Paul and Linda McCartney - "Ram" (1971)

Jag har nämnt det tidigare, när det gäller the dynamic duo Lennon och McCartney så har jag alltid röstat på Lennon. Lennon var revolutionären, visionären och den experimenterande. McCartney var lite snällare, lite sötare, lite smörigare och korsade aldrig samma gränser. Även om jag inte har järnkoll på deras respektive solokarriärer, och ingen av dom någonsin kom upp i samma klass som under Beatlesåren, har jag känslan att skillnaden till stor del kvarstod. Lennon den lite mer progressive och bångstyrige, McCartney den lite mer snälla och traditionelle.

Om det överhuvudtaget ligger i något i det ovanstående kanske Ram i så fall är undantaget som bekräftar regeln. För Ram är en riktigt schysst platta och en genomtrevlig upplevelse. Denna platta nådde mig när jag var runt 15 år gammal på det gamla klassiska formatet kassettband. Det var min mosters man som spelade in denna skiva åt mig, en man i ägo av mången bra vinylplattor och som faktiskt sett Beatles live. Om jag minns rätt så var det under deras första turné i Sverige. Redan när jag fick den gillade jag plattan (även om det var på kassett). Jag köpte den på vinyl senare i livet.

Detta var Pauls andra platta efter uppbrottet från Beatles och den enda där han och hustrun Linda tillsammans anges som artister. Efter Ram bildades Wings och en ny era påbörjades i paret McCartneys karriärer. På ungefär hälften låtarna på Ram anges både Linda och Paul som låtskrivare, andra hälften har Paul som ensam kreatör. Dock är det Paul som sjunger på plattan rätt igenom och Linda får nöja sig med att köra och att lägga på lite stämmor.

Det är som sagt sköna låtar rakt igenom, visst, några kanske inte skulle komma med på ett gammalt klassiskt blandband men det finns inga direkta bottennapp. Mina två favoriter har alltid varit den lite drömlika Ram On och Uncle Albert/Admiral Halsey. Men det finns en hel del andra godbitar också, Long Haired Lady är t.ex. en av B-sidans höjdpunkter. Som brukligt är när det gäller McCartney är det relativt lättsmält musik, men det är lättsmält musik med kvalitet. Ganska roliga och intressanta stycken. Lennons ångest och bitterhet är långt borta och det är lite mer lekfullt än t.ex. George Harrisons Everything Must Pass. Skall man jämföra med någon Beatlesplatta är det väl Abbey Road som ligger närmast till hands och några av låtarna på Ram kanske skulle platsa på den plattan.

De övriga Beatlarna hörde en massa dolda budskap (elakheter) i texterna som var riktade mot dom, speciellt Lennon förstås som bl.a. svarade med den McCartneykritiska How Do You Sleep? Paranoia eller inte, men Paul medgav endast att några rader i öppingslåten Too Many People var riktade mot John. John misstänkte också att bilden på ett par skalbaggar som parar sig på omslagets baksida syftade på hur Paul upplevde att de övriga Beatlarna behandlade honom (skalbagge = beetle på engelska).
Förutom några svar från John i form av giftiga låtar riktade mot Paul uppstod visst ordkrig dom emellan i pressen efter utgivningen av Ram. Dagens hiphoprelaterade ordkrig mellan rapartister har uppenbarligen en historia med kopplingar ända till Beatles.

När plattan gavs ut fick den sval kritik men historien har gett den rätt. Idag anser många att denna platta kanske är höjdpunkten på Pauls solokarriär och i det närmaste ett mästerverk. Personligen rekommenderar jag den, kvalitativ lättsmält musik som samtidigt är både intressant och spännande. Sådan musik är inte helt lätt att varken skapa eller finna i skivbackarna, men Ram är en av dessa plattor.

