Gentle Giant - "Octopus" (1972)

Ett djupdyk ner i progvärlden via Gentle Giants fjärde platta Octopus. Kan det vara något? I progvärlden är det ofta en balansgång mellan det sköna, lite svåra och alltför svåra. Jag brukar hävda att Gentle Giant alltid lyckas hålla sig på rätt sida om balanspunkten. Även deras regelbundna utflykter i de mer komplexa och märkliga ljudlandskapen är trevliga att lyssna på och relativt lättillgängliga, i alla fall på Octopus. Med det sagt så skall nämnas att Gentle Giant anses vara ett av de mer experimentella banden inom 70-talets progressiva musik, och musiken de gjorde var ovanligt komplex, även sett till genren de tillhörde. Så de ska inte underskattas.

Gentle Giant bestod vid tiden för inspelningen av de tre bröderna Shulman, Kerry Minnear, Gary Green och den nye trummisen John Weathers. Nästan samtliga medlemmar var multiinstrumentalister och ytterst skickliga på sina respektive instrument. Det är kul att titta på konsertklipp med bandet på Youtube, då de obekymrade byter instrument mitt i låtarna och utan problem fortsätter lira. På plattan spelar de ofta upp till tre instrument var i varje låt.

Octopus anses av många vara starten på Gentle Giants bästa musikaliska period, Ray Shulman hävdar att det är deras bästa platta (eventuellt tvåa efter Acquiring The Taste). Och som nämnts gillar jag Octopus. Den är varierad och kul att lyssna på. Även om det kan vara väldigt komplexa arrangemang och musik som ligger utanför det helt självklara så blir det aldrig för svårt. Många andra grupper inom samma genre gör ibland musik som man kan misstänka är svår bara för sakens egen skull, och det blir svårt att uppskatta det jag hör. Gentle Giant faller inte i den fällan på Octopus.

En av mina favoriter på plattan är Think Of Me With Kindness. En vacker låt som kanske är den som är minst "progressiv" på skivan. Gillar man progressiv musik så kan plattan absolut rekommenderas, gillar man mer lättillgänglig rock och pop så kanske Octopus kan upplevas som lite för svår och märklig, misstänker jag. En lustig detalj är att Gentle Giant, innan Octopusturnén, agerade förband åt Black Sabbath ett antal konserter. Denna kombination gick inte hem hos publiken, kan man lugnt säga, som högljutt uttryckte sitt missnöje med progbandet på scen.

Plattan jag har är den nordamerikanska pressningen, jag hittade den för 25 spänn i fint skick i en lokal skivbörs här i Montreal, vilket förstås inte gick att motstå (jag har den på CD sedan tidigare). Det europeiska omslaget ser ut så här:

Tracklist

Side A

1. The Adevent Of Panurge 4.42
2. Raconteur, Troubadou 4.03
3. A Cry For Everyone 4.06
4. Knots 4.10

Side B
1. The Boys In The Band 4.33
2. Dog's Life 3.12
3. Think Of Me With Kindness 3.32
4. River 5.51

Wire - "154" (1979)

Här är en riktigt skön platta - den engelska gruppen Wires skiva som döpts efter antalet konserter de hade genomfört vid tiden för inspelningen. Detta var deras tredje skivsläpp, och många tyckare anser det är deras bästa skapelse. Personligen har inte hört tillräckligt mycket ur deras digra skivkatalog för att kunna uttala mig om detta, men nog är den bra alltid.

Wire är framsprungen ur punken och definieras ofta som post punk eller art punk. Personligen tycker jag det ofta låter som en lite punkigare version av Roxy Music, öppningsspåret I Should Have Known Better kan jag mycket t.ex. mycket väl höra Bryan Ferry sjunga. Några gnuttor Stranglers i det hela så är mixen komplett (påstår jag utan att ha hört allt för mycket av Stranglers). Och så kanske lite Blondie...? Eller yrar jag nu?

Wire skapar ofta en ganska mörk ljudbild som ibland kan kännas lite betungande. De blandar atmosfäriska ljudcollage à la Brian Eno med punklåtar samt en del mer radiovänliga låtar. Ett exempel på det sistnämnda är en av mina favoriter, den fantastiska The 15th, som låter en hel del som min nya hemstads Montreals stoltheter Arcade Fire. En annan favorit är B-sidans öppningsspår A Mutual Friend, där Wires konstnärliga ambitioner balanseras perfekt med det något mer lättillgängliga och väldigt vackra.

Wire anses vara en av de mer inflytelserika grupperna på 70- och 80-talet, även om deras skivförsäljning inte nådde samma höjder. Mängder av grupper och artister nämner Wire som en av deras stora inspiratörer och influenser. Speciellt deras tre första plattor nämns i dessa sammanhang. Wire är fortfarande aktiva och släppte deras senaste platta 2013.

Första utgåvan av 154 innehöll också en EP, den utgåvan har jag dock inte i min ägo. Sammanfattningsvis en platta som jag kan rekommendera, kanske dock inte faller alla i smaken. Jag gillar blandningen av punk, pop och de mer konstnärliga ljudutflykterna. Det blir en spännande och varierande upplevelse. På myntets andra sida kan jag hitta de ibland lite väl neurotiska och mörka stämningar som ibland skapas.

Tracklist

Side A
1. I Should Have Knowm Better 3.52
2. Two People In A Room 2.10
3. The 15th 3.05
4. The Other Window 2.07
5. Single K.O. 2.23
6. A Touching Display 6.55
7. On Returning 2.06

Side B
1. A Mutual Friende 4.28
2. Blessed State 3.28
3. Once Is Enough 3.23
4. Map Ref. 41 N 93 W 3.40
5. Indirect Enquiries 3.36
6. 40 Versions 3.28