Greatful Dead – ”American Beauty” (1970)

Låt oss fortsätta på det förra inläggets tema med countryinspirerad musik. Och samtidigt fortsätta med min process att komma ut som en countrydiggare, en process som inte är helt enkel. Jag har fortfarande inte vågat berätta för mina föräldrar.

Greatful Dead var i min värld länge det ultimata flumbandet - bandet använde sinnesutvidgande substanser, publiken använde sinnesutvidgande substanser, bandets mest fanatiska fans, s.k. deadheads, tycktes nästan vara en psykedelisk sekt med Jerry Garcia som frälsare. De var husband åt Ken Kesey och hans Merry Pranksters på deras LSD-tillställningar, acid tests.

 

De låtar jag hade hört motsade dock till viss del denna bild, då mycket tycktes vara långa bluesjam, och inte den flippade acidrock som i alla fall jag förväntade mig utifrån den bild jag fått av bandet. Jag skall ärligt säga att förutom dagens tema och Terrapin Station har jag bara tagit del av lösryckta låtar av bandet, så min bild är långt ifrån komplett, men det verkar som att andra band gjorde mer hämningslösa musikaliska experiment. Jag är dock väl medveten om att min bild återigen kan komma att justeras.

Min första platta jag skaffade med GD var Terrapin Station, som jag tycker mycket om. Den andra var American Beauty, i det närmaste en klassiker när det kommer till GD. På American Beauty bjuder GD på musik med en hel del countryinfluenser. Garcia spelar en del skön pedal steel guitar och i låten Candyman, tvättäkta knarkcountry, så får vi höra ett riktigt skönt solo på detta instrument. Jag visste inte att steel guitar kunde låta så drömskt och flummigt.

 

Country har inte varit en favoritgenre i mitt liv, med vissa sällsynta undantag. Till viss del är jag beredd att låta American Beauty bli en del i denna skara undantag. Det skall förtydligas att detta inte är en renodlad countryplatta, det bjuds på en blandning av rock, folk, country och säkert en del annat. Countryn är dock den tydligaste influensen. Det är mycket stämsång och en hel del akustiska inslag, och vissa låtar är faktiskt renodlad country.

En av plattans bästa spår är öppningslåten Box Of Rain. Det är en sådan låt man vill spela om och om igen. En vacker och lite vemodig sång som basisten Phil Lesh sjunger. Han bad textförfattaren Robert Hunter skriva en text som han kunde sjunga till sin döende far, vilket han enligt uppgift också gjorde. En annan favorit är nämnda Candyman, country när den är som mest flummig, vilket kanske är en motsägelse. Sugar Magnolia är en fartfylld rock/country låt som är en av de mest kända av GDs låtar, och en av de som spelats oftast på konserterna.

På B-sidan finns den vackra Attics Of My Life där vacker stämsång dominerar. Den är olik övriga låtar med sitt acapella arrangenmang. Avslutningslåten Truckin är en klassisk GD-låt som blev en stor hit. Den har sedan skivan släpptes varit den 8:e mest spelade låten på konserterna (520 gånger) och en låt som många förknippat GD med. Personligen gillar jag den inte alls, en boogielåt som jag tänker CCR eller något sådan band lika gärna kunde ha gjort. Jag förstår inte varför den blivit så stor.

Omslaget är lite speciellt, texten är ett så kallat ambigram vilket betyder att texten också går att läsa om man vänder på den, eller ändrar perspektiv (låter t.ex. bakgrund blir förgrund). Antingen med samma innehåll eller med ett nytt. I detta fall kan American Beauty också läsas som American Reality. Och enligt uppgift kan man vända upp och ned på omslaget och hålla upp den mot en spegel, då skall man i spegelbilden kunna läsa Devil’s Kingdom. Jag kan inte förneka att det sistnämnda låter lite som en skröna, ungefär som alla baklängesbudskap som skall finnas på massa plattor. Men vem vet? Jag har inte provat.

