The Pleasures of the Royal Courts (1976)

Ibland måste man bryta mönster - lämna allt man har och start ett liv någons annanstans, sjunga högt för sig själv inne i mataffären eller lyssna på musik från medeltiden och till råga på allt skriva ett blogginlägg om det.

Klassisk musik har aldrig varit min grej, jag har gjort halvtama försök att lära mig uppskatta det, men alltid misslyckats. Med "klassisk musik" menar jag reflexmässigt musik från 1600-talet och framåt - Mozart, Bach, Beethoven, Vivaldi och de andra grabbarna. Men går man tillbaka ännu längre, 11-, 12- och 1300-talet, ja, då blir det plötsligt intressant. Medeltida musik, Riddarmusik. Rövarmusik(?).

Kanske är det att det ofta är lite enklare musik än de ganska komplexa orkesterstycken som skapades senare. Färre antal instrument. Inte massa olika parallella stämmor. Inte en orkester med 50 medlemmar. Det enkla passar mig bättre. Dessutom ganska sköna instrument, olika sorts flöjter och tutor, små bärbara orglar, enkla trummor, harpa. Och så lite sång på det.

David Munrow, dirigenten

Jag kan egentligen ingenting om epoken ur musikalisk synvinkel. Det visste kanske bolagen som gav ut skivorna, för på baksidan är de fyllda med fakta. Om man orkar läsa det. Personligen läser jag det lagom förstrött medan jag uppskattar musiken.

På just den här skivan spelar The Early Music Consort of London, och dirigeras av David Munrow, tydligen en legendarisk gestalt inom nischen. Han begick tragiskt nog självmord samma år den här skivan gavs ut. På skivan bjuds det på tidig musik från bl.a. Spanien, Italien, Tyskland och Burgund från 12- till 1500-talet. När den här snurrar på skivtallriken försvinner jag från vardagsrummet och befinner mig istället längs ett långbord i ett gammalt slott, ätandes vildsvin med svärdet redo att svingas. Att man dessutom hittar dom här skivorna ofta för 1 dollar gör ju inte saken sämre.


Tracklist

Side A
1. The Courtly Art Of The Trouveres: 7:26
(A) Rondeau, Tant con je vivrai
(B) La sexte estampie real
(C) Ductia
(D) Quant je voy yver
(E) Fines amouretes ai
(F) Souvent souspire mon cuer
2. The Burgundian Court Of Philip The Good 9:31
(A) Basse Dance, Falla con misuras
(B) Ballade, Entre vous, noviaux maries
(C) Chanson, Vergine bella
3. The German Court Of Emperor Maximilian 7:19
(A) Isbruck, ich muss dich lassen
(B) SpanyolerTancz And Hopper Dancz
(C) Nun wollt ih horen neue Mar'

Side B
1. The Italian Music of the Medici Court 10:17
(A) O fallace speranza
(B) Tua volsi esser sempre mai
(C) E quando andarete al monte
(D) Zorzi
(E) Pavana in passe e mezzo
(F) Saltarello de la pavana
(G) La Manfrolina
(H) El pomo de lo pomaro
(I) La rocha el fuso
(J) Non e tempo
2. The Spanish Courts In The Early 16th Century 11:00
(A) Recercadas primera y segunda
(B) La tricotea Samartun
(C) Diferenciassobre 'La dama le demanda'
(D) Rodrigo Martines
(E) Ay triste que vengo
(F) Pase el agoa, ma Julieta

Blondie - "Parallel Lines" (1978)

Jag var länge misstänksamt inställd till Blondie. Allt jag hade hört var Heart Of Glass, i och för sig en skön låt som letade sig in i mitt barndomshem via en danstävling på ett disco där min bror vann den, men ändå en relativt kommersiell discolåt som den musikaliskt medvetne Markus inte riktigt kunde acceptera som närvarande i samlingen. Blondie var en grupp som skapade lättsmält kommersiell pop som roade den breda massan. Inget för konnässören. Det här höll egentligen i sig till ganska nyligen. Jag hade förstås fel, som så ofta när det gäller idéer om musik man egentligen aldrig har hört. Blondie skapade i alla fall på Parallel Lines riktigt sköna grejer.

Och ja, Blondie är namnet på gruppen inte sångerskan, som jag och så många andra har trott. Sångerskan är förstås Debbie Harry.

När jag första gången lyssnade på den här skivan insåg att jag faktiskt kände till en annan låt med gruppen, One Way Or Another, som var en av många hits från albumet. Jag var ju bara 6 år gammal när det släpptes, så uppenbarligen är det denna låt tillsammans med Heart Of Glass som tydligast har förts över till senare generationer.

Australiensaren Mike Chapman har producerat plattan och han har beskrivit att Blondie var den sämsta grupp han någonsin arbetat med när det gäller musikaliskt kunnande/utövande. Flera av medlemmarna uppmanade han att fokusera på låtskrivandet istället för att spela. Men tack var studioteknik (antar jag) märker i alla fall inte jag något av det. Stämningen i studion var väl inte heller den bästa, eftersom ingen av bandmedlemmarna egentligen gillade varandra, enligt Chapman, förutom Debbie Harry och Chris Stein förstås, som ju var ett par.

Nåväl, skivan innehåller en rad guldkorn. Den brukar beskrivas som en pop/new wave platta, och jag tycker att man tydligt hör spår av punk i flera av låtarna. Heart Of Glass är inte en representativ låt för plattan, då den är ganska ensam om sitt discosound. Hälften av låtarna gavs ut som singlar, men mina favoriter tillhör de som inte gjorde det - den mer suggestiva och lugna Fade Away And Radiate och den Bowieaktiga Pretty Baby.

Generellt en ganska tempofylld, kokainindränkt, platta med många kvalitativa låtar. Debbie och Chris Stein fick några år senare så pass grava narkotikaproblem så att de mer eller mindre förlorade allt de ägde, enligt vad jag läst på den tillförlitliga källan internet. Men 1978 var livet fortfarande ganska kul.


Tracklist

Side A
1. Hanging On The Telephone 2:17
2. One Way Or Another 3:31
3. Picture This 2:53
4. Fade Away And Radiate 3:57
5. Pretty Baby 3:16
6. I Know Bur I Don't Know 3:53

Side B
1. 11:59 3:19
2. Will Anything Happen? 2:55
3. Sunday Girl 3:01
4. Heart Of Glass 3:54
5. I'm Gonna Love You Too 2:03
6. Just Go Away 3:21