Freedom Road (1970)

Låt oss vara ärliga, vissa plattor klarar man sig ganska bra utan. Freedom Road är, i alla fall i undertecknads universum, en av dessa. Den här plattan är ett eko från min barndom, den tillhörde mina föräldrars samling och jag stötte ofta på den när jag bläddrade igenom deras plattor som barn, i jakt på något spännande att lyssna på. Men jag lade aldrig denna skiva på tallriken. Ingen av mina föräldrar spelade den heller. Inte heller min bror. Men den fanns där. Jag var väl bekant med omslaget. De tre svarta männen, den lite flummiga titeln, den halvpsykedeliska designen. Det hade kunnat vara något, men det var något med den som aldrig gjorde mig tillräckligt nyfiken.

Den fick fortsätta att vara ett enigma till den dag jag räddade ett antal plattor från mina föräldrars vind för en tid sedan, då tänkte jag att äntligen var det dags att undersöka vad som egentligen fanns på den.

Rediffusion är ett bolag vars slogan var "The best budget records in the world". Jag vet inte, av någon anledning är väl inte det en slogan jag hade tyckt var den ultimata för ett skivbolag. Å andra sidan är jag ingen businessman. Å andra sidan skapades bolaget 1968 och gick i graven 1982.
Tydligen var Rediffusion ursprungligen ett företag som distribuerade radio och TV i England och skapades 1928. Det avknoppades en rad olika bolag vilket skivbolaget var ett.

Innehållet på plattan är covers. Vem eller vilka artisterna är som sjunger vet jag inte. Generellt när det gäller covers är det sällan de är bättre än originalet, personligen kan jag bara komma på en handfull. Och samma regel gäller på Freedom Road, även om låtarna i sin ursprungliga form oftast är ganska sköna, för urvalet är ganska OK, så är versionerna på den här plattan alldeles för smöriga. Den allra första association jag fick, efter några sekunder av första låten, var Paul McCartney på sitt allra smörigaste humör. Inte någon favorit hos mig. Soundet är detsamma på de allra flesta låtarna, smörigt, tillrättalagt utan ens en gnutta kreativitet eller utmaning. Sådant man hör i en hiss eller i bakgrunden i klädaffären som inte har en tanke på att ligga i framkanten av modeutvecklingen. Tack vare att det i grund och botten ändå är ganska bra låtar går det ändå att lyssna på plattan, och ett par, tre låtar är faktiskt helt OK. Men jag ser ingen anledning att införskaffa denna platta, det är bättre att i så fall lyssna på originalversionerna.

Omslaget är kanske den största behållningen med plattan.

Andra plattor utgivna av Rediffusion:
Flower Of Love
Songs Of The Islands
Bill McGuffie And Some Brass
Steve Benbow Sings Irish Songs


Tracklist

Side A
1. He Ain't Heavy He's My Brother 4:10
2. And The Sun Will Shine 3:43
3. Put A Little Love In Your Heart 2:06
4. Melting Pot 3:27
5. Onion Song 2:50
6. Walk A Mile In My Shoes 3:41

Side B
1. United We Stand 3:46
2. Everybody Get Together 3:30
3. Young Gifted And Black 3:12
4. Good Morning Freedom 2:46
5. Abraham, Martin & John 4:15
6. Love Of the Common People 2:25

Storm Corrosion (2012)

Födelsedagar har en tendens att innebära emottagandet av presenter, vilket är trevligt. Extra trevligt blir det när dessa är i form av vinylplattor. Sommaren som precis passerat innehöll min 40:e födelsedag och en musikintresserad vän till mig låg bakom denna platta, en man med god koll på musik och dessutom en beundrare av både Opeth och Steven Wilson / Porcupine Tree. För denna självbetitlade skiva är just ett samarbete mellan sångaren i (metal)prog-bandet Opeth, Mikael Åkerfeldt, och sångaren i Porcupine Tree, Steven Wilson.

