Rasa – ”Setting the Scene” (1980)

Ett besök i den tidiga tonåren på Uppsalas klassiska begagnataffär Prisfyndet innebar ett av många möten med LP-omslag jag tyckte var flummiga. När jag mötte ett sådant omslag och priset som begärdes var det rätta (lågt) brukade jag slå till. Jag hade alltid den starka förhoppningen att musiken skulle vara lika flummigt schysst som omslaget. Så var även fallet denna dag när jag mötte Rasas album Setting the Scene och priset som begärdes var runt tio kronor. Jag hade nog aldrig sett en skiva med ett dylikt omslag och var oerhört nyfiken på musiken som doldes däri. Att koppla ihop omslaget, som jag antar föreställer någon hinduisk gud, med Hare Krishna-rörelsen slog mig aldrig. Att plattan var inspelad på Korsnäs gård sade mig inte heller någonting.

När jag satte på plattan när jag kom hem senare den dagen fick jag höra musik av ett slag jag inte gjort tidigare. Den inleder med ett riktigt skönt gungigt groove där det hörs blåsinstrument, udda trummor, klingande cymbaler m.m. Efter en stund börjar sången som ligger långt fram i ljudbilden och är på ett språk som inte är svenska, gissningsvis hindi (eller indiska som jag trodde som tonåring). Jag blev glad, överraskad och samtidigt lite besviken. Jag hade förväntat mig en ganska psykedelisk platta med västerländsk musik (en i efterhand kanske underlig förväntan med tanke på omslaget) men fick istället något helt annat, något som var totalt annorlunda jämfört med musiken på mina övriga skivor i samlingen.

Tack vare Internet vet jag idag lite mer om plattan och artistnamnet Rasa. Bakom detta namn döljer sig Harikesa Swami, också känd under namnet Visnupad. Han föddes som Robert Campagnola och var guru inom Hare Krishna-rörelsen. Han har medverkat på och producerat 28 plattor, förutom som Rasa också under namnen BLISS och Sri Hari.

På plattan används instrument som saxofon, santoor, trummor, congas, piano, bas, cymbaler, orgel och trumpet. Förutom Anders Eriksson (trummor) bär övriga musiker indiskklingande namn. Om de är av indisk ursprung eller om det är svenskar som tagit sig nya namn inom Hare Krishna rörelsen vet jag inte. Pianot är ett instrument som får ganska stor plats och vissa låtar är lugna medan andra är lite mer svängiga, tyngdpunkten ligger dock på de lugnare med ibland ganska storslagna arrangemang. Att definiera musiken på plattan är ovanligt svårt, det är som någon sorts mix av österländskt och västerländskt med tonvikt på det förra.

Skivan är på det hela taget ganska skön men efter ett tag tröttnar jag. Visnupads sång låter relativt lika från låt till låt och eftersom jag inte förstår vad han sjunger blir det lite tråkigt. Det är lätt att tappa koncentrationen en bit in i plattan, speciellt som låtarna är ganska långa och låter relativt lika. Icke desto mindre är jag glad och lite stolt över att denna platta är en del av min samling. Jag tycker det är kul att ha en platta med Rasa och musik på Hare Krishna temat i samlingen. Sanningen är att jag tyckte om musiken och omslaget tillräckligt mycket för att köpa ett helt gäng andra Rasa plattor, men mer om det senare.

Det kan tilläggas att Korsnäs gård ligger i Gröding, Botkyrka kommun, och att Hare Krishna rörelsen har ett av sina tempel där. Det är det enda Radha Krishna templet i Skandinavien.

Favoritlåt

The Son of Nanda

Tracklist

Side A

1. The Son of Nanda 7:11

2. Setting the Scene 13:38

Side B

1. The Master 6:14

2. Touchstone II 8:09

3. Shelter 7:17

Harmonium - "L'Heptade" (1976)

Mitt förrförra inlägg tog upp gruppen Beau Dommage, i detta inlägg nämndes att min vän gav mig två plattor i avskedspresent. L’heptade med Harmonium var den andra av dessa plattor, en klassiker enligt min vän och ett måste att ha i skivsamlingen. Plattan är ett dubbelalbum och många kritiker anser att det är ett mästerverk och det viktigaste albumet någonsin inom den Quebecanska musikindustrin.

