Triangulus – “Reliques” (1987)

Jag var 16 år gammal när jag köpte denna platta och jag skall direkt erkänna att jag nog tog mig vatten över huvudet i och med detta inköp. Detta är inte den mest lättillgängliga musik som går att få tag på och som 16-åring var jag inte riktigt redo för den. Så kan det gå när man köper plattor för att de har en cool framsida, å andra sidan utvidgades både min skivsamling och min uppfattning om hur musik kan låta. Jag vet inte riktigt vad det mörka omslaget med den mystiska målningen fick mig att tro om musiken, troligen att det var något åt det vi idag kallar “New age”-musik. Så var dock inte fallet. Skall man försöka sig på en definition får det nog bli progressiv musik.

Trots vissa svårigheter att ta till mig musiken spelade jag ändå plattan regelbundet, dels hade jag ju faktiskt betalat en för mig (på den tiden) relativt saftig summa för den och dels hittade jag ett par låtar som jag tyckte var riktigt bra. Precis som omslaget fann jag musiken ganska mörk, men kanske var det omslaget som gjorde att jag tyckte så? Det tror jag har hänt mig ett flertal tillfällen – att ett omslag har påverkat hur jag uppfattar musiken. Hade denna platta haft ett omslag med en skinande sol och en glittrande sjö i belägen i en lummig lövskog där glada barn lekte hade jag kanske uppfattat musiken annorlunda. Vem vet?

Reliques var Triangulus andra och sista skivsläpp. Mannen bakom Triangulus var Peter Bryngelsson, han hade tidigare bl.a. medverkat i gruppen Ragnarök och senare spelade han bl.a. i Urban Turban. En annan relativt välkänd medmusiker på Reliques är Roine Stolt som spelar bas.

Denna skiva fick besöka skivtallriken med jämna mellanrum under de första åren jag ägde den. Allt som tiden gick började jag dock erkänna för mig själv att jag hade ganska svårt för den. När jag närmade mig 20-årsåldern så blev den slutligen stående i skivbacken och fick lämna rum för andra, mer lättillgängliga alster jag hade införskaffat under tonåren.

Minnet av plattan har hindrat mig att spela den under mina mer vuxna år, även om jag misstänkt att jag skulle uppskatta den på ett annat sätt nu och jag känt en viss nyfikenhet. Men det har alltid funnits andra plattor att spela, antingen säkra kort eller nyinköpta överraskningar. Jag har aldrig hittat utrymme för Reliques.

Tills nu. Att skriva detta inlägg gav mig äntligen en anledning att spela igenom plattan. Och som jag misstänkte uppskattade jag plattan på ett annat sätt idag. Det var kul att lyssna igenom plattan och inse att jag fortfarande kunde mer eller mindre varenda låt trots att det är 20 år sedan jag lyssnade på den och den aldrig var den skiva som spelades mest intensivt. Fortfarande upplever jag skivan som relativt mörk, den är mestadels instrumental men ett par låtar har sång. Det är intressant musik med en del annorlunda arrangemang och instrument, vissa ganska fartfyllda låtar och andra mer lugna. Fortfarande är inte musiken helt lättillgänglig men vid 38 års ålder har jag hört många betydligt svårtillgängligare skivor och kunnat uppskatta även dessa.

Så även om allt inte faller mig i smaken på Reliques så är detta en skiva som säkerligen kommer att få mer speltid hemma.

Medverkande musiker

- Peter Bryngelsson / guitar, piano, vibraphone
- Dan Johnsson / guitars, synthesizer
- Lars Lijegren / piano
- Hans Bruniusson / percussion
- Ove Karlsson / cello
- Roine Stolt / bass
- Mera Gartz / drums
- Ola Johansson / munspel
- Per-Åke Holmlander / tuba
- Jörgen Adolfsson / saxophone
- Roland Kejser / Soprano saxophone
- Kjell Westling / Soprano saxophone, bass clarinet
- Thomas Lindahl / flute

 

Favoritspår

Newborn

Acidrain

 

Tracklist

Side A:
1. Reliques (11:46)
2. Breathtaking (2:24)
3. Winterheart (3:10)
4. Newborn (4:08)

Side B:
1. Memory go round (5:09)
2. Thursdays and saturdays (5:59)
3. Descend on mornings (6:21)
4. Acid rain (5:24)

Total Time: 44:21

 

Youtube? Nä, det går inte att hitta några spår från denna platta på Youtube. Så obskyr är den, kära vänner! Det enda jag kan erbjuda är en sida där man kan lyssna på vald låt i 30 sek, sedan klickar man på “Play”-symbolen så spelas 30 sek till osv. Den intresserade går in på:

http://www.klicktrack.com/silence/releases/triangulus/reliques/8

Gyllene Tider - “Puls” (1982)

