i ett landskap som hämtat från en Salvador Dalitavla kan inte betyda annat.

Infriades mina förväntningar? Ja och nej.


Shine On Brightly är Procol Harums andra platta, året innan hade de haft sin megahit A Whiter Shade Of Pale vilket hade öppnat världens ögon för bandet. Denna uppföljare lät inte som något annat jag hade hört, soundet var annorlunda än vad jag tänkte musiken från 1968 borde låta som. Låtarna saknade den tydligt flummiga och psykedeliska touch som jag hade förväntat mig, detta var inledningsvis något av en besvikelse, men snabbt insåg jag att det fanns en annan kvalitet. Det är ett ganska rakt sound och bandet gömmer sig inte bakom effekter såsom baklängesgitarrer eller wah-wah pedaler, texterna refererar inte heller till tillstånd inducerade av olagliga substanser (mig veterligen), kärlek eller världsfred. Sångaren Gary Brookers röst sätter också en tydlig prägel på låtarna, då den på sätt och vis är ganska oslipad och oförställd. Den ligger långt fram i ljudbilden utan körer, stämmor eller andra effekter.
Än idag låter denna platta väldigt annorlunda än mycket annan  musik jag har från åren runt slutet av 60-talet. Många anser att denna skiva var en viktig del i grundandet av den progressiva genre som blev stor under 70-talet, speciellt den drygt 17 minuter långa sviten In Held Twas In I på B-sidan är att tacka för det.


A-sidan utgörs av fem riktigt sköna låtar med många svepande refränger, mycket orgel, mycket piano och en del klösande gitarr. Jag tycker det finns en lite mörk, vemodig touch på många låtar. Innan jag lärde mig mer om vilka Procol Harum var hade jag en misstanke om att det var ett kristet band som sjöng religiös musik. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att tänka så, men något i musiken väckte denna tanke. Kanske att jag hörde likheter med bandet Sunday Funnies som jag också trodde var ett kristet band.

B-sidan inleder med den vemodiga Magdalene (Me Regal Zonophone) och övergår sedan i den tidigare nämnda In Held Twas In I. Den består av ett antal stycken sammanvävda till en helhet och är även den riktigt skön. Allt från tät mystik till cirkusvarité. Procol Harum var inte först med låtar som denna, men de var bland pionjärerna.


Sammanfattning: En platta som jag kan rekommendera. Jag upplever den i mångt och mycket som relativt vemodig och melankolisk, en skiva som jag hellre sitter och lyssnar på än dansar till. På den negativa sidan kan nämnas att jag inte är överförtjust i Gary Brookers röst, och eftersom den är en viktig del i musiken påverkar den känslan för skivan. Jag har använt ordet ”psykdelisk” i texten idag, och det är svårt att tydligt definiera ord som detta. Idag skulle jag nog säga att det finns en psykedelisk touch på denna skiva även om de klassiska effekterna/texterna man tänker på inte finns med. Fråga mig dock inte vidare om detta, då jag tror att jag inte riktigt kan förklara mig.

Tracklist

Side A
1. Quite Rightly So 3:43
2. Shine On Brightly 3:36
3. Skip Softly (My Moonbeams) 3:51
4. Wish Me Well 3:24
5. Rambling On 4:33

Side B
1. Magdalene (My Regal Zonophone) 2:54
2. In Held Twas In I 17:40



3 kommentarer:

  1. Bra grejer, tack för tipset! När jag lyssnar på Quite Rightly So så slår det mig att Aerosmith nog lånat lite därifrån till sin Hole In My Soul..

    SvaraRadera
  2. Kul att du gillade det. Jag var förstås tvungen att gå in och lyssna på Hole In My Soul, och visst du har helt rätt, utan tvekan tycks Aerosmith ha hittat viss inspiration från Quite Rightly So! Medvetet eller omedvetet kan man ju fundera över.

    SvaraRadera
  3. För att förstå PH måste man nog hänge sig åt musiken. Det duger inte med en kort lyssning, eller ens att ha lyssnat på "några av albumen några gånger". Jag har nu "återupptäckt" PH för åtminstone andra gången i ordningen och jag tycker det framförallt är Matthew Fisher (orgeln) man ska lyssna efter. Hans sång är även den personlig och helt egen (autumn of my madness från SOB). Men de starka låtarna från den här plattan är helt klart de två första!

    Det enda felet med PH är att de inte höll särskilt länge i sin originaluppsättning, jämför med tex Fleetwood Mac och Rolling Stones.

    SvaraRadera