Sunday Funnies - "Benediction" (1972)

Detta är en platta som jag till min glädje hittade i en av Uppsalas skivbörsar bara härom veckan! Att priset var satt till endast 50 kr. gjorde mig ännu gladare. Jag slog till direkt. Någon trogen läsare kanske minns en av denna bloggs första inlägg som tog upp Sunday Funnies självbetitlade platta från 1971. Detta var deras andra, och sista, album. Jag kände till denna platta via nätet men hade aldrig sett den i verkligheten, så det var en stor händelse att hitta den där ute i det verkliga livet.

Sunday Funnies härstammade från Detroit och bestod av Richard Fidge (sång), Ronald Aiken (gitarr), Richard Kosinski (keyboard) samt Richard Mitchell (trummor). Tre Richards och en Ronald, tänka sig! Min spontana känsla är att deras tidigare platta är bättre än den andra, men Benediction har inte varit så länge i min ägo ännu och plattor har en tendens att växa ibland. Skivan är utgiven på bolaget Rare Earth som var ett underbolag inom Motown som fokuserade på helvita band.

A-sidan är en ganska funkig skapelse där bandet och sångaren öser på ganska bra i varje låt. Sångaren har en riktigt rivig röst som ibland gör att man vill harkla sig. Jag antar att det är Richard Fidge som sjunger på dessa låtar, på skivans baksida anges att även Aiken och Kosinski bidrar med sång, så jag låter detta vara lite osagt. På vissa låtar hörs tydligt att någon annan än mannen med riv i rösten sjunger då sången på dessa låtar är betydligt mjukare och ofta i stämmor. Personligen gillar jag de senare bättre.
Jämfört med deras första platta är A-sidan betydligt mer tempofylld och funkig. Detta var en liten besvikelse för min del då jag gillar den första plattans lite mer lugna och vackra låtar.

B-sidan ger lyssnaren en annan upplevelse då låtarna är av helt annat slag. Borta är nästan all funk/soul och istället känns det mer som deras första platta. Bra. Låtarna är både vackrare, en aning komplexare och mer intressanta att lyssna på jämfört med den lite "enklare" funken på A-sidan. Inledningsspåret Reach Out I'll Be There på sida B är den enda låt som inte skrivits av Kosinski-Aiken, där uppges istället Holland-Dozier-Holland som tonsättare. Det är lite mindre gospelfeeling på Benediction jämfört med deras första platta, även om en eventuell kristen tro skymtar fram här och där. Plattans sista ord, och därmed Sunday Funnies sista budskap till världen, är 'Oh, dear God'. Bara en sådan sak.

En skillnad gentemot deras första platta är att stråkar används en hel del på Benediction. Tom Baird anges vara den som arrangerat detta plus en del blås. Detta ger till viss del en annan känsla till dessa låtar då ett stråkarrangemang påverkar soundet ganska rejält. Det låter plötsligt mer producerat, mer professionellt och 70-tals andan blir ännu starkare. Detta kan ju både vara bra eller dåligt, beroende på smak. Jag blev mest överraskad, ärligt talat, då det lät ganska annorlunda än det Sunday Funnies jag vant mig vid tidigare.
Men i det stora hela känner man igen Sunday Funnies. Den elektriska orgeln är en viktig del i detta, den finns med i de flesta låtar och har en viktig roll. Sången och basen är andra element som bär en speciell Sunday Funnies stämpel.

Kan nämnas att Andrew Loog Oldham har producerat plattan, samme man som under många år av 60-talet var manager åt Rolling Stones. En annan mindre rolig fakta är att trummisen Richard Mitchell slutade som hemlös och dog på 90-talet i Detroit i ett s.k. halfway house. Å andra sidan så har Richard Kosinski bidragit till musik med Aretha Franklin, Bonnie Riatt och The Temptations. Dessutom har han gjort musik till filmen Pound Puppies and the Legend of Big Paw samt TV-serien Gravedale High.