När jag gick på fritids som barn genomfördes ibland olika spektakel där barnen uppträdde, det var både i personalens och barnens regi. Jag minns t.ex. att jag vid ett sådant tillfälle spelade skräddaren i historien om handsken (?) som bara blev en tummetott. Ett annat sådant uppträdande var att några barn mimade till en låt med Gyllene Tider. Det var mäkta populärt, ja, till och med så bra att några grabbar som lovat att sabotera uppträdandet (på grund av någon konflikt de hade med de som skulle uppträda) lät bli. Alla älskade Gyllene Tider.

Julen 1982 önskade jag mig därför en platta med Gyllene Tider. Ärligt talat hade jag ingen större koll på musik i denna ålder, men Gyllene Tider visste jag var bandet som gällde. Min moster frågade mig om jag verkligen ville ha skivan eller om jag önskade den bara för att alla andra lyssnade på Gyllene Tider. Jag svarade förstås bestämt att jag verkligen ville ha plattan. Så här i efterhand kan jag erkänna att det låg mycket i min mosters fråga, och det visste jag redan när hon ställde den. Men det är klart att jag inte kunde erkänna hur landet låg och att sanningen faktiskt var att jag önskade mig den precis därför att alla andra lyssnade på Gyllene Tider. Förlåt Bigo, hoppas det är OK.

Gyllene Tider bildades redan 1976 och gav ut sin första platta 1980, Puls var den tredje i ordningen. I Sverige är ju Gyllene Tider ett välkänt begrepp, ja, till och med en institution. Internationellt lyckades de dock aldrig slå igenom trots ett par försök. Eventuellt så kanske vissa kännare ute i världen vet att detta var bandet Per Gessle spelade i innan Roxette skapades och en framgångsrik internationell karriär tog sin start. Gyllene Tider splittrades officiellt 1985.

Även om motivet till min önskan av denna skiva i julklapp kan ifrågasättas tyckte jag skivan var mycket bra. Den gick varm på skivtallriken, nu skall det förstås erkännas att jag på den tiden inte ägde så fantastiskt många skivor, så troligen kan man nog säga att alla mina skivor gick varma på skivtallriken. Några KISS-plattor, en Magnus Uggla-platta, Djurens Brevlåda och Trolltider är det jag spontant kommer på att jag ägde. Säkert har jag glömt bort några men det var i vilket fall inte många plattor. Denna var för en relativt lång tid en favorit.

Efter ett tag (ett år?) spelades denna skiva alltmer sällan och när jag uppnådde tonåren hade den hamnat i avdelningen “Skivor som känns lite pinsamma nu när jag är tonåring”. Sedan dess har den stått kvar och samlat damm. Jag har förstått sett den ett otal gånger när jag bläddrat igenom min skivor men jag har aldrig fått något infall att spela den, den har känts alltför mycket som en skiva jag gillade som barn och att jag som vuxen inte har något att hämta i den. Vissa låtar som Sommartider eller Flickan i en Cole Porter sång har jag förstås hört spelas på radio en hel del.

När jag nu lyssnar på den som vuxen måste jag ändå medge att en del av låtarna faktiskt är helt OK, även om det inte är riktigt min sorts musik. Men sett som den pop-platta den är så är den välgjord och de flesta låtar är både lättillgängliga, trallvänliga, har en tydlig “hook” och är lätta att stampa takten till. Precis som en bra pop-platta skall vara. Det är svensk sommar, vemod, brustna hjärtan, kärlek och åtrå. Per Gessle är ju en erkänt duktig hitmakare och det hörde man absolut redan på denna tid, kanske än mer än under Roxettetiden. Jag märker att vissa melodislingor har en tendens att fastna i huvudet och vad jag än gör vill de inte försvinna. Just nu vill synthslingan från titellåten inte lämna mitt inre, även om det gör mig frustrerad så är det ett bra bevis på att det är en välskriven hit. Låten Sommartider behöver jag inte orda om, den är väl en av de största svenska sommarlåtarna som skapats och fortfarande, snart 30 år efter att den gavs ut, spelas den flitigt varje sommar på radio, diskoteken, klubbarna och festerna. Personligen är jag sedan länge trött på denna låt och finner mycket mer glädje i många andra låtar på skivan.

