Kate Bush – ”50 Words For Snow” (2011)

Att ett nytt album släpps med Kate Bush är något av en världshändelse, att hon släpper två album under ett och samma år är i det närmaste unikt (1978 gjorde hon det också). Tidigare i år gav hon ut Director’s Cut som innehöll ett antal omarbetningar av tidigare låtar hon släppt. 50 Words For Snow är dock den första plattan sedan Aerial (2005) med nytt material från Kate, en utgivningstakt som vi blivit vana vid från nämnda dam de senaste 20 åren. En ny skiva är därför en högtidsstund för ett Kate-fan.

Jag hade förbeställt plattan och mottog den för några veckor sedan. Man kan inte säga annat än att Amazon förpackar vinylplattorna väl, kartongen var ett antal nummer större än själva skivan, minst sagt. Det är en speciell känsla att första gången hålla i en ny vinylskiva, något som kanske närmast kan jämföras med att hålla sitt nyfödda barn i famnen för första gången. Man är andäktigt försiktig, rädd att tappa den dyrbara lasten i golvet. Ögonen kanske tåras och en stolthet fyller kroppen. Man kan knappt tro hur vackert objektet är man håller i handen. Ögonblicket har en magi över sig och man förstår att detta är en stund man kommer att minnas som gammal.

Konvolutet till 50 Words… hade en sådan vacker glans, orört som det var. Den där speciella doften av ”nytt” nådde näsan och hjärnan, jag öppnade gate-fold omslaget och tänkte att det här måste vara bland det vackraste av album i samlingen. Precis som man brukar tänka om sina nyfödda barn, hur anskrämliga de än må vara.

Plattan är utgiven på Kates egna bolag Fish People. Det är hennes andra platta på det bolaget och hennes tionde studioplatta överhuvudtaget. När den gick in på en femte plats på Englands försäljningslista blev hon den första kvinnliga artist någonsin som haft skivor på en topp 5 placering under samtliga av de senaste fem decennierna (1970-tal till 2010-tal). Det skulle ju kunna få en att tro att Kate är lastgammal, men hon är faktiskt bara 53.

På vinyl är skivan en dubbelplatta. Den klockar in på cirka 65 minuter och består av sju låtar. Som hörs på namnet är temat för det mesta av musiken snö, på något sätt. När jag först hörde öppningslåten Snowflake tyckte jag spontant att Kates röst lät konstig. Hade hon blivit sjuk? Men när jag snabbt tittade i skivinformationen insåg jag att det inte var Kate som sjöng. Det gjorde mig förvånad då jag inte har något minne av någon annan Katelåt där någon annan än hon själv huvudsakligen sjunger. Det gjorde mig också förvånad att den kvinna som sjunger bar förnamnet Albert, men jag tänkte att det kanske kan hända i England. Sedan kom sanningen till mig, denna Albert är Kates son som fortfarande har en relativt ljus pojkröst. Och att Kate låter sin son sjunga på en låt har jag lättare att acceptera än om en sångerska utifrån hade gjort det. Kate sjunger refrängen i denna låt som handlar om en snöflingas färd nedåt för att slutligen landa på en människa.

De tre låtarna på den första skivan är samtliga väldigt lugna med en stillsam atmosfär, här och där kan små aningar av jazz skönjas. Kates piano är det instrument som står för det mesta av bakgrunden. Steve Gadd på trummor gör också ett fint jobb och kompletterar i ljudbilden på ett perfekt balanserat sätt. Låtarna är långa men blir inte tråkiga, det hela sker i ett behagligt tempo. Det är som om Kate tar god tid på sig och inte har bråttom, hon låter låten ta den tid den behöver. I långa låtar som dessa är det ofta ett sångparti och sedan något längre instrumentalt parti och sedan kanske sång igen. På denna platta har dock låtarna inte någon sådan uppdelning utan sången finns där hela vägen, det är bara det att ofta är det några extra takter icke-sång mellan textraderna. Ofta kom jag på mig själv att tro att nästa sångstrof skulle börja men istället fick höra fyra takter till av stillsamt pianokomp. Sedan kom sången.

Detta ger ett lugn till den första plattan som kan vara välbehövligt i vår mer tempofyllda värld. Man kan inte påstå att den första skivan är någon partyplatta, långt därifrån, men den är absolut inte heller depressiv. Det är svårt att jämföra med någon annan artist. Kate är Kate och oftast är det andra som jämförs med henne.

Andra plattan öppnar med det lite mer tempofyllda spåret Wild Man. Därefter får vi faktiskt höra Kate sjunga en duett med Elton John på spåret Snowed In At Wheeler Street, även den en lite mer fartfylld låt. Att Kate sjunger en duett på detta sätt är ovanligt, den enda tidigare sådan låt jag kan påminna mig om är Don’t Give Up som hon gjorde tillsammans med Peter Gabriel på hans platta So (1986). Att bjuda in en annan stjärna att gästspela på en skiva känns ibland som ett billigt trick för att öka försäljningen, speciellt om ens egen stjärnstatus kanske är falnande. Vetskapen om att Kate inte behöver ta till sådana metoder hjälper dock till att det fungerar bra i detta fall. Jag har egentligen aldrig gillat Elton John men i denna låt tycker jag att han kompletterar Kate på ett mycket bra sätt. Låten handlar om ett kärlekspar som följt varandra genom historien men som aldrig fått varandra.

Titellåten finns med på den sista sidan och är albumets mest udda låt, där en man räknar upp 50 olika ord för snö ivrigt påhejad av Kate (”C’mon man, you’ve got 44 to go”). En stillsam ballad med Kate och hennes piano avslutar plattan.

Även om det är lite högre tempo på vinylalbumets sida 3 och 4 är det ändå en relativt stillsam upplevelse att ta del av musiken. På det hela taget tycker jag att det är en mycket bra platta, faktiskt en av Kates bättre plattor. Hon har en förmåga att skapa plattor där det märkliga är att man utan tvekan känner igen Kate från skiva till skiva, samtidigt som hon alltid tar ett steg vidare i skapandet vilket gör att varje platta har sin egen unika karaktär och inte liknar varandra. På 50 Words For Snow målar hon upp vackra musikaliska landskap som kryddas av fina medmusikanter, hennes röst som mognat med åldern och en perfekt produktion. Att lyssna på denna skiva ger en lugn och harmonisk stund. Hon tar utan tvekan nya steg i sin utveckling och bjuder lyssnaren på nya grepp, såsom de tidigare nämnda duetterna (med sin son och Elton John), men där även plattan i stort är något helt annat än det hon gjort tidigare. Och ändå låter det precis som Kate Bush skall göra. Årets platta 2011? Mycket möjligt.

Tracklist
Side A
1. Snowfalke
2. Lake Tahoe

Side B
1. Misty

Side C
1. Wild Man
2. Snowed In At Wheeler Street

Side D
1. 50 Words For Snow
2. Among Angels