Mike Oldfield - "Hergest Ridge" (1974)

Oldfields andra platta efter monsterdebuten Tubular Bells. Hergest Ridge gick in på Englandslistans första plats, bara för att strax därefter bli nerpetad av just Tubular Bells. Ytterst få artister har slagit sig själva på det här sättet. Själv skaffade jag plattan i min tonår, så den har varit med ett tag. Fortfarande är den ganska förknippad med tonårstidem, det är sällan den snurrar på skivtallriken nu för tiden.

Plattan består av två långa låter, Hergest Ridge part 1 & 2, en på varje sida. Logiskt och tydligt. Instrumentalt för det mesta, med lite körer här och där. I slutet av första sidan går körandet lite till överdrift, det blir väldigt bombastiskt, i övrigt funkar det OK. Hergest Ridge fortsätter väl i mångt och mycket idén från Tubular Bells, men är ingen kopia. Det är egentligen en ganska bra skiva, men ändå är det något med den som gör att den inte skapar så mycket intryck hos mig. Kanske hörde jag den för mycket under tonåren, kanske ligger det lite väl nära någon sorts new agemusik jag generellt är ganska skeptisk mot.

Det är förstås mycket gitarr, ofta i lager på lager genom olika effekter, men diverse andra instrument medverkar också, multiinstrumentalist som han är. Ofta en ganska lugn stämning och ibland lite dyster. Musiken vindlar sig fram och tar ofta nya vändor och riktningar, vilket hjälper till att hålla intresset uppe. Han är säkerligen en duktig och kreativ musiker, men ändå, plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Det är för mjukt, som om musiken går genom ett snällhetsfilter. Det blir aldrig elakt eller utmanade, och man stryks medhårs hela tiden. Jag saknar överraskningar.

Hergest Ridge är för övrigt en kulle på gränsen mellan England och Wales, i närheten av där Oldfield bodde vid denna tid. Är man nyfiken på musiken kanske den finns på Spotify, Oldfields originalmusik finns inte på youtube, dock ett gäng covers om man nöjer sig med det.


Tracklist

Side A
1. Hergest Ridge (Part 1) 21:29

Side B
1.  Hergest Ridge (Part 2) 18:45

Lee Hazlewood - "20th Century Lee" (1976)

Sverigevännen Lee med ännu en, jag vet inte vilken i ordningen, soloplatta. På den här tiden bodde han i Sverige och arbetade med, förutom sin musik, även en del TV-program, bland annat tillsammans med Torbjörn Axelsson. Skivan släpptes bara i Sverige och Tyskland, och är på så sätt något av en raritet i ett internationellt perspektiv. På grund av sin Sverigeflytt så försvann Lee till stor del från den internationella musikscenen under ett antal år, men i Sverige tror jag han var ganska uppmärksammad. Personligen var jag dock allt för ung 1976 för att ha någon egen upplevelse av detta.

Skivan är inte någon av hans bättre, men inte heller någon av hans tristare. En medelmåtta i katalogen. Alla låtar förutom en, The Fool (som först framfördes 1955 av Sanford Clark), är covers. Urvalet lutar ganska starkt åt countryhållet, vilket inte alltid faller mig i smaken. Till skillnad mot Lees tidigare, mer psykedeliska country, saknas här ofta den mörka, udda touch som förgyller en hel del av de låtarna. Samtidigt hittar man några riktigt sköna alster. På första sidan återfinns That's How I Got To Memphis och In A Young Girl's Mind som skapar den sidans höjdpunkter, och i sig värda ett inköp. Det som höjer låtarna över de andra är de sköna kvinnliga körerna, ett grepp som Lee har använt ganska ofta under karriären, nästan alltid med ett fantastiskt resultat.

När man vänder på sidan, får man inledningsvis ta del av klassikern Indian Summer (L'été Indien) i Lees tappning. Lees mörka stämma, tillsammans med Björn J:son Lindhs flöjt, skapar en låt drypande av 70-tal. Men hela steget ut tar Lee i låten Whole Lotta Shakin' Goin' On, då han får det att låta som om vi är med i en 70-talsporrfilm. Lees stämma är ofta djup, men det är sällan jag har hört den så här djup. Det är svårt att riktigt ta en låt som denna på fullt allvar, jag kunde inte låta bli att skratta högt några gånger i alla fall. Skivans kanske märkligaste låt är avslutningsnumret Brev Till Lillan, där Lee sjunger på svenska. Återigen, det är svårt att riktigt ta den på allvar, även om det kanske var ett ärligt försök att charma svenskarna. Hans svenska är inte helt lätt att förstå. Kan nämnas att på A-sidan sjunger Lee också på spanska, på låten An Old Lullaby, så skivan är fylld av språkexperiment. Annars är Crazy Mama en bra låt från B-sidan, med skönt gitarrsolande med hjälp av wahwah-pedalen. Gissningsvis är det Janne Schaffer som står för solandet, även om en del andra också står med som gitarrister på plattan, så helt säker är jag inte.

I och med dess begränsade utgivning, och en uppsjö svenska musiker som deltar, är det en ganska kul platta att ha i hyllan. Musikaliskt är den blandad, en del toppar, men också en del dalar.