Favoritlåtar

Honung och Guld

Jag vänder mig om

Flickan i en Cole Porter-sång

 

Tracklist

Side A

1. "(Hon vill ha) Puls"

2. "Vän till en vän"

3. "Sommartider"

4. "Jag vänder mig om"

5. "Kustvägen söderut"

6. "Vandrar i ett sommarregn"

Side B

1 "Händerna"

2. "Flickan i en Cole Porter-sång"

3. "Upphetsad"

4. "Honung och guld"

5. "Som regn på en akvarell”

6. "För mycket är aldrig nog"

7. "Lova att du aldrig glömmer bort mig"

 

Talking Heads - “77” (1977)

Musikörat var en klassisk skivaffär i Uppsala, folk med koll på musik handlade där och de som arbetade i butiken hade ännu mer koll. Vid tiden för detta skivinköp låg Musikörat på Sysslomansgatan och var en ganska liten och intim affär. Eftersom min bror hade haft PRAO här visste jag att en av personalens favoritband var Talking Heads. Detta var på sätt och vis ett bekymmer för den 13-åriga Markus.

Talking Heads bildades 1974 och 77 var deras första LP. De hade dessförinnan gett ut en singel, Love – Building on fire. I min åldersgrupp var inte TH speciellt kända, jag minns att jag spelade ett spel med några kompisar där man utifrån ett valt tema slumpade fram en bokstav och så snabbt som möjligt skulle man säga något på temat som började på bokstaven. Temat blev “Rockband” och bokstaven “T” så jag ropade förstås “Talking Heads!”. Mina kompisar vägrade tro på att ett band med dylikt namn existerade. Jag försökte desperat intyga att de faktiskt fanns men till sist fick jag sätta på en av deras skivor för att övertyga dom. Vi skall dock minnas att detta var 80-talet i Sverige och, som nämnts i tidigare inlägg, var det mest hårdrock eller synth som gällde då förutom den sedvanliga popen à la Sabrina, Wham! och Samantha Fox.

Detta var inte den första skiva med Talking Heads jag köpte, men det var den första jag köpte på Musikörat. Jag skrev att det var ett bekymmer och jag skall förtydliga detta. På den tiden (1986) provlyssnade man ofta skivorna i affärerna för att höra om det var något man var intresserad av. Men skulle en allmänt osäker 13-årig Markus kunna provlyssna en TH-platta i en affär där personalen älskade detta band och sedan INTE köpa plattan? Det skulle ju vara som att säga att man inte gillade plattan. För mig var behovet av personalens bekräftelse långt större än att komma hem med en bra platta, med andra ord hade jag någonstans i de bakre delarna av huvudet redan bestämt mig att köpa plattan innan jag ens lyssnat på den. Provlyssnandet gjordes bara symboliskt.

Jag minns när jag lyssnade på plattan att jag inte tyckte den var så fantastiskt bra. Den har ett ganska torrt, avskalat sound i kombination med David Byrnes lite tunna och allmänt neurotiska sångröst. Men självklart köpte jag plattan, vad annat hade jag kunnat göra? Jag fick i alla fall med mig känslan av att personalen hade tyckt jag var en ganska cool kille. Så var säkert inte fallet, men jag trodde det i alla fall. Det var värt de 79 kronorna plattan kostade.

Under tonåren och i 20-års åldern spelade jag denna platta med jämna mellanrum men det var många andra plattor som snurrade betydligt oftare på skivtallriken. 77 kändes alltid relativt svårtillgänglig och jag hade svårt att riktigt digga musiken. Ett tag förföll den i viss glömska men för cirka fem år sedan tog jag fram den igen och lyssnade igenom den. Det var en helt ny upplevelse denna gång! Med stor förvåning fascinerades jag över hur bra skivan var. Soundet var inte alls så som jag minns det, vilket till viss del förklaras med att jag nu lyssnade på den på en bättre stereo. Men jag upplevde också låtarna som betydligt bättre än vad jag gjort tidigare och såg, eller snarare hörde, helt nya saker i musiken. Troligen kunde jag med en ökad ålder, mognad (?) och större erfarenhet av musik ta till mig plattan lättare. Jag tror helt enkelt inte att jag var riktigt redo för den som 13-14 åring. Jag rekommenderar plattan men den passar troligen inte alla. Jag rekommenderar också alla att gräva fram några gamla plattor från den dammiga delen av samlingen, skivorna som inte spelats på 20 år, och ge dom en ny chans. Det kan bli en trevlig överraskning.

Favoritspår

No Compassion

First Week/Last Week

 

Tracklist

Side A

1. "Uh-Oh, Love Comes to Town" 
2. "New Feeling" 
3. "Tentative Decisions" 
4. "Happy Day" 
5. "Who Is It?" 
6. "No Compassion" 

Side B

7. "The Book I Read" 
8. "Don't Worry About the Government" 
9. "First Week/Last Week…Carefree" 
10. "Psycho Killer"
11. "Pulled Up"

 

 

Beatles - Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)

Finns det någon platta som varit mer genomanalyserad, studerad, tolkad, beskriven och hyllad som Beatles åttonde album? Troligen inte. Finns det då något undertecknad kan tillägga som inte redan sagts? Troligen inte. Borde jag sluta dagens inlägg här? Troligen.