 

Sammanfattningsvis en helt OK platta där det både går upp och ned. Vissa låtar är lite för mycket country för min del, men med sina höjdpunkter i form av t.ex. Box Of Rain och Candyman så tycker jag den har sin absoluta plats i samlingen. Sedan fascineras jag på sätt och vis av countryn som GD ägnade sig åt. Jag har alltid tänkt mig country och LSD-inspirerad hippiemusik som motpoler, men tydligen kan ett band utan större problem röra sig mellan dessa ytterligheter. Även band som Byrds gjorde utflykter in i countryns värld, så det kanske är som folk säger – det är inte en linje, utan en cirkel. På de extrema kanterna möts man. Hippien tar hillbillyn i handen och förenas i harmoni.

 

Tracklist

Side A

1. Box Of Rain 5:18
2. Friend Of The  Devil 3:24
3. Sugar Magnolia 3:19
4. Operator 2:25
5. Candyman 6:14

Side B

1. Ripple 4:09
2. Brokedown Palace 4:09
3. Till The Morning Comes 3:08
4. Attics Of My Life 5:12
5. Truckin 5:03

Bob Dylan – ”Nashville Skyline” (1969)

Tänk om jag är en sån som gillar country. Cowboyhatt, boots med sporrar och en pickup runt hörnet. När folk frågar mig vilken sorts musik jag gillar har det ofta varit enklare att säga vad jag inte lyssnar på. Dansband, opera och country ingår i den listan. Jag har alltid gjort ett undantag för Lee Hazlewood, hans variant av country är OK, men de andra…

Bob Dylan har inte heller varit någon större favorit. Visst, han har utan tvekan skrivit fantastiska sånger, men hans sångröst och låtarnas sound har aldrig tilltalat mig. Bob Dylan brukar jag tänka är en av få artister där andras covers är bättre än originalet.

Nashville Skyline har fått mig att tvivla på mig själv och ifrågasätta delar av min identitet och historia. Tänk om det är så att jag helt enkelt inte kommit ut ur garderoben. Tänk om jag är en countryälskare. Vad skulle mina föräldrar säga?

 

Nashville Skyline var Dylans nionde studioalbum och ganska annorlunda än de föregående. Första gången jag hörde Lay Lady Lay på en samlings-CD jag har, vägrade jag tro att det var Dylan. Det måste vara en cover, eller ett taskigt försök att lura på folk hemmainspelningar som utgavs för att vara Dylan. Utan tvekan dock en skön låt, som jag direkt föll för, och som jag senare förstod Dylan förstås sjöng, trots att han lät så… annorlunda.

På Nashville Skyline sjunger Dylan med en helt annan röst än sin brukliga, det är en djupare, mjukare och skönare stämma (enligt mig). Och musiken är country inspelad i Nashville. På öppningslåten Girl From The North Country sjunger han till och med duett med Johnny Cash. Cash närvarade en hel del på inspelningen av plattan, och de spelade in fler duetter, dock användes bara en på plattan. Dylan hade på den föregående plattan John Wesley Harding några countryinspirerade låtar, men på Nashville Skyline tog han steget fullt ut.

 

En annorlunda Dylanplatta som jag varmt kan rekommendera, även till dom som inte gillar country. Här bjuds på en ganska avspänd country utan gnällande sydstatsröster, banjos eller fioler. Det är ett skönt sound och många sköna låtar. Klassikern Lay Lady Lay är en favorit, andra sköna alster är nämnda öppningslåten, I Threw It All Away och Tonight I’ll Be Staying Here With You. Och visst hörs det emmelanåt åt att det är Dylan, helt fri från sitt arv är han inte.

Jag hävdar fortfarande att country inte är min favoritmusik, men jag har i och med Nashville Skyline hittat ännu ett undantag. Plattan togs emot väl av publik och press och fick höga placeringar på listorna, inklusive en förstaplats i England. Mitt ex har en text i guld där det framgår att den är förbjuden att sälja, den är endast för promotion. Det gör den ju i det närmaste olaglig att äga, vilket kittlar rebellen inom en.

 

Tracklist

Side A

1. Girl From The North Country 3:41
2. Nashville Skyline Rag 3:12
3. To Be Alone With You 2:07
4. I Threw It All Away 2:23
5. Peggy Day 2:01

Side B

1. Lay Lady Lay 3:18
2. One More Night 2:23
3. Tell Me That It Isn’t True 2:41
4. Country Pie 1:37
5. Tonight I’ll Be Staying Here With You 3:23