Patrick Watson & l'Orchestre Cinéma l'Amour / The Barr Brothers - "Live" (2017)

När jag för någon vecka sedan köpte plattan 13 med Lee Hazlewood på den närmsta skivbörsen Aux 33 Tours, stoppade butiksbiträdet ned något i påsen när jag betalade, delgav en snabb harang på franska av vilket jag endast uppfattade brottstycken "Je mets... dans la sac...gratuite...". Eftersom jag ändå uppfattat det väsentliga, log jag och svarade, "Comme noël.". Väl ute ur affären undersökte jag påsen och fann till min överraskning att han stoppat ned en extra skiva. Vilken härlig dag. Två plattor för priset av en. De måste ha sett på mig att jag var en Väldigt Viktig Person, med en Väldigt Viktig Blogg. Tänk att sådant syns på en.

Skivan är en s.k. promo, som måste delas ut gratis av affärer, den får inte säljas. Efter min inledande hybris tänkte jag att de kanske gav bort den om man handlade över en viss summa, men har via internet förstått att artisterna skapade denna skiva i samband med årets Record Store Day, och Aux 33 Tours 10-årsjubileum. De första 1500 kunderna efter skivans release skulle få den. Jag lyckades vara bland de första 1500. Officiellt releasedatum är 22 april 2017, så den är verkligen rykande färsk.

Patrick Watson

Artisterna är två lokala förmågor som jag inte kände till sedan tidigare. Jag hade inga förväntningar på innehållet, men blev väldigt positivt överraskad. Som namnet antyder är det en liveinspelning med respektive artist. Patrick Watson är både en artist och ett band (där artisten förstås är medlem/grundare). På nätet beskrivs bandets musik som en blandning av kabaretpop, klassisk musik och indierock. Och skivan öppnar med något som får mig att associera till Jacques Brel och Mackie Kniven. Musiken är från en konsert 2013 på Église Saint-Jean-Baptiste (en kyrka), och på scenen finns förutom bandet en orkester och en kör. De fyra låtarna är en tämligen eklektisk mix, med allt från finstämd, skör sång till kabaretinfluerade nummer. Bandet är tydligen kända för att använda udda "instrument" i studion, som t.ex. en cykel. Intressant sida på skivan, vilket absolut gav mersmak.

The Barr Brothers

På sida B får man höra de två bröderna Barr och Sarah Pagé, vilka är stommen i The Barr Brothers. På scenen finns också diverse medmusikanter. Deras musik beskrivs som eklektisk modern amerikana, en musikstil de anses vara en av de främsta utövarna av. Annorlunda än A-sidan, men absolut lyssningsbart. De lärde känna varandra då de var grannar i Montreal, och Sarahs experimentella harpspelande hördes genom väggen. På den vägen var det. Den här musiken är mer tillbaka till de amerikanska rötterna, något jag inte har så mycket av i hyllan. Det närmsta jag kommer är väl Dr John, även om The Barr Brothers inte dyker lika djupt ned i voodoträsket. Det är sköna låtar, och även här blir jag nyfiken på att höra mer av bandet. Konserten är inspelad 2015 på Montreals Internationella Jazzfestival.

Kul att få den här skivan, som fick mig att upptäcka två nya, lokala, band som verkar intressanta. När jag läser om dom på internet inser jag att de är tämligen kända och framgångsrika i sina respektive genres, och inte längre enbart lokala artister. Av de två banden, så är det för tillfället Patrick Watson som jag är mest nyfiken på, men även The Barr Brothers är värda att lägga på minnet.


Tracklist

Side A - Patrick Watson & l'Orchestre Cinéma l'Amour
1. Wooden Arms 3:23
2. Beijing 5:53
3. Man Like You 5:03
4. Where The Wild Things Are 5:13

Side B - The Barr Brothers
1. Even The Darkness Has Arms 4:11
2. Beggar In The Morning 7:23
3. Half Crazy 8:01

James - "Girl at the End of the World" (2016)

James levererar, som vanligt på deras 14:e studioalbum. Tre veckors gemensamt skapande i Skottland, med Max Dingel som producent, resulterar i en platta med ett mer elektroniskt sound än vanligt, något man hittar på ett par plattor från tidigt 2000-tal med gruppen.

En källa till ilska var dock bolagets påhitt att klistra på ett klistermärke direkt på omslaget som berättar vilka singellåtar som är med på plattan. När skivan är inplastad. Och klistermärket har ett klister som gör det i det närmaste omöjligt att få bort utan att lämna fula spår på omslaget. Varför inte sätta det på plasten som omger skivan? Jag blev så upprörd att jag ville kontakta bolaget och ställa frågor, men på hemsidan gavs varken telefonnummer eller emailadress, så det fick vara. Att skriva ett handskrivet brev kändes som att gå till överdrift.

