Camel (1973)

Att röra sig in det progressiva landskapet i den musikaliska världen är enligt en del kliv nedåt, andra hävdar att det är minst tre kliv uppåt. Personligen tycker jag att progressiv musik kan vara allt från fantastisk till alltför svårtillgänglig. Denna platta tillhör inte de svårtillgängliga utan är tvärtom ett exempel på en relativt lättillgänglig skapelse från 70-talets (internationella) progressiva scen. Denna scen skall inte förväxlas med den svenska politiska progscenen som var något helt annat

Camel är ett av raden bra band som uppstod inom den så kallade Canterburyscenen. Plattan är deras första, gruppen bildades året innan och bestod vid inspelningen av Andrew Latimer, Andy Ward, Doug Ferguson samt Peter Bardens. Andrew Latimer är den medlem som funnits i gruppen från dess början till skrivande stund, i övrigt har en rad medlemmar kommit och gått. Skivan är utgiven av MCA Records, den enda skiva bandet gav ut på detta bolag.

Ärligt talat minns jag inte hur jag upptäckte Camel, men denna platta var inte den första jag köpte med dom. Jag hade ett antal CDn med gruppen innan jag hittade denna LP billigt i en skivbörs. Ett tillfälle som jag såklart inte missade. Låtarna är en blandning av instrumentala och de med sång och som ovan nämnts upplever jag skivan som lättillgänglig. Jag anser överhuvudtaget att Camel generellt gör en lättillgänglig progressiv musik vilket troligen är en av anledningarna att jag håller som en av mina favoriter inom denna genre.

Även många av de låtar med sång innehåller, som sig bör inom denna genre, långa instrumentala partier där både gitarr och keyboard tillåts spela huvudrollen. Det som vissa progälskare eventuellt kan sakna på skivan är märkliga taktarter, taktbyten, ovanliga instrument eller allmänt märkliga (och svårtillgängliga) partier i låtarna. Det är istället en ganska rak musik, vilket jag gillar. Varför kallas den då progressiv, kanske läsaren frågar sig. En befogad fråga. Definitioner är ett svårt kapitel och jag tänker inte gå vidare i denna fråga, men jag tror att eftersom Camel räknas som ett progressivt band hamnar denna skiva också per automatik i detta fack. Rätt eller fel vet inte jag. Plattans sista låt Arubaluba är väl den som hamnar närmast den klassiska progressiva musiken. Vad lyssnaren dock får, vilket också ofta är ett av den progressiva musikens kännetecken, är nöjet att lyssna på riktigt duktiga musiker!

Plattan är helt OK, jag tycker inte det är den bästa av Camels plattor men rekommenderar den ändå. De människor som rynkar på nästan åt progressiv musik och tycker den endast är musik för andra musiker tycker jag skall lyssna på plattan. Jag tror att de flesta kan uppskatta denna LP och digga det som strömmar ur stereons högtalare, även de som i vanliga fall aldrig skulle köpa en platta med King Crimson, Gentle Giant, eller för all del Camel.

Avslutningsvis kan nämnas att Andrew Latimer på senare år varit fysisk inkapabel att spela musik på grund av genomgången kemoterapi och benmärgstransplantation vilket fått vissa efterverkningar. Hans hälsa är dock nu betydligt bättre och inspelning pågår (eller skall påbörjas) av ett nytt Camelalbum under 2010.

 

Favoritspår

Mystic Queen

Arubaluba

 

Tracklist

Side A

1. "Slow Yourself Down" 4:47
2. "Mystic Queen"  5:40
3. "Six Ate"  6:06
4. "Separation"  3:57

Side B

1. "Never Let Go"  6:26
2. "Curiosity"  5:55
3. "Arubaluba" – 6:28