Paul and Linda McCartney - "Ram" (1971)

Jag har nämnt det tidigare, när det gäller the dynamic duo Lennon och McCartney så har jag alltid röstat på Lennon. Lennon var revolutionären, visionären och den experimenterande. McCartney var lite snällare, lite sötare, lite smörigare och korsade aldrig samma gränser. Även om jag inte har järnkoll på deras respektive solokarriärer, och ingen av dom någonsin kom upp i samma klass som under Beatlesåren, har jag känslan att skillnaden till stor del kvarstod. Lennon den lite mer progressive och bångstyrige, McCartney den lite mer snälla och traditionelle.

Om det överhuvudtaget ligger i något i det ovanstående kanske Ram i så fall är undantaget som bekräftar regeln. För Ram är en riktigt schysst platta och en genomtrevlig upplevelse. Denna platta nådde mig när jag var runt 15 år gammal på det gamla klassiska formatet kassettband. Det var min mosters man som spelade in denna skiva åt mig, en man i ägo av mången bra vinylplattor och som faktiskt sett Beatles live. Om jag minns rätt så var det under deras första turné i Sverige. Redan när jag fick den gillade jag plattan (även om det var på kassett). Jag köpte den på vinyl senare i livet.

Detta var Pauls andra platta efter uppbrottet från Beatles och den enda där han och hustrun Linda tillsammans anges som artister. Efter Ram bildades Wings och en ny era påbörjades i paret McCartneys karriärer. På ungefär hälften låtarna på Ram anges både Linda och Paul som låtskrivare, andra hälften har Paul som ensam kreatör. Dock är det Paul som sjunger på plattan rätt igenom och Linda får nöja sig med att köra och att lägga på lite stämmor.

Det är som sagt sköna låtar rakt igenom, visst, några kanske inte skulle komma med på ett gammalt klassiskt blandband men det finns inga direkta bottennapp. Mina två favoriter har alltid varit den lite drömlika Ram On och Uncle Albert/Admiral Halsey. Men det finns en hel del andra godbitar också, Long Haired Lady är t.ex. en av B-sidans höjdpunkter. Som brukligt är när det gäller McCartney är det relativt lättsmält musik, men det är lättsmält musik med kvalitet. Ganska roliga och intressanta stycken. Lennons ångest och bitterhet är långt borta och det är lite mer lekfullt än t.ex. George Harrisons Everything Must Pass. Skall man jämföra med någon Beatlesplatta är det väl Abbey Road som ligger närmast till hands och några av låtarna på Ram kanske skulle platsa på den plattan.

De övriga Beatlarna hörde en massa dolda budskap (elakheter) i texterna som var riktade mot dom, speciellt Lennon förstås som bl.a. svarade med den McCartneykritiska How Do You Sleep? Paranoia eller inte, men Paul medgav endast att några rader i öppingslåten Too Many People var riktade mot John. John misstänkte också att bilden på ett par skalbaggar som parar sig på omslagets baksida syftade på hur Paul upplevde att de övriga Beatlarna behandlade honom (skalbagge = beetle på engelska).
Förutom några svar från John i form av giftiga låtar riktade mot Paul uppstod visst ordkrig dom emellan i pressen efter utgivningen av Ram. Dagens hiphoprelaterade ordkrig mellan rapartister har uppenbarligen en historia med kopplingar ända till Beatles.

När plattan gavs ut fick den sval kritik men historien har gett den rätt. Idag anser många att denna platta kanske är höjdpunkten på Pauls solokarriär och i det närmaste ett mästerverk. Personligen rekommenderar jag den, kvalitativ lättsmält musik som samtidigt är både intressant och spännande. Sådan musik är inte helt lätt att varken skapa eller finna i skivbackarna, men Ram är en av dessa plattor.

Tracklist


Side A
1. Too Many People 4:10
2. 3 Legs 2:44
3. Ram On 2:26
4. Dear Boy 2:12
5. Uncle Albert/Admiral Halsey 4:49
6. Smile Away 3:51

Side B
1. Heart of the Country 2:21
2. Monkberry Moon Delight 5:21
3. Eat at Home 3:18
4. Long Haired Lady 5:54
5. Ram On 0:52
6. the Back Seat of My Caar 4:26