Marillion - "Clutching At Straws" (1987)

En av mina lumparkompisar spelade ibland Marillion på luckan, och hävdade med jämna mellanrum att det var världens mest underskattade band. Det blev en av få lärdomar jag tog med mig från lumpen. Marillion var då ett tämligen okänt band för mig, men jag gillade det jag hörde och i samlingen finns nu ett gäng Marillionplattor, nästan alla på CD (köpta på 90-talet, vinylen var ute i kylan då).

Marillion var en av proggens fanbärare på 80-talet, och bara det faktumet förtjänar dom en del respekt. Jämför man med t.ex. Rush, ett annat progmetalband också aktiva då, befinner sig Marillion betydligt mer i samma landskap som Genesis, medan Rush är hårdare, mer metal. Innan jag lärde känna Marillion lite bättre trodde jag de var ett hårdrocksband i samma anda som Iron Maiden. Mest för att jag sett bandnamnet sprayat på väggar, och sådant gjorde ju bara hårdrockare.

Clutching At Straws var deras fjärde platta, och den sista sångaren Fish medverkade på. Den är som flera av deras skivor, en konceptplatta. Den handlar om Torch, som sjunger i ett band och har allvarliga alkoholproblem. Det är en bra skiva. Jag är ju barnsligt förtjust i bombastiska refränger, och episka, slingriga låtar. Marillion bjuder på allt det utan att skämmas. Bara refrängen i Slàinte Mhath är värd ett inköp av skivan, och Marillions skivor hittar man billigt, sorgligt underskattade som de är.

Rockig, progressiv musik, mer lättillgänglig än mycket av 70-talets dylika musik, så kan Clutching At Straws beskrivas. Musiken har en modernare touch än proggens tidigare inkarnationer, och Marillion genererade ju regelbundna hitar, så det är ingen svår musik.


Tracklist

Side A

1. "Hotel Hobbies" – 3:35
2. "Warm Wet Circles" – 4:25"
3. "That Time of the Night (The Short Straw)" – 6:00
4. "Just for the Record" – 3:09
5. "White Russian" – 6:27

Side B
1. "Incommunicado" – 5:16
2. "Torch Song" – 4:05
3. "Slàinte Mhath" – 4:44
4. "Sugar Mice" – 5:46
5. "The Last Straw" – 5:58