Gryphon - "Red Queen To Gryphon Three" (1974)

Det här är en lattjo platta. Instrumental, mycket klassiska inslag, speciellt medeltida sådana, och ett schackparti som koncept. Låter det konstigt? I den progressiva världen kan allt bli verkligt, gränserna för det möjliga suddas ut och den självbelåtna lyssnarens självbild som en tolerant, öppen och accepterande människa sätts på prov.

Men räds icke. Red Queen To Gryphon Three är inte någon svår platta. Tvärtom, trots sin tillhörighet i den progressiva genren, dess fyra låtar på cirka tio minuter/st, och dess eventuellt annorlunda tema är det en riktigt skön platta. Och egentligen inte alls speciellt konstig.

Instrumentala plattor är intressanta. Dels så är de i en klar minoritet (tror jag), i alla fall om det handlar om relativt modern musik. Dels blir låtarna annorlunda i brist på den sedvanliga strukturen av sjungen vers, vers, refräng. I värsta fall blir de strukturlösa och tråkiga. I bästa fall blir de fascinerande musikresor. Det kan bli både suggestivt och mörkt, eller ljust och energifyllt. I mina skivhyllor finns exempel på alla sorter (kan nämnas att jag under 90-talet lyssnade mycket på psykedelisk trance, där många låtar var ypperliga exempel på suggestiva skapelser som grävde i det undermedvetna).

Gryphon var ett engelskt progressivt band, och dagens tema var deras tredje platta, och den enda jag har med bandet. Tydligen räknas den till en av deras bästa, av deras fem utgivna. Bandet splittrades 1977, men framförde en konsert 2009. Rykten har länge florerat om en ny platta, och bandet planerar att turnera nästa år (2015). Om det blir verklighet återstår att se (planer har tydligen funnits tidigare).

Jag kan rekommendera den här plattan. Gryphon har skapat njutningsbar musik, som är precis lagom annorlunda. Det blir aldrig för svårt eller konstigt, och blandningen av medeltida klassiska toner med mer moderna tongångar funkar riktigt bra. Ja, om tongångar från 1974 ska räknas som moderna, förstås. Jag vill på ett positivt sätt häva att det är en intressant platta. Och jag saknar aldrig sången.


Tracklist

Side A
1. Opening Move 9:42
2. Second Spasm 8:15

Side B
1. Lament 10:45
2. Checkmate 9:50

James - Hey Ma (2008)

Från modern era är det engelska bandet James ett av mina favoritband (modern era är för mig 90-talet och framåt). Bandet bildades 1982 och fick sin första hit Sit Down i slutet på 80-talet. Sedan har åren rullat på, James har levererat stabila produkter även om de aldrig har blivit ett band för de riktigt stora arenorna.

Personligen upptäckte jag James hösten -94 då jag tillbringade ett halvår i Sydostasien. Det var fortfarande den tid i historien då kassetter såldes friskt, och i Thailand såldes de extremt billigt (och extremt piratkopierade). Jag såg en kassett med ett mysko omslag, ett foster inuti magen, och tänkte att det skulle passa bra i min freestyle. Det var James platta Seven. Sedan dess har James legat mig varmt om hjärtat och jag spisar fortfarande regelbundet deras vax. Vissa plattor är förstås bättre än andra, ett par av mina favoriter är Laid och Pleased To Meet You (båda på CD, faktum är att Hey Ma är den enda vinylplatta jag har med James) och jag är nu beredd att sortera in Hey Ma i detta favoritfack också.

Hey Ma är en riktigt skön platta. Det var deras första skiva på sju år och bandet hann splittras och återförenas under dessa år. Skivan är inspelad i Frankrike där de byggde en studio, och där varje bandmedlem dessutom hade en egen studio i sina respektive rum för kreativt skapande. James har en lång tradition av att skapa det mesta av deras musik via improvisationer, en väg som Brian Eno tidigare hade lett in dom på när han producerade ett gäng av deras plattor. Låtarna på Hey Ma är skapade på detta sätt där producenten Lee Muddy Baker har hjälpt bandet att sammanfoga improvisationerna till kompletta låtar med sång och allt som hör till.

James brukar räknas som ett alternativ/indieband, vad det nu betyder. Det är ganska lättillgänglig musik med en hög kvalitet, jag tror det passar de flesta. Många refränger kan vara ganska svepande, något jag är lite svag för, och uppmanar nästan till att sjunga med. Varje låt är sin egen unika skapelse och känns på intet sätt som en massproduktion för den kommersiella radiovärlden. Hey Ma ger mig en del vibbar av de tidigare plattorn Seven och Laid, speciellt då trumpeten återkommer på vissa låtar, något som gav Seven ett speciellt sound.

Musiken på Hey Ma är tämligen tidlös och kan varmt rekommenderas. James släppte sitt senaste album La Petite Mort sommaren 2014, en platta jag inte har hunnit skaffa än.

Slutligen kan nämnas att i Europa ser plattan ut så här:

Men då det uppenbarligen var lite känsligt med en bebis och en pistol i samma bild, så förbjöds bilden att användas i reklam för skivan. Och i den nordamerikanska releasen så är pistolen på något magiskt vis försvunnen (och bebisen i en annan pose), vilket råkar vara utgåvan jag har.


Tracklist

Side A
1. Bubbles 5:23
2. Hey Ma 4:10
3. Waterfall 5:10
4. Oh My Heart 3:43
5. Boom Boom 4:15
6. Semaphore 3:46

Side B
1.Upside 4:27
2.Whiteboy 2:49
3. 72 3:39
4. Of Monsters & Heroes & Men 4:36
5. I Wanna Go Home 4:21