Camel (1973)

Att röra sig in det progressiva landskapet i den musikaliska världen är enligt en del kliv nedåt, andra hävdar att det är minst tre kliv uppåt. Personligen tycker jag att progressiv musik kan vara allt från fantastisk till alltför svårtillgänglig. Denna platta tillhör inte de svårtillgängliga utan är tvärtom ett exempel på en relativt lättillgänglig skapelse från 70-talets (internationella) progressiva scen. Denna scen skall inte förväxlas med den svenska politiska progscenen som var något helt annat

Camel är ett av raden bra band som uppstod inom den så kallade Canterburyscenen. Plattan är deras första, gruppen bildades året innan och bestod vid inspelningen av Andrew Latimer, Andy Ward, Doug Ferguson samt Peter Bardens. Andrew Latimer är den medlem som funnits i gruppen från dess början till skrivande stund, i övrigt har en rad medlemmar kommit och gått. Skivan är utgiven av MCA Records, den enda skiva bandet gav ut på detta bolag.

Ärligt talat minns jag inte hur jag upptäckte Camel, men denna platta var inte den första jag köpte med dom. Jag hade ett antal CDn med gruppen innan jag hittade denna LP billigt i en skivbörs. Ett tillfälle som jag såklart inte missade. Låtarna är en blandning av instrumentala och de med sång och som ovan nämnts upplever jag skivan som lättillgänglig. Jag anser överhuvudtaget att Camel generellt gör en lättillgänglig progressiv musik vilket troligen är en av anledningarna att jag håller som en av mina favoriter inom denna genre.

Även många av de låtar med sång innehåller, som sig bör inom denna genre, långa instrumentala partier där både gitarr och keyboard tillåts spela huvudrollen. Det som vissa progälskare eventuellt kan sakna på skivan är märkliga taktarter, taktbyten, ovanliga instrument eller allmänt märkliga (och svårtillgängliga) partier i låtarna. Det är istället en ganska rak musik, vilket jag gillar. Varför kallas den då progressiv, kanske läsaren frågar sig. En befogad fråga. Definitioner är ett svårt kapitel och jag tänker inte gå vidare i denna fråga, men jag tror att eftersom Camel räknas som ett progressivt band hamnar denna skiva också per automatik i detta fack. Rätt eller fel vet inte jag. Plattans sista låt Arubaluba är väl den som hamnar närmast den klassiska progressiva musiken. Vad lyssnaren dock får, vilket också ofta är ett av den progressiva musikens kännetecken, är nöjet att lyssna på riktigt duktiga musiker!

Plattan är helt OK, jag tycker inte det är den bästa av Camels plattor men rekommenderar den ändå. De människor som rynkar på nästan åt progressiv musik och tycker den endast är musik för andra musiker tycker jag skall lyssna på plattan. Jag tror att de flesta kan uppskatta denna LP och digga det som strömmar ur stereons högtalare, även de som i vanliga fall aldrig skulle köpa en platta med King Crimson, Gentle Giant, eller för all del Camel.

Avslutningsvis kan nämnas att Andrew Latimer på senare år varit fysisk inkapabel att spela musik på grund av genomgången kemoterapi och benmärgstransplantation vilket fått vissa efterverkningar. Hans hälsa är dock nu betydligt bättre och inspelning pågår (eller skall påbörjas) av ett nytt Camelalbum under 2010.

 

Favoritspår

Mystic Queen

Arubaluba

 

Tracklist

Side A

1. "Slow Yourself Down" 4:47
2. "Mystic Queen"  5:40
3. "Six Ate"  6:06
4. "Separation"  3:57

Side B

1. "Never Let Go"  6:26
2. "Curiosity"  5:55
3. "Arubaluba" – 6:28

 

Beatles - “Yellow Submarine” (1969)

Jag minns med värme tiden i livet då band som Beatles fortfarande var outforskad mark för yours truly. Varje ny skiva man lyckades lägga vantarna på var ett äventyr som väntade. Det var den tiden i livet då man hade tid att utforska en skiva på djupet, fundera över texters betydelse eller symboliken i omslagens bilder. Mycket kunde man se, av vilket troligen 97% var ens egen hjärnas påhitt. Man skapade en djupare personlig relation till varje LP på ett annat sätt än i dagens lättillgängliga musikverklighet. Om det var bättre förr låter jag dock vara osagt.

Eftersom denna platta med Beatles är lite mer förbisedd än deras övriga alster var jag extra nyfiken på den. Jag fick den i julklapp, jag var troligen 18 år gammal. Musiken är ett soundtrack till filmen med samma namn och skivan innehåller fyra tidigare outgivna Beatlessånger, två tidigare utgivna samt B-sidan som är ett orkesterverk som George Martin hade komponerat. Detta förklarar varför denna platta har hamnat i skymundan och knappt räknas som ett “riktigt” Beatlesalbum.

Personligen så skippar jag B-sidan när jag lyssnar på skivan, George Martins symfoniska filmmusik är inte speciellt rolig att lyssna på och låter väl ungefär som soundtrack till tecknad film ofta låter (tänker jag mig). Det som är kul med A-sidan är att den innehåller några mer okända låtar med Beatles som jag tycker är riktigt bra. Den öppnar med “Yellow Submarine”, en låt som ursprungligen är med på plattan Revolver. Denna låt känner troligen alla till och personligen tyckte jag bättre om den förr. Nu har jag hört den för mycket och dessutom ger den mig vibbar av musik för barn, dessutom med en allsångsrefräng som är helt sönderspelad.

Sedan blir det mer intressant med George Harrisons skapelse “Only A Northern Song”. Denna låt var över från inspelningen av Sgt Pepper och är en låt med ovanligt mycket keyboard för att vara Beatles. Titeln är tydligen en referens angående Harrisons missnöje att vara knuten till företaget Northern Songs gällande hans kompositioner, ett företag John och Paul ägde största delen av. Det är i alla fall en skön psykedelisk pärla, ganska mörk i tonen.

Plattan fortsätter med “All Together Now”, en McCartneylåt som man kan lägga åt sidan. Förr tyckte jag om den, inte idag. Typisk McCartney sing-a-long à la “Yellow Submarine”.

Därefter får vi höra “Hey Bulldog”, en Lennonlåt med lite mer klös i. Den är inte så känd men låter typisk Lennon, lite bitsk, lite elak samt lite kritisk.

“All Too Much” följer härnäst och är plattans höjdpunkt. Återigen en Harrisonlåt med både mellotron och massor av gitarr feedback. Detta är ett riktigt fint exempel på psykedelisk musik, musiklärare som föreläser för sin klass om den sortens musik borde vara ålagda att spela “All Too Much”. Den är ovanligt lång och tickar in på 6:25.

A-sidan avslutas med “All You Need Is Love”. En klassiker (tidigare utgiven som singel) som man har hört för mycket. Trött på den, men egentligen har jag aldrig gillat den om jag skall vara ärlig. Får man tycka illa om den låten?

 

Favoritlåtar

“Only A Northern Song”

“All Too Much”

 

Tracklist

Side A

1. Yellow Submarine

2. Only A Northern Song

3. All Together Now

4. Hey Bulldog

5. All Too Much

6. All You Need Is Love

 

Side B

1. Pepperland

2. Sea Of Time

3. Sea Of Holes

4. Sea Of Monsters

5. March Of The Meanies

6. Pepperland Laid Waste

7. Yellow Submarine In Pepperland

 

 

Roger Waters - “The Pros And Cons Of Hitch Hiking” (1984)

Ganska ofta har jag, och många med mig, köpt ett album på grund av omslaget utan att känna till musiken. Kanske omslaget är coolt, vackert, mystisk eller lockar dig på något annat sätt. Omslaget på Roger Waters första soloalbum är dock inte det sorts omslag som inger förtroende angående musiken gömd inuti. Inte för att jag har något emot nakna damer, tvärtom, men bilden av en naken kvinna med ryggsäck och höga klackar som står och liftar i en mestadels lila värld kopplar jag inte ihop med bra musik.