Plattans knappa 45 minuter är generöst fördelade på två skivor. Sägs ju vara bra för ljudkvaliteten med större mellanrum mellan spåren. Bortskämd som man har en tendens att bli med diverse tillhörigheter i nya skivor, booklets, gatefoldomslag osv, så noterar jag lite besviket att den här skivan inte innehåller mer än de båda skivorna och en mp3 download. Men det är OK, troligen är det skälet till att den istället är relativt billig för att vara en nysläppt vinyl. Att mp3 downloaden bara gav mig drygt två minuter av varje låt, skyller jag på tekniska problem under nedladdningen. Det är ändå inget jag vanligtvis lyssnar på.

Det är en bra skiva. Inte James bästa, men inte heller någon av de mindre bra. Om man gillar gruppen så tycker jag absolut den skall införskaffas. Personligen gillar jag gruppen bättre när det är en något mindre elektroniskt inriktning, och Tim Booths röst inte går genom diverse effekter, som det gör på några låtar här. Men det är inget som går till överdrift, och det känns utan tvekan som ett gediget Jamesalbum. Som balans till det elektroniska soundet bjuds man bl.a. på den Edward Sharpedoftande Nothing But Love, som avslutar första sidan, och de svepande refrängerna är förstås alltid där. De har varit med länge, och jag gläds över att de fortsätter att skapa bra skivor. Kan nämnas att det höll på att bli James första #1 skivan i England, men i sista stund petades de ned till andra plats av Adele.


Tracklist

Side A
1. Bitch – 4:52
2. To My Surprise – 4:21
3. Nothing But Love – 3:29

Side B
1. Attention – 4:08
2. Dear John – 4:04
3. Feet of Clay" – 2:37

Side C
1. Surfer's Song – 3:51
2. Catapult – 4:02
3. Move Down South – 5:19

Side D
1. Alvin – 2:13
2. Waking – 2:44
3. Girl at the End of the World – 3:00

Lee Hazlewood - "13" (1972)

En lite udda fågel i Lee Hazlewoods skivkatalog. Historien bakom skivan får man beskriven i en tvåsidig, skön, seriestrip som följer med skivan. Bakgrunden beskrivs också mer fler ord i en text som också hittas inne i skivan, där bland andra Torbjörn Axelman citeras. Historien är följande:

En man vid namn Larry Marks jobbade som bl.a. producent på Hazlewoods skivbolag några år innan skivans utgivning. Larry gillade Hazlewoods musik, och genomförde ett projekt där han valde ut sina favoritlåtar med Lee, stöpte om dom i sin egen favorittappning - soul, funk & blues - och sjöng själv sången. Toppmusiker från Los Angeles musikerpool lirade instrumenten. Men skivbolaget lade ned, Lee flyttade till Sverige och ingen kunde ge ut det inspelade. Väl i Sverige hade väl inte Lee så jättemycket för sig, så han började gå igenom vad som fanns i gömmorna och hittade den här inspelningen. Så genom att återinspela sången med sig själv (och skippa Larrys sång), så hade han vips ett helt album med en minimal arbetsinsats. Skivan gavs bara ut i Sverige och rönte ingen större uppmärksamhet.

Larry Marks

Den bakgrunden leder förstås till att det här låter annorlunda än vad man är van, när det gäller Lee. Det är förstås mycket mer soul och funk, mycket mer blås, än brukligt. Dessutom är musiken inspelad i en tonart som är anpassad för Larrys röst, inte Lees djupa stämma. Det leder ju också till att det blir en ganska kul platta.

Egentligen gillar jag Lee bättre i hans mer "vanliga" version, hans egna arrangemang, men det är kul att bryta av lite ibland. Här är det mer full fart, och kanske det närmsta man kommer en partyplatta när det gäller Lee. Jag har såklart köpt en reissue av skivan, och där hänger skivan med som mp3-download också. Här får man bl.a. originalskivan, där Larry sjunger. Personligen gillar jag faktiskt musiken bättre med Larrys sång, kanske för att musiken helt enkelt är anpassad efter hans röst, och att det faktiskt är den musikstil han älskar. Kanske smittar det av sig på framförandet. Det är riktigt sköna grejer. LP:n innehåller några extraspår där Larry Marks sjunger, bl.a. några tidigare helt outgivna.

Vill man ha en lite annorlunda Lee Hazlewoodplatta, med mycket blås, en tydlig doft av tidigt 70-tal, kan skivan vara något. Speciellt om man gillar soul. Men man får ha ett öppet sinne, det låter annorlunda än vad Lee brukar låta, även om hans djupa barytonstämma ändå gör att man känner igen sig. Den sätter sin tydliga prägel på låtarna, som alltid. Kortet på framsidan är taget av Torbjörn Axelman, det är ett av Lees favoritfoton, han tyckte piltavlan såg ut som en gloria, och stolens ryggstöd som änglavingar.


Tracklist

Side A
1. You Look Like A Lady 2:10
2 Tulsa Sunday 2:15
3, Ten Or Eleven Towns Ago 2:36
4. Toocie And The River 4:35
5. She Comes Running 2:26
6. Rosacoke Street 2:41

Side B
1. I Move Around 2:24
2. And I Loved You Then 3:30
3. Hej, Me I'm Riding 1:58
4. Cold Hard Times
5. Drums
6. The Start
7. Suzie