Sammanfattningsvis är Benediction absolut värt en inköp, i alla fall för det facila priset av en 50-lapp. I min värld är det B-sidan som är skivans topp. Slutligen vill jag slå ett slag för skivans omslag. En ängel med svarta vingar som sitter på en motorcykel och bär två patronband korslagda över bröstet framför ett högt berg är bara det värt 50 kr. Dessutom bär hon svarta stövlar som går ända upp till låren. Oslagbart.

Tracklist
Side A
1. Get Funky 3:52
2. Double Grace 3:36
3. Two Halves of a Whole 4:40
4. Keep on Truckin' 4:48
5. Rock Me Lord, Friends Indeed 6:04

Side B
1. Reach Out I'll Be There 3:28
2. We're All On The Same Side Of the Fence 4:44
3. Power & the Glory 2:44
4. Brother John 4:38
5. The Pillow 5:38

Följande korta klipp var allt jag kunde hitta, den intresserade kanske kan hitta mer.

God Jul och Gott Nytt År!
En fin julvideo med Kate Bush får bli min gåva till er (ja, jag har den på vinyl. En 45:a).

Kate Bush – ”50 Words For Snow” (2011)

Att ett nytt album släpps med Kate Bush är något av en världshändelse, att hon släpper två album under ett och samma år är i det närmaste unikt (1978 gjorde hon det också). Tidigare i år gav hon ut Director’s Cut som innehöll ett antal omarbetningar av tidigare låtar hon släppt. 50 Words For Snow är dock den första plattan sedan Aerial (2005) med nytt material från Kate, en utgivningstakt som vi blivit vana vid från nämnda dam de senaste 20 åren. En ny skiva är därför en högtidsstund för ett Kate-fan.

Jag hade förbeställt plattan och mottog den för några veckor sedan. Man kan inte säga annat än att Amazon förpackar vinylplattorna väl, kartongen var ett antal nummer större än själva skivan, minst sagt. Det är en speciell känsla att första gången hålla i en ny vinylskiva, något som kanske närmast kan jämföras med att hålla sitt nyfödda barn i famnen för första gången. Man är andäktigt försiktig, rädd att tappa den dyrbara lasten i golvet. Ögonen kanske tåras och en stolthet fyller kroppen. Man kan knappt tro hur vackert objektet är man håller i handen. Ögonblicket har en magi över sig och man förstår att detta är en stund man kommer att minnas som gammal.

Konvolutet till 50 Words… hade en sådan vacker glans, orört som det var. Den där speciella doften av ”nytt” nådde näsan och hjärnan, jag öppnade gate-fold omslaget och tänkte att det här måste vara bland det vackraste av album i samlingen. Precis som man brukar tänka om sina nyfödda barn, hur anskrämliga de än må vara.

Plattan är utgiven på Kates egna bolag Fish People. Det är hennes andra platta på det bolaget och hennes tionde studioplatta överhuvudtaget. När den gick in på en femte plats på Englands försäljningslista blev hon den första kvinnliga artist någonsin som haft skivor på en topp 5 placering under samtliga av de senaste fem decennierna (1970-tal till 2010-tal). Det skulle ju kunna få en att tro att Kate är lastgammal, men hon är faktiskt bara 53.

På vinyl är skivan en dubbelplatta. Den klockar in på cirka 65 minuter och består av sju låtar. Som hörs på namnet är temat för det mesta av musiken snö, på något sätt. När jag först hörde öppningslåten Snowflake tyckte jag spontant att Kates röst lät konstig. Hade hon blivit sjuk? Men när jag snabbt tittade i skivinformationen insåg jag att det inte var Kate som sjöng. Det gjorde mig förvånad då jag inte har något minne av någon annan Katelåt där någon annan än hon själv huvudsakligen sjunger. Det gjorde mig också förvånad att den kvinna som sjunger bar förnamnet Albert, men jag tänkte att det kanske kan hända i England. Sedan kom sanningen till mig, denna Albert är Kates son som fortfarande har en relativt ljus pojkröst. Och att Kate låter sin son sjunga på en låt har jag lättare att acceptera än om en sångerska utifrån hade gjort det. Kate sjunger refrängen i denna låt som handlar om en snöflingas färd nedåt för att slutligen landa på en människa.