Tracklist

Side A
1. Long Haired Country Boy 2:41
2. That's How I Got To Memphis 3:02
3. In A Young Girl's Mind 3:47
4. The Ballad Of Lucy Jordan 4:40
5. An Old Lullaby 3:39
6. The Fool 2:48

Side B
1. Indian Summer (L'eté Indien) 5:11
2. My Girl Bill 3:03
3. Crazy Mama 2:29
4. Whole Lotta Shakin' Goin' On 4:46
5. To Ramona 2:46
6. Brevet Från Lillan 2:19

Tommy James And The Shondells - "I Think We're Alone Now" (1967)

Jag har några senare plattor med Tommy James, betydligt roligare än dagens tema. Titellåten öppnar skivan, och den är ju helt OK, en klassiker. Men resten av skivan går inte i min min smak. Snäll och smörig tugummipop, som i mina öron är väldigt utdaterat. Jag gillar en del av Tommy James senare alster, när han/dom hade sökt sig längre in i psykedelian, Crimson & Clover är väl den mest kända låten från den eran, men där var dom inte ännu. Här är det ganska slätstrukna låtar som inte utmanar på något sätt, det är tillrättalagt och skapat för massutförsel via den kommersiella amerikanska radion. Variationen är inte heller så stor, soundet är precis detsamma och många av låtarna känns som versioner av varandra. Det är korta låtar, vilket är bra i det här fallet.

Skivan producerades av Bo Gentry och Ritchie Cordell, och den senare har skrivit de allra flesta låtarna. Bland de låtar han inte skrivit letar letar sig bl.a. covern Californa Sun in, och den är faktiskt ganska kul också. Nä, det mest intressanta med skivan är eventuellt omslaget. Jag tänkte inte så mycket på det, men läste på nätet att det ansågs vara för kontroversiellt, och byttes efter den första upplagan till en bild på gruppen istället. Det kontroversiella är att de två par fotstegen först går bredvid varandra, för att mot slutet stå mittemot varandra! Ajabaja. Sådant gick tydligen inte för sig i USA på tiden det begav sig, även om det i mina ögon var en tämligen subtil hint.

En annan intressant sak med skivan är att den är utgiven på Roulette, ett bolag som enligt Tommy James och många andra, styrdes av den italienska maffian. De var ökända för att inte betala artisternas royalties, och Tommy James hävdar att bolaget höll inne med Royalties på mellan 30-40 miljoner dollar till honom och bandet. 1989 såldes bolaget till Rhino och EMI, som sedermera betalade ut royalties i efterhand till olika artister, inklusive Tommy James, även om det inte handlade om de summor han tidigare hade nämnt.

Med andra ord en skiva som kanske är rolig att ha i samlingen av andra orsaker än musiken.


Tracklist

Side A
1. I Think We're Alone Now 2:08
2. Trust Each Other In Love 2:08
3. What I'd Give To See Your Face Again3:15
4. Baby Let Me Down1:43
5. Let's Be Lovers 2:18
6. Run, Run, Baby, Run 2:18

Side B
1. Mirage 2:30
2. I Like The Way 2:42
3. California Sun 2:59
4. (Baby, Baby) I Can't Take It No More 2:17
5. Gone, Gone, Gone 2:13
6. Shout 1:50

Olympic Souvenir (1980)
Олимпийский Сувенир

Jag var väldigt sportintresserad som barn, och OS-tävlingarna var alltid en höjdpunkt i tillvaron, precis som VM-tävlingar. Fyra år mellan varje OS kändes som en evighet, vilket gjorde de ännu mer speciella. Som barn är fyra år väldigt mycket, och för varje OS var jag väl i mångt och mycket en helt ny person. Mitt största minne från sommar-OS i Moskva 1980 är avslutningsceremonin då Misja, som OS-maskoten hette, fällde en tår. Jag fann det otroligt sorgligt och fällde nästan en tår själv. OS var över och nästa OS var så fjärran, Misjas sorg förstärkte min egen. Men det gick nog ganska snabbt så var livet som vanligt. USA bojkottade Moskva-OS, vilket gjorde det lite annorlunda.

Skivan är en dubbelplatta med en blandning av klassisk musik, primärt på första skivan, och folkmusik från Sovjetunionen, vilket hittas mest på andra plattan. Jag tycker andra plattan är mest intressant. jag har alltid varit intresserad av folkmusik från olika delar av världen och finner det betydligt mer inbjudande än den klassiska musiken, som är en blandning av orkestrar, körer och operor. Ofta högljutt och bombastiskt. Av någon anledning har Bach letat sig in också. Nä, folkmusiken är roligare, en av favoriterna är en kör från Georgien, som sjunger en dov och dyster sång, precis i samma anda som körpartierna i Kate Bush Hello Earth (som är sång lånad just från Georgien, med egenpåhittad text, lyssna gärna på den). Eftersom alla sånger sjungs på ryska (tror jag), både de klassiska låtarna och folkmusiken, så känns allt som rysk kommunistpropaganda. Detta förstärks troligen av den orealistiskt misstänksamma relation jag, och troligen de flesta svenskar, hade till Sovjetunionen på tiden det begav sig. Även om jag idag inser att det sannolikt inte sjungs om kommunismens storhet och Sovjets härlighet, sitter känslan kvar.

Anledningen att jag har skivan är att det är ännu en räddad från mina föräldrars skivsamling, när den var på väg bort, till soptunnan eller lokala loppisen. Inte för att jag är så intresserad av rysk musik, men själva skivan kändes så udda så jag gärna såg den i min ägo. Jag gissar på att min pappa fick skivan då han besökte Sovjetunionen å jobbets vägnar vid tiden för OS. Jag har sett den säljas relativt dyrt på nätet, vilket alltid glädjer. Och eftersom jag aldrig kommer spela den igen, efter undersökningen inför detta blogginlägg, kommer den vara i toppskick även om 100 år. Barnbarnsbarnen kommer glädjas.