Supertramp - "Crime of the Century" (1974)

Fram till 7-8 år sedan var jag ganska negativ till Supertramp. Jag hade egentligen inte hört något med dom, och trodde de var en smörig, komersiell discogrupp, som spelade låtar för 70-talens dansgolv. Kanske lite i stil med Boney M. Det var nog namnet som sådde idén i mig, tyckte det lät som ett disconamn.

Ack så fel jag hade, och så mycket bra musik jag missade. Crime of the Century var bandets tredje skiva och deras genombrott, musiken definieras ofta som prog och/eller artrock, bl.a. fick den 28:e plats på Rollings Stones lista över tidernas bästa progalbum. Definitioner är en vansklig vetenskap, och personligen skulle jag inte sätta etiketten prog på den här skivan. Kvalitativ pop/rock tycker jag beskriver det tillräckligt bra.

För det är genomgående bra låtar, Rick Davies och Roger Hodgson delar officiellt på komponerandet även om de till stor del jobbade individuellt i verkligheten. Låtarna består ofta av partier som skiljer sig ganska tydligt från varandra, men som därför ger en trevlig variation. De slingrar sig lite fram som som en bäck, lite hit, lite dit, men utan tvekan samma bäck hela tiden. Det är inte på något sätt spretigt. Det bjuds på en hel del svepande refränger, och låtarna är generellt ganska episka, vad det nu egentligen betyder. Jag är ju svag för sådant, så jag faller för plattan.

Det låter mycket 70-tal om det, men soundet känns ändå fräscht. Mycket piano och fin sång ger mig lite Elton John-vibbar, lät han så här på 70-talet? Det sägs att han gjorde en del bra grejer då, jag har inte hört det, är ganska negativt inställd mot Elton Johns musik. Har tydligen inte lärt mig läxan.


Tracklist

Side A
1. School 5:35
2. Bloody Well Right 4:32
3. Hide In Your Shell 6:49
4. Asylum 6:45

Side B
1. Dreamer 3:31
2. Rudy 7:17
3. If Everyone Was Listening 4:04
4. Crime of the Century 5:30

Marillion - "Clutching At Straws" (1987)

En av mina lumparkompisar spelade ibland Marillion på luckan, och hävdade med jämna mellanrum att det var världens mest underskattade band. Det blev en av få lärdomar jag tog med mig från lumpen. Marillion var då ett tämligen okänt band för mig, men jag gillade det jag hörde och i samlingen finns nu ett gäng Marillionplattor, nästan alla på CD (köpta på 90-talet, vinylen var ute i kylan då).

Marillion var en av proggens fanbärare på 80-talet, och bara det faktumet förtjänar dom en del respekt. Jämför man med t.ex. Rush, ett annat progmetalband också aktiva då, befinner sig Marillion betydligt mer i samma landskap som Genesis, medan Rush är hårdare, mer metal. Innan jag lärde känna Marillion lite bättre trodde jag de var ett hårdrocksband i samma anda som Iron Maiden. Mest för att jag sett bandnamnet sprayat på väggar, och sådant gjorde ju bara hårdrockare.

Clutching At Straws var deras fjärde platta, och den sista sångaren Fish medverkade på. Den är som flera av deras skivor, en konceptplatta. Den handlar om Torch, som sjunger i ett band och har allvarliga alkoholproblem. Det är en bra skiva. Jag är ju barnsligt förtjust i bombastiska refränger, och episka, slingriga låtar. Marillion bjuder på allt det utan att skämmas. Bara refrängen i Slàinte Mhath är värd ett inköp av skivan, och Marillions skivor hittar man billigt, sorgligt underskattade som de är.

Rockig, progressiv musik, mer lättillgänglig än mycket av 70-talets dylika musik, så kan Clutching At Straws beskrivas. Musiken har en modernare touch än proggens tidigare inkarnationer, och Marillion genererade ju regelbundna hitar, så det är ingen svår musik.


Tracklist

Side A

1. "Hotel Hobbies" – 3:35
2. "Warm Wet Circles" – 4:25"
3. "That Time of the Night (The Short Straw)" – 6:00
4. "Just for the Record" – 3:09
5. "White Russian" – 6:27

Side B
1. "Incommunicado" – 5:16
2. "Torch Song" – 4:05
3. "Slàinte Mhath" – 4:44
4. "Sugar Mice" – 5:46
5. "The Last Straw" – 5:58