Strawbs - "Hero and Heroine" (1974)

Strawbs var/är ett engelskt band som skapades redan 1964. Som brukligt är i musikbranschen har medlemmar kommit och gått, några som passerat revy är Sandy Denny (senare i Fairport Convention), Rick Wakeman (som gick till Yes) och Blue Weaver (som spelat med t.ex. Bee Gees och Mott the Hoople). Namnkunnigt folk, alltså. Vid inspelningen av Hero and Heroine bestod bandet av Dave Cousins, Dave Lambert, John Hawken, Chas Cronk samt Rod Coombes där de tre sistnämnda var nya medlemmar.

Även genrevis har Strawbs haft olika skepnader, de har spelat bluegrass, glam samt progressive. Det känns som om det är den sista genren de mest förknippas med. Jag tror Hero and Heroine var deras sjunde studioalbum och var efterföljare till deras stora succé Bursting at the Seams.

Den öppnar fint med den vackra sviten Autumn som består av tre partier. Det är en stark öppning och hade plattan fortsatt på samma sätt hade den varit ett mästerverk. Nu kanske lyssnarens förväntningar blir lite för höga på resten av plattan, för sedan blir det lite mer upp och ned. Jag gillar A-sidan bäst även om B-sidan absolut också har sina starka sidor, t.ex. Round and Round eller Lay a Little Light on Me.
Förutom standardinstrumenten gitarr, bas och trummor får vi också höra piano, synth och mellotron en hel del på plattan.

Plattan gjorde ingen succé i England, däremot gick det bättre i staterna och Strawbs fokuserade därför en tid på denna kontinent. Allmusic.com skriver om plattan (och ger den 4.5 av 5 i betyg):

"...which, coupled with new band's muscular playing, made the Strawbs one of the hardest-rocking progressive bands in the world. They should have been able to blow acts like the Moody Blues off the stage, so what went wrong with this album and the tour? One suspects it was a little too serious and complex for kids who were just looking for a soundtrack to their drug experiences, and it rocked too hard for the "sensitive" English-major types who got off on Cousins' lyrics ..."

När jag lyssnar på Hero and Heroine får jag den insikt jag ofta får när jag hör musik från 60- och 70-talet - varje låt har sin egen karaktär och det tycks finnas ett arbete och seriös tanke med varje skapelse. Detta i kontrast med mycket av dagens kommersiella musik som känns betydligt mer massproducerat, hyvlat och sandpapprat för att inte sticka ut och provocera på något sätt. Sedan slås jag förstås av insikten om att jag låter gammal och att man inte kan jämföra dagens kommersiella radiomusik med dåtidens (eventuellt mindre kommersiella) progressive musik. Jag vet att det görs bra musik idag också, men det är bara det att jag hör den så sällan. Jag är fast i det förgångna!

Hur som helst, jag gillar den här plattan, den är en relativ nykomling i samlingen, och spontant känns det som ett bra köp. Lyssnaren bjuds på lite av varje, det är en del svepande halvbombasistiska refränger (sådant jag är lite svag för), en fingerborg psykedelia, lite ödmjuk och inte alltför svår progressive, några rockrökare (som jag skulle klara mig bra utan) och så några stillsammare låtar. Allt är inte bra, men helhetsbilden blir ändå en fullt godkänd medlem i skivbacken. Allmusic.com misstänkte att den var lite för komplex för en del av publiken, men detta håller jag inte med om. I min värld är det en ganska rak och enkel platta, i alla jämfört med mycket annan progressive som skapats.

Tracklist

Side A
1. Autumn: Heroine's Theme / Deep Summer Sleep / The Winter Long 8:27
2. Sad Young Man 4:08
3. Just Love 3:40
4. Shine On Silver Sun 2:47

Side B
1. Hero and Heroine 3:21
2. Midnight Sun 3:12
3. Out In the Cold 3:18
4. Round and Round 4:43
5. Lay A Little Light On Me 3:27
6. Hero's Theme 2:27