Jag är ingen expert på varken Opeth eller Procupine Tree, men min bild av musiken dessa band skapar är att den är relativt fartfylld. Detta kan ju leda till förväntningar att Storm Corrosion är en ganska ösig platta. Det är den inte. Här bjuds lyssnaren på stämningsfulla och vackra toner som lutar år ambienthållet. Vinylskivan är en dubbel sådan, där varje sida klockar in på ungefär 10 minuter, förutom sida 3 som är cirka 15 minuter lång. Den snurrar dock på 33 varv, kanske är det för ljudkvalitetens skull skivan är gjord på detta lite udda sätt, jag tycker mig ha hört talas om att det låter bättre om spåren inte ligger för tätt.

Mikael och Steven har känt varandra sedan början av 00-talet och Steven har producerat tre av Opeths plattor. Mikael har dessutom gästspelat på någon av Porcupine Trees skivor och utöver detta har de båda banden också turnerat tillsammans. Ingen var därför förvånad när paret tillkännagav att de skulle skapa musik tillsammans. Inget är dock sagt om någon eventuell fortsättning på detta projekt.

Steven Wilson säger: We ran in the opposite direction of the idea of a prog metal supergroup that people had been talking about and expecting from us. It was a chance to delve into more experimental ideas.

För detta är verkligen en lugn och atmosfärisk skiva. Öppningsspåret Drag Ropes ger i alla fall mig lite Gentle Giant vibbar tack vare sångens upplägg, plattan fortsätter sedan lugnt och stillsamt till det drömskt vackra slutspåret med det svenskklingande namnet Ljudet Innan. Den vackra drömmen störs dock lite av att harmonierna i denna sista låt pendlar mellan det vackra och disharmoniska, förstås ett medvetet grepp av våra vänner. Alla låtar utom en på skivan är med sång.
Från första början var det tänkt att Mike Portnoy (tidigare Dream Theatre) skulle trumma på plattan, men Mikael och Steven insåg att musiken de skapade inte hade utrymme för trummor. I slutändan tillfrågades ändå Porcupine Trees trummis Gavin Harrison att bidra med slagverk, ett bidrag som dock ligger i bakgrunden och inte tar stor plats. Enligt min vän som gav mig plattan och också bidrog med denna information, så tog Mike Portnoy inte illa upp.

Detta är troligen ingen skiva för förfesten eller uppladdningen inför fotbollsmatchen. Däremot kan den passa klockan tre på natten, när du kommit hem efter en tempofylld natt ute, med intensivt umgänge och hög musik och har ett behov av att pusta ut. Varva ned och slappna av. Filosofera över natten som passerat. I din ensamhet. För det är ju alltid ensam man kommer hem.

Jag gillar omslaget, ett riktigt konstverk. Det är en målning av Hans Arnold, den schweizisk-svenske konstnären som bland mycket annat gjort en hel del bokomslag till böcker jag känner igen från min barn- och ungdom. Denna målning gjorde han 1969.

Så, inte helt lätt att beskriva musiken på plattan, med risk för upprepning så kommer ord som vacker, drömsk, ambient, lugn, atmosfärisk och mörk till mig när jag skall försöka mig på en sammanfattning. Den får mig att tänka på David Sylvian och hans mer atmosfäriska kreationer och varför inte Shearwater och deras lite lugnare, mörka låtar. Ändock är Storm Corrosion inte likt mycket annat i dagens musikaliska landskap. En skön platta i alla fall som jag varmt kan rekommendera. Vi behöver mer lugn i vår värld. Det är en nykomling i min skivsamling, konstigt vore det väl annars eftersom den släpptes i år, men en platta som säkerligen kommer att få en del speltid under åren framöver.

(Ett annat tydligt tema bland presenterna på min 40-årsfest var öl i diverse former, baserat på mitt pågående ölbryggarprojekt, men det är tema för en annan blogg.)

Tracklist

Side A
1. Drag Ropes 9:52

Side B
1. Storm Corrosion 10:09

Side C
1. Hag 6:28
2. Happy 4:53
3. Lock Howl 6:09

Side D
1. Ljudet Innan 10:20