Men det gör jag inte.

Våren 1987 var jag 14 år gammal. Det var en tid då, i alla fall i Sverige, man antingen lyssnade på synth eller hårdrock. Depeche Mode eller Iron Maiden. Var man tonåring lyssnade man absolut INTE på Beatles, gjorde man det var man helt bängaloo (som man sade på den tiden). Gamla människor, som ens föräldrar, kanske lyssnade på Beatles. Kanske. Därför var det med nervösa steg och oroligt flackande blick jag stegade in på Expert, skivaffären som låg vid Stora Torget i Uppsala, för att köpa detta album. Tänk om någon såg mig.

Det hade väckts en nyfikenhet på detta album hos mig då jag hade förstått att det var “psykedeliskt”. Detta lockade mig då jag hade klart för mig att det handlade om drogreferenser och allmänt flummig musik. Det verkade ju spännande. Dessutom hade jag hört ett radioprogram om denna platta (ett helt radioprogram tillägnat en platta!) som analyserade och beskrev den som om den vore ett konstverk.

Väl inne på Expert gick jag inledningsvis planlöst omkring för att verka lite lagom intresserad av skivbackarna. Jag gick förbi “B” några gånger utan att stanna upp. Som sagt, att köpa en Beatlesplatta var inget en normal 14-åring gjorde och jag ville inget annat än att vara normal. När jag kände på mig att jag inte kunde fortsätta vandra planlöst omkring utan att börja misstänkas för att vara en snattare tog jag mod till mig och började bläddra bland Beatles album. Precis när jag plockat upp Sgt Pepper ur backen såg jag plötsligt en av skolans tuffare grabbar och hans polare stå vid en annan skivback och kolla plattor. Hårdrock, såklart. “Åh nej!”, tänkte jag halvt panikslagen och förbannade min otur. Jag såg hur ryktet spred sig på skolan att Markus hade köpt en Beatlesplatta. Jag skulle vara veckans driftkucku. Jag stegade snabbt mot kassan och skyndade mig att betala. Jag trodde inte jag var upptäckt.

När jag vandrade hemåt genom centrum hoppades jag intensivt att jag inte skulle möta någon jag kände, en stor skivkasse under armen gick inte att dölja och frågan vad man köpt var ju ganska naturlig och svår att undvika att svara på. Som tur var mötte jag ingen bekant.

Väl hemma lyssnade jag med andakt igenom mitt första Beatlesalbum och fick åka på den resa så många har gjort innan och efter mig. En ny värld hade öppnat sig för mig, en värld bebodd av Beatles men också av alla andra band på 60- och 70-talet som spelade den heliga “psykedeliska” musiken. Jag vet dock faktiskt än idag inte riktigt vad något är när det är psykedeliskt, om jag skall vara ärlig.

Jag tycker Sgt Pepper är en bra platta (dock inte Beatles bästa) men alla låtar är inte bra. Sånger som “She’s leaving home” eller “Fixing a hole” tycker jag är lite småtrista, detsamma gäller “When I’m sixty-four”. Å andra sidan finns det många låtar som också är väldigt bra. Som sades inledningsvis, denna platta är så väl beskriven av andra så jag skriver inte mer om musiken här. Allt jag skall säga att trots att jag hade hört en hel del musik vid 14 års ålder var Sgt Pepper på något sätt annorlunda än allt annat jag hört. Kanske var det kvalitet? Jag skulle dock vilja delge vissa fakta jag tagit del av på nätet, som i alla fall jag tycker är intressanta.

Låtarna “Strawberry Fields Forever” och “Penny Lane” var de första låtarna som spelades in för denna platta. Dock tyckte deras manager Brian Epstein att de behövde ge ut en singel så då fick dessa låtar bli denna singel. Sin vana trogen lät Beatles bli att införliva singellåtarna på den efterkommande LP:n. Plattan brukar dessutom anses vara en av de första konceptalbumen, med det fiktiva bandet Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band vid ratten. Plattan inleds med en introduktion av själva bandet och fortsätter därefter med bandledaren Billy Shears (Ringo) som sjunger “With a little help from my friends”. En form av repris av inledningslåten avslutar B-sidan tillsammans med den efterföljande “A day in the life”. Alla låtar däremellan har dock inte så mycket med detta koncