Kate Bush – ”The Dreaming” (1982)

  

Kate Bushs fjärde platta, The Dreaming, är inte en helt lätt skapelse att ta till sig. Detta var den första skiva som hon producerade helt på egen hand och det är en platta som kräver en del av lyssnaren. För mycket?

Denna skiva har jag ägt sedan min tonår och har samma känsla inför den idag som då, det är något märkligt med den. Jag gillar den verkligen, samtidigt som jag inte gillar den. Jag njuter, och jag lider. Jag vill spela den, men ändå inte. Den lockar mig, men den skrämmer mig. Icke desto mindre har denna platta snurrat ofta på skivspelaren och många är de stunder då jag låtit tonerna förföra mig, och förgöra mig. I perioder har det varit min favoritplatta, andra perioder har jag inte förstått den.

Den märklighet som skivan förmedlar kommer från det mörka sound som Kate har skapat. Soundet känns nära, neurotiskt och oberäkneligt. Kanske har hennes tidigare producenter/medproducenter sett till att hålla musiken på rätt sida om gränsen till galenskapen, men utan någon vid sin sida så korsar Kate gränsen och tar lyssnaren med på en resa till en mörk och lite märklig plats. Som brukligt är med Kate verkar hon inte bry sig om vad hon förväntas göra, hon gör det hon känner för att göra.

På skivan finns låten Suspended in Gaffa som jag blev förälskad i första gången jag hörde den, denna kärlek håller i sig och är än idag en av mina favoritlåtar med Kate. Till skillnad mot en del annat på plattan är den låten ganska lättillgänglig och traditionell i sitt upplägg. Samtidigt finns en lagom dos mystik, dels via texten som jag inte alls förstår, dels via en barnröst som säger något knappt hörbart inför varje refräng. Jag vet dock inte vad den säger, kanske ”You’re a fool who bought this record”. Mystiskt så det förslår i alla fall, och speciellt den yngre versionen av undertecknad gillade sådant. Bara denna låt gör det värt för min del att äga skivan.

Övriga låtar är som nämnts inte alltid helt lätta att ta till sig. Låtarna tar ofta underliga svängar och Kate använder ibland sin röst på ett sätt som gör musiken både mer teatralisk, oberäknelig och får en att fundera om man verkligen gillar det. Hon viskar, sjunger, skriker och vrålar. Det gör ju musiken både mer intressant men också svårare att till sig. Det är inte en omedelbar platta, så att säga. Som vanligt måste man i alla fall respektera Kate för att hon går sin egen väg och skapar musik som kanske inte är helt tillrättalagd. Extra imponerande blir det när man inser att Kate bara var 24 år gammal när plattan släpptes.

Jag kan inte göra annat än att rekommendera denna platta, men lägger in ett varningens ord. Det är troligen inte den första Kate Bush platta man skall införskaffa om man vill utforska hennes musik, snarare skall man nog ta den senare i en sådan process, annars är risken att man blir skrämd och väljer bort henne. Lyssna på egen risk.

David Gilmour spelar för övrigt en del gitarr på plattan och körar på en annan av de skönare låtarna på plattan, Pull Out The Pin.

Tracklist

Side A

1. Sat In Your Lap 3:29

2. There Goes A Tenner 3:24

3. Pull Out The Pin 5:26

4. Suspended In Gaffa 3:54

5. Leave It Open 3:20

Side B
1. The Dreaming 4:41

2. Night Of The Swallow 5:22

3. All The Love 4:29

4. Houdini 3:48

5. Get Out Of My House 5:25