Men innan jag fortsätter med albumet måste jag nämna att i dag är det Blog Action Day. Det är en dag när bloggare runt om i världen gör gemensam sak och skriver om ett gemensamt tema. Årets tema är vatten och jag har lovat att delta. Att skriva några ord om en skiva med Roger Waters duger förmodligen inte, därför kommer jag först att ge er några fakta om vattensituationen på jorden (vilket sker på engelska eftersom jag klipper och klistrar och inte orkar översätta):

1. Unsafe drinking water and lack of sanitation kills more people every year than all forms of violence, including war. Unclean drinking water can incubate some pretty scary diseases, like E. coli, salmonella, cholera and hepatitis A. Given that bouquet of bacteria, it's no surprise that water, or rather lack thereof, causes 42,000 deaths each week (38,000 of those are children).
2. More people have access to a cell phone than to a toilet. Today, 2.5 billion people lack access to toilets. This means that sewage spills into rivers and streams, contaminating drinking water and causing disease.
3. Every day, women and children in Africa walk a combined total of 109 million hours to get water. They do this while carrying cisterns weighing around 40 pounds when filled in order to gather water that, in many cases, is still polluted. Aside from putting a great deal of strain on their bodies, walking such long distances keeps children out of school and women away from other endeavors that can help improve the quality of life in their communities.
4. It takes 6.3 gallons of water to produce just one hamburger. That 6.3 gallons covers everything from watering the wheat for the bun and providing water for the cow to cooking the patty and baking the bun. And that's just one meal! It would take over 184 billion gallons of water to make just one hamburger for every person in the United States.
5. That cotton t-shirt you're wearing right now took 1,514 liters of water to produce, and your jeans required an extra 6,813 liters.
6. Many scholars attribute the conflict in Darfur at least in part to lack of access to water. A report commissioned by the UN found that in the 21st century, water scarcity will become one of the leading causes of conflict in Africa.
7. Death and disease caused by polluted coastal waters costs the global economy $12.8 billion a year.
8. Today, 40% of America's rivers and 46% of America's lakes are too polluted for fishing, swimming, or aquatic life.

Tja, förhoppningsvis kan vi alla lära oss något. Tillbaka till herr Waters och hans första soloalbum. Kanske bör jag nämna att Roger Waters var en av grundarna av Pink Floyd, dess primära sångare och låtskrivare efter att Syd Barrett lämnade bandet. Musiken på detta album hade existerat en tid innan den spelades in. Roger spelade en demo av Pros and Cons… och The Wall för övriga medlemmar i Pink Floyd, de tyckte The Wall var bättre och bandet valde att spela in det albumet. Pros and Cons... sparades för framtida bruk.

Jag hörde detta album första gången i mitten av 90-talet hemma hos en vän. Det var med viss förvåning jag tog del av det, jag hade någon av Roger Waters övriga soloalbum men hade missat den här. Jag tyckte också omslaget var ganska märkligt, det var inte det sorts omslag jag omedelbart associerade med Roger Waters. Men jag gillade musiken och jag köpte plattan en tid senare när jag hittade den i en skivbörs.