De tre låtarna på den första skivan är samtliga väldigt lugna med en stillsam atmosfär, här och där kan små aningar av jazz skönjas. Kates piano är det instrument som står för det mesta av bakgrunden. Steve Gadd på trummor gör också ett fint jobb och kompletterar i ljudbilden på ett perfekt balanserat sätt. Låtarna är långa men blir inte tråkiga, det hela sker i ett behagligt tempo. Det är som om Kate tar god tid på sig och inte har bråttom, hon låter låten ta den tid den behöver. I långa låtar som dessa är det ofta ett sångparti och sedan något längre instrumentalt parti och sedan kanske sång igen. På denna platta har dock låtarna inte någon sådan uppdelning utan sången finns där hela vägen, det är bara det att ofta är det några extra takter icke-sång mellan textraderna. Ofta kom jag på mig själv att tro att nästa sångstrof skulle börja men istället fick höra fyra takter till av stillsamt pianokomp. Sedan kom sången.

Detta ger ett lugn till den första plattan som kan vara välbehövligt i vår mer tempofyllda värld. Man kan inte påstå att den första skivan är någon partyplatta, långt därifrån, men den är absolut inte heller depressiv. Det är svårt att jämföra med någon annan artist. Kate är Kate och oftast är det andra som jämförs med henne.

Andra plattan öppnar med det lite mer tempofyllda spåret Wild Man. Därefter får vi faktiskt höra Kate sjunga en duett med Elton John på spåret Snowed In At Wheeler Street, även den en lite mer fartfylld låt. Att Kate sjunger en duett på detta sätt är ovanligt, den enda tidigare sådan låt jag kan påminna mig om är Don’t Give Up som hon gjorde tillsammans med Peter Gabriel på hans platta So (1986). Att bjuda in en annan stjärna att gästspela på en skiva känns ibland som ett billigt trick för att öka försäljningen, speciellt om ens egen stjärnstatus kanske är falnande. Vetskapen om att Kate inte behöver ta till sådana metoder hjälper dock till att det fungerar bra i detta fall. Jag har egentligen aldrig gillat Elton John men i denna låt tycker jag att han kompletterar Kate på ett mycket bra sätt. Låten handlar om ett kärlekspar som följt varandra genom historien men som aldrig fått varandra.

Titellåten finns med på den sista sidan och är albumets mest udda låt, där en man räknar upp 50 olika ord för snö ivrigt påhejad av Kate (”C’mon man, you’ve got 44 to go”). En stillsam ballad med Kate och hennes piano avslutar plattan.

Även om det är lite högre tempo på vinylalbumets sida 3 och 4 är det ändå en relativt stillsam upplevelse att ta del av musiken. På det hela taget tycker jag att det är en mycket bra platta, faktiskt en av Kates bättre plattor. Hon har en förmåga att skapa plattor där det märkliga är att man utan tvekan känner igen Kate från skiva till skiva, samtidigt som hon alltid tar ett steg vidare i skapandet vilket gör att varje platta har sin egen unika karaktär och inte liknar varandra. På 50 Words For Snow målar hon upp vackra musikaliska landskap som kryddas av fina medmusikanter, hennes röst som mognat med åldern och en perfekt produktion. Att lyssna på denna skiva ger en lugn och harmonisk stund. Hon tar utan tvekan nya steg i sin utveckling och bjuder lyssnaren på nya grepp, såsom de tidigare nämnda duetterna (med sin son och Elton John), men där även plattan i stort är något helt annat än det hon gjort tidigare. Och ändå låter det precis som Kate Bush skall göra. Årets platta 2011? Mycket möjligt.

Tracklist
Side A
1. Snowfalke
2. Lake Tahoe

Side B
1. Misty

Side C
1. Wild Man
2. Snowed In At Wheeler Street

Side D
1. 50 Words For Snow
2. Among Angels

Cirrus Winery (2008)

Sommaren 2011 närvarade jag på Uppsala Progressive Festival i Parksnäckan. En trevlig eftermiddag och kväll med ett gäng bra band. Trevligt var också att det såldes massa vinylplattor på plats, de flesta såklart på temat progressive musik. Ännu roligare var att vissa av dessa var sådana som inte går att få tag på i affärer (fysiska eller nätbaserade) utan är plattor banden själva distribuerar och säljer i olika sammanhang, antingen på konserter eller via sin egen hemsida.

