Mike Oldfield - "Hergest Ridge" (1974)

Oldfields andra platta efter monsterdebuten Tubular Bells. Hergest Ridge gick in på Englandslistans första plats, bara för att strax därefter bli nerpetad av just Tubular Bells. Ytterst få artister har slagit sig själva på det här sättet. Själv skaffade jag plattan i min tonår, så den har varit med ett tag. Fortfarande är den ganska förknippad med tonårstidem, det är sällan den snurrar på skivtallriken nu för tiden.

Plattan består av två långa låter, Hergest Ridge part 1 & 2, en på varje sida. Logiskt och tydligt. Instrumentalt för det mesta, med lite körer här och där. I slutet av första sidan går körandet lite till överdrift, det blir väldigt bombastiskt, i övrigt funkar det OK. Hergest Ridge fortsätter väl i mångt och mycket idén från Tubular Bells, men är ingen kopia. Det är egentligen en ganska bra skiva, men ändå är det något med den som gör att den inte skapar så mycket intryck hos mig. Kanske hörde jag den för mycket under tonåren, kanske ligger det lite väl nära någon sorts new agemusik jag generellt är ganska skeptisk mot.

Det är förstås mycket gitarr, ofta i lager på lager genom olika effekter, men diverse andra instrument medverkar också, multiinstrumentalist som han är. Ofta en ganska lugn stämning och ibland lite dyster. Musiken vindlar sig fram och tar ofta nya vändor och riktningar, vilket hjälper till att hålla intresset uppe. Han är säkerligen en duktig och kreativ musiker, men ändå, plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Det är för mjukt, som om musiken går genom ett snällhetsfilter. Det blir aldrig elakt eller utmanade, och man stryks medhårs hela tiden. Jag saknar överraskningar.

Hergest Ridge är för övrigt en kulle på gränsen mellan England och Wales, i närheten av där Oldfield bodde vid denna tid. Är man nyfiken på musiken kanske den finns på Spotify, Oldfields originalmusik finns inte på youtube, dock ett gäng covers om man nöjer sig med det.


Tracklist

Side A
1. Hergest Ridge (Part 1) 21:29

Side B
1.  Hergest Ridge (Part 2) 18:45