Serge Fiori mötte 1972 Michel Normandeau i Montreal och bildade en gitarrduo. Året därefter anslöt basisten Louis Valois och gruppen Harmonium bildades. Detta var tiden då en verklig musikbransch föddes i den franskspråkiga provinsen Quebec och trion fick ett kontrakt med Quality Records. Deras första självbetitlade album släpptes 1974 och blev en stor framgång. Efter en turné i regionen spelade bandet in sin andra platta 1975, Si On Avait Besoin d'une Cinquième Saison (Om man behövde en femte årstid), till detta album utökades bandets medlemmar till sex stycken. Den tredje och sista plattan L'Heptade gavs ut året därefter.

En tid efter utgivningen av L’Heptade beslöt medlemmarna i Harmonium att upplösa bandet och deras sista konsert anses ha genomförts 1978. Bandets karriär blev alltså fem år lång och innehöll tre album (plus ett livealbum). Många anser att de valde att sluta när de stod på topp vilket säkerligen har hjälpt till att bibehålla bandets höga status. Även om antalet skivor kanske i sig inte är så stort anses Harmonium vara ett av de viktigaste Quebecanska banden och deras påverkan på musik- och kulturlivet har varit enormt.

L’heptade består av sju ”huvudlåtar”, de kortare partierna emellan dessa låtar har som främsta syfte att binda ihop plattan till en helhet. Temat för plattan är en dag i en mans liv där han rör sig genom sju olika medvetandetillstånd. Det ges vissa ledtrådar till detta på plattan, t.ex. kan det höras en suck från en man som vaknar och därefter steg över ett trägolv i inledningen. I slutet på plattan kan man höra denne man förbereda sig för att gå till sängs. Jag skall ärligt säga att trots att jag har lyssnat efter dessa detaljer har de gått mig förbi.

Texternas huvudsakliga tema är de inre konflikterna som utspelar sig inom huvudpersonen, ofta tar texterna upp dualiteten i världen – svart och vitt, ljust och mörkt, dag och natt etc. På den andra skivan (sida 3 och 4) ges antydningen att endast kärlek kan för dessa motpoler samman. Sången är förstås på franska eftersom detta språk dominerar i provinsen Quebec.

Denna platta är en av de mest populära någonsin i Quebecs musikhistoria. Dock hade den vid tiden för utgivningen inte så stor påverkan på det lokala musiklivet, främst för att skivan inte innehöll några radiovänliga hits. Speciellt kretsarna inom den progressiva musiken tog emot plattan med öppna armar, även utanför Kanada, och Harmonium blev bl.a. inbjudna att turnera med Supertramp i Europa.

Kostnaden för inspelningen av plattan hamnade på 90 000 dollar vilket var ett nytt rekord för en platta från Quebec. En hel del betalades via ett nytt kontrakt med CBS men musikerna i Harmonium fick också bidra ur egen ficka. Skivan spelades in i en stuga på landet som tillhörde Fioris familj och tydligen skall man kunna höra knakningar från golvet på skivan (även detta har jag missat).

Jag tycker detta utan tvekan är det bästa av Harmoniums tre album. En, enlig mig, positiv skillnad mot de två första albumen är att bandet har trummor med här. Detta saknades på de inledande plattorna vilket gjorde musiken på dessa mer otydlig och flytande. Det är ett gediget album av hög kvalitet och även om det räknas som Harmoniums mest progressiva album tycker jag det är det mest lyssningsvänliga och njutbara. Det är också ett mer varierat album än de tidigare vilket gör det roligare att lyssna på. Detta var en fin avskedspresent från en god vän och jag kan inte göra annat än att rekommendera ett införskaffande av L’Heptade. Och för övrigt ett besök i Quebec, också, en mycket trevlig del av världen.

Tracklist
Side A 1. Prologue (4:20)
2. Comme Un Fou (7:50)
3. Sommeil Sans Rêves (1:25)
4. Chanson Noire (8:12)
I) Le Bien, Le Mal
II) Pour Une Blanche Cérémonie

Side B
5. L'Appel / Le Premier Ciel (11:12)
6. Sur Une Corde Raide / L'Exil (12:54)

Side C
7. Le Corridor (8:10)
8. Les Premières Lumières / Lumières De Vie (14:11)
I) Lumière De Nuit
II) Eclipse
III) Lumière De Jour
IV) Lumière De Vie

Side D
9. Prélude d'Amour / Comme Un Sage (14:03)
10. Épilogue (2:52)