Hur kul kan det då vara med musik som enbart har trummor och orgel som instrument? Spontant kan ju en känsla av tveksamhet uppstå. Går det att variera? Blir inte ljudbilden lite väl tom? Trots att jag är från Uppsala är den här skivan mitt första möte med gruppen, och jag hade på grund av den ovanliga sättningen, en något avvaktande inställning. Men redan den första låten tvingar mig att öppna upp och omfamna musiken, och jag förstod alla lovord jag tidigare hört uttalas kring duon. Det är en riktigt skön och kul platta.
Det är lite svårt att beskriva musiken. Som en blanding av pop, jazz och psykedelia. Det är ganska bra fart i låtarna, och trots att sättningen är ganska 70-tal så känns soundet nytt och fräscht. Ljudbilden är också större och mer välfylld än vad man först skulle kunna tro, och det låter inte på något sätt avskalat. Det är musik som både passar att sitta och lyssna uppmärksamt på, men också som bakgrundsmusik när man sysslar med annat. Bandet kanske är trötta på de ständiga jämförelserna med Hansson & Karlsson, duon från andra hälften av 60-talet med en liknande sättning, men just likheterna dom emellan gör att kopplingen är svår att ignorera. Nu är det så att jag inte hört så mycket med 60-talets variant av Trummor & Orgel, så jag nöjer mig med att bara nämna dess existens. Jag har ju inte heller något av Trummor & Orgels tidigare album, så jag kan inte heller jämföra Indivisibility med deras tidigare alster. Jag nöjer mig med att konstatera att det är ett riktigt bra album jag är glad att äga, och kan rekommendera det, speciellt om man gillar Hammondorgeln och musik med ett något annorlunda sound.
Tracklist
Side A
1 Metropolis
2 Imaginary Friends
3 Debonair
4 Hindsight
5 Slippery
Side B
1 Enigma
2 Togetherness
3 Transcendence
4 Zodiac