LP:n är ett konceptalbum som tar upp en mans medelålderskris och låtarna har namn baserade på klockslag (tidigt på morgonen). Varje låt är en dröm huvudpersonen drömmer vid just det tidslaget. Jag tycker att det man hör skiljer sig från den förförståelse flickan på omslaget ger (även om jag vet inte riktigt vilken typ av musik man kan förvänta sig av ett omslag som detta). Albumet låter väldigt mycket Roger Waters och Pink Floyds album The Wall och The Final Cut (som kan betraktas som Roger Waters egna skapelser). Jag vill påstå att albumet lutar mot den lugnare sidan med några rockigare inslag, precis som Mr Waters skivor brukar låta. Temat är kanske inte den mest klämkäcka och albumet är något mörkt, men jag skulle inte kalla det depressivt

Som konceptalbum ofta gör går en låt in i nästa utan någon tystnad emellan. Detta är något jag generellt gillar, albumen blir mer en helhet snarare än en samling individuella låtar. Men på Pros and Cons... är det ibland svårt att skilja en låt från den andra, speciellt eftersom ett musikaliskt tema ofta återkommer albumet igenom. Om jag skall vara kritisk känns det inte som att varje låt är särskilt unik i jämförelse med de övriga, och efter ett tag känns det som om man redan har hört det man hör. Ja, jag kan till och med bli lite uttråkad om jag skall vara ärlig. Samtidigt är det den Roger Waters soloalbum jag håller högst, så det är ett bra album. Detta kan låta lite ambivalent, men om albumet hade varit 25 minuter långt hade det passat mig perfekt. Jag antar att det är som en stor påse godis, det är gott i början men efter halva påsen har man fått nog. Men man gillar ändå godis.

Jag kan också nämna att Eric Clapton medverkar på skivan och river av ett par solon.
Jag har svårt att plocka ut någon favoritlåt eftersom albumet känns mer som en lång låt (eller två).

Tracklist

Side A

1. "4.30 A.M. (Apparently They Were Travelling Abroad)" – 3:12
2. "4.33 A.M. (Running Shoes)" – 4:08
3. "4.37 A.M. (Arabs With Knives and West German Skies)" – 2:17
4. "4.39 A.M. (For the First Time Today, Pt. 2)" – 2:02
5. "4.41 A.M. (Sexual Revolution)" – 4:49
6. "4.47 A.M. (The Remains of Our Love)" – 3:09

Side B

1. "4.50 A.M. (Go Fishing)" – 6:59
2. "4.56 A.M. (For the First Time Today, Pt. 1)" – 1:38
3. "4.58 A.M. (Dunroamin, Duncarin, Dunlivin)" – 3:03
4. "5.01 A.M. (The Pros and Cons of Hitch Hiking, Pt. 10)" – 4:36
5. "5.06 A.M. (Every Strangers' Eyes)" – 4:48
6. "5.11 A.M. (The Moment of Clarity)" – 1:28

 

 

Pink Floyd - “More” (1969)

Med risk att vara tjatig, men återigen var det min äldre brors plattor som ledde mig in på spåret Pink Floyd. Under barndomen hördes med jämna mellanrum deras plattor The Final Cut och The Wall på stereon i vardagsrummet. Jag tyckte det lät riktigt bra men hade som 10-åring ingen riktig bild av vilka Pink Floyd var eller den musik som de skapat tidigare under 60- och 70-talet. Jag minns den förvåning jag kände när jag som 14-åring på Rhodos (semester med mina föräldrar) hittade en kassett med Pink Floyd och en platta som hette More. Hade aldrig hört talats om den och köpte den på chans, den var ju inte så dyr. Så här i efterhand förstår jag att det otal kassetter som fanns till försäljning med all säkerhet var piratversioner. Men sådant var jag lyckligt ovetande om vid denna tid i livet, även om kunskapen med all säkerhet inte hade gjort någon skillnad.

Med spänning i sinnet lyssnade jag vid hemkomsten igenom kassetten och fann något helt annat än The Final Cut eller The Wall, men det var flummigt, det var annorlunda och inte minst var det bra. Jag fick en skön insikt i att här väntade en ny värld på att upptäckas. Vilka eller hur många plattor Pink Floyd skapat visste jag inte men förstod att det troligen fanns betydligt fler att ta del av. Spännande! Denna värld är fortfarande en jag ofta befinner mig i då jag håller Pink Floyd som en av mina favoritgrupper.