Tracklist


Side A
1. Too Many People 4:10
2. 3 Legs 2:44
3. Ram On 2:26
4. Dear Boy 2:12
5. Uncle Albert/Admiral Halsey 4:49
6. Smile Away 3:51

Side B
1. Heart of the Country 2:21
2. Monkberry Moon Delight 5:21
3. Eat at Home 3:18
4. Long Haired Lady 5:54
5. Ram On 0:52
6. the Back Seat of My Caar 4:26

Strawbs - "Hero and Heroine" (1974)

Strawbs var/är ett engelskt band som skapades redan 1964. Som brukligt är i musikbranschen har medlemmar kommit och gått, några som passerat revy är Sandy Denny (senare i Fairport Convention), Rick Wakeman (som gick till Yes) och Blue Weaver (som spelat med t.ex. Bee Gees och Mott the Hoople). Namnkunnigt folk, alltså. Vid inspelningen av Hero and Heroine bestod bandet av Dave Cousins, Dave Lambert, John Hawken, Chas Cronk samt Rod Coombes där de tre sistnämnda var nya medlemmar.

Även genrevis har Strawbs haft olika skepnader, de har spelat bluegrass, glam samt progressive. Det känns som om det är den sista genren de mest förknippas med. Jag tror Hero and Heroine var deras sjunde studioalbum och var efterföljare till deras stora succé Bursting at the Seams.

Den öppnar fint med den vackra sviten Autumn som består av tre partier. Det är en stark öppning och hade plattan fortsatt på samma sätt hade den varit ett mästerverk. Nu kanske lyssnarens förväntningar blir lite för höga på resten av plattan, för sedan blir det lite mer upp och ned. Jag gillar A-sidan bäst även om B-sidan absolut också har sina starka sidor, t.ex. Round and Round eller Lay a Little Light on Me.
Förutom standardinstrumenten gitarr, bas och trummor får vi också höra piano, synth och mellotron en hel del på plattan.

Plattan gjorde ingen succé i England, däremot gick det bättre i staterna och Strawbs fokuserade därför en tid på denna kontinent. Allmusic.com skriver om plattan (och ger den 4.5 av 5 i betyg):

"...which, coupled with new band's muscular playing, made the Strawbs one of the hardest-rocking progressive bands in the world. They should have been able to blow acts like the Moody Blues off the stage, so what went wrong with this album and the tour? One suspects it was a little too serious and complex for kids who were just looking for a soundtrack to their drug experiences, and it rocked too hard for the "sensitive" English-major types who got off on Cousins' lyrics ..."

När jag lyssnar på Hero and Heroine får jag den insikt jag ofta får när jag hör musik från 60- och 70-talet - varje låt har sin egen karaktär och det tycks finnas ett arbete och seriös tanke med varje skapelse. Detta i kontrast med mycket av dagens kommersiella musik som känns betydligt mer massproducerat, hyvlat och sandpapprat för att inte sticka ut och provocera på något sätt. Sedan slås jag förstås av insikten om att jag låter gammal och att man inte kan jämföra dagens kommersiella radiomusik med dåtidens (eventuellt mindre kommersiella) progressive musik. Jag vet att det görs bra musik idag också, men det är bara det att jag hör den så sällan. Jag är fast i det förgångna!

Hur som helst, jag gillar den här plattan, den är en relativ nykomling i samlingen, och spontant känns det som ett bra köp. Lyssnaren bjuds på lite av varje, det är en del svepande halvbombasistiska refränger (sådant jag är lite svag för), en fingerborg psykedelia, lite ödmjuk och inte alltför svår progressive, några rockrökare (som jag skulle klara mig bra utan) och så några stillsammare låtar. Allt är inte bra, men helhetsbilden blir ändå en fullt godkänd medlem i skivbacken. Allmusic.com misstänkte att den var lite för komplex för en del av publiken, men detta håller jag inte med om. I min värld är det en ganska rak och enkel platta, i alla jämfört med mycket annan progressive som skapats.

Tracklist

Side A
1. Autumn: Heroine's Theme / Deep Summer Sleep / The Winter Long 8:27
2. Sad Young Man 4:08
3. Just Love 3:40
4. Shine On Silver Sun 2:47

Side B
1. Hero and Heroine 3:21
2. Midnight Sun 3:12
3. Out In the Cold 3:18
4. Round and Round 4:43
5. Lay A Little Light On Me 3:27
6. Hero's Theme 2:27