Det är kul att köpa sådana plattor av flera orsaker. Dels får man en platta i samlingen som inte så många andra har, man blir lite speciell. Dels är det en kul känsla att äga en skiva som inte existerar i så många exemplar, den blir lite av en raritet. Dels så när jag alltid förhoppningen att bandet, eller någon medlem i bandet, en dag kommer att bli världsberömd och då blir en platta som denna otroligt mer ekonomiskt värdefull och åtråvärd. En rent cynisk och ekonomisk investering, alltså.

Denna platta innehåller alla tre nämnda ingredienser.

Cirrus Winery har viss Uppsalaanknytning då de bildades på Wiks Folkhögskola som ligger precis utanför staden. Där har många yngre män och kvinnor passerat revy under åren som gått och deltagit i mer eller mindre flummiga utbildningar och levt ett mer eller mindre flummiga liv. Min fantasi säger mig att medlemmarna i Cirrus Winery trivdes bra på Wiks Folkhögskola. Efter åren på folkhögskolan spreds medlemmarna till viss del över landet men bandet bestod, bandmedlemmarna blev också medlemmar i andra band om jag förstått saken rätt utan att CW:s existens för den skull hotades.

Medlemmarna i CW är Andreas Lindmark (keyboard), Mikael Lennholm (gitarr, sång, flöjt), David Svedmyr (bas, sång, flöjt) samt Thomas Johansson (trummor, percussion, sång).

Jag gillar denna platta. Det är progressive musik som inte är speciellt svårtillgänglig, utan endast mer intressant och lite roligare än mer ”mainstream” musik. De alltför komplicerade och tekniska musikaliska övningarna uteblir vilket jag bara tycker är bra. CW har med andra ord lyckats hitta en bra balans mellan det ”svåra” och det lättillgängliga. Låtarna är också generellt av god kvalitet och jag tror de har haft ganska kul när de skapat musiken. Och visst doftar plattan mycket 70-tal vilket är en komplimang.

Skivans svaghet tycker jag är partierna med sång. I vanliga fall brukar jag inte ha några problem med att svenska band sjunger på engelska, men i detta fall kom jag på mig själv att undra varför de inte sjunger på svenska. Jag tror inte bandet vid denna tid var aktuell för någon utlandslansering och möjligheterna för plattan att hitta utomlands var/är nog ganska små. Varför inte då sjunga på svenska? Ett problem med att de sjunger på engelska är nämligen att den svenska brytningen hörs relativt tydligt vilket stör mig lite, det känns lite töntigt, helt enkelt.

Ett annat bekymmer med sången är att jag finner texterna relativt omogna och kanske lite naivt pretentiösa. Det finns potential för att förbättra dessa och kanske hade de funnit orden bättre om de skrivit på sitt modersmål?

Ett tredje bekymmer är att jag inte riktigt faller för sångrösten och röstens position i ljudbilden. Sångaren sjunger inte dåligt, utan det handlar mer om mig (som man brukar säga). Till viss del kan detta skyllas på produktionen och vid en ev. framtida remastering av plattan kanske sången kan göras bättre. Idag låter skivan ,och speciellt sången, lite hemmainspelad.

Partierna utan sång är dock väldigt bra och roliga att lyssna på och det är under dessa jag njuter av plattan. Partierna utan sång utgör också en betydande del av plattan.

Texten ovan blev längre om den negativa aspekten av plattan, därför vill jag förtydliga att det är en platta jag verkligen gillar och rekommenderar. Jag tror den går att beställa från deras hemsida:

http://cirruswinery.argh.se/

Jag är mycket nöjd med att jag köpte plattan, både med innehållet och för känslan den ger mig; att äga något relativt svårtillgängligt och vilken speciell människa jag måste vara som gör det.

Tracklist

SideA

1. Swing it!
2. Junior High
3. I'm in Love
4. Octopus
5. The Rose and the Grave

Side B

1. Jag Äter en Apelsin Utan att Skala Den
2. Al Capone
3. Jimmys Jordgubbe
4. Hymn for the living