More, PF:s tredje platta, är ett soundtrack till en fransk film med samma namn, regisserad av Barbet Shroeder. Jag är lite misstänksamt inställd till soundtracks då de ofta består av ofokuserad stämningsmusik som utan bilderna till blir tämligen formlös och ibland karaktärslös. More bjuder på en ganska vild blandning av musik. Öppningslåten, tillika en av mina favoriter – Cirrus Minor, inleds med fågelkvitter vilket jag som 14-åring tyckte skapade en harmonisk men samtidigt lite vemodig stämning. En gitarr smyger in och sedan en sång som fortsätter det lite vemodiga temat. Låten avslutas med några minuters vackra, flytande keyboard ackord som jag som tonåring tyckte var fantastiskt vackert. Dessutom återkom fågelkvittret i låten. När jag låg ned på golvet, slöt ögonen kändes det nästan som om jag lyfte från marken. Jag tycker fortfarande det är vackert.

Men denna platta bjuder också på några låtar som måste definieras som hårdrock eller Heavy Metal (The Nile Song och Ibiza Bar). Dessa två låtar är enligt mig och de flesta andra de “tyngsta” låtar PF gjorde. Utöver det har vi också några vackra sånger av det lugnare slaget, mer eller mindre akustiska, som faktiskt tillhör några av de bättre PF skrev, till exempel Green Is The Colour. Sedan finns också ett antal låtar som kanske passar bättre i filmen än på plattan. Instrumentala låtar som ligger relativt nära de mer flummiga musikutflykterna under PF:s första år. Personligen har jag alltid haft lite svårt för dessa, ärligt talat. Någon måtta får det vara på den experimentella lustan. Ett undantag på More angående de instrumentala låtarna är Main Theme, en riktigt skön låt som var/är så suggestiv att den av någon anledning fick mig att misstänka att bandmedlemmarna använde droger (flummig musik brukade få mig att tänka så. Kanske tänker jag fortfarande så).

Nåväl, trots en spretig platta med vissa låga dalar (men också höga toppar) får plattan godkänt av mig. Det positiva med den vilda blandningen av stilar är att plattan ger omväxling. Det kan nämnas att detta var den första platta PF spelade in helt utan Syd Barrett. Efter några år införskaffade jag vinylen och övergav kassetten, kanske ligger den i någon låda någonstans i min källare och känner sig ensam.

Slutligen kan jag även nämna att plattan fick mig oerhört nyfiken på filmen, ryktena sade att den bland annat innehöll heroinmissbruk och LSD-tripper! Oemotståndliga teman. På denna tid, 80-tal och sedan 90-tal, var det ofta en utmaning att få tag på obskyra filmer. Faktiskt lyckades jag inte innan internets inträde i mitt liv då jag slutligen beställde den från en filmsajt. Filmen var faktiskt inte speciellt bra även om den innehöll nämnda teman. Skivan är bättre.

 

Favoritlåtar

Cirrus Minor

Green Is The Colour

Main Theme

 

Tracklist

Side A

1. "Cirrus Minor"  5:18

2. "The Nile Song"  3:26

3. "Crying Song"  3:33

4. "Up the Khyber"  2:12

5. "Green Is the Colour"  2:58

6. "Cymbaline"  4:50

7. "Party Sequence"  1:07

 

Side B

1. "Main Theme"  5:27

2. "Ibiza Bar"  3:19

3. "More Blues"  2:12

4. "Quicksilver"  7:13

5. "A Spanish Piece"  1:05

6. "Dramatic Theme"  2:15

 

 

Eftersom jag kommer att vara utan dator fram till nästa lördag (9:e oktober) blir det en påtvingad paus i skrivandet. Ledsen för det, men jag återkommer så snart den är tillbaka med nya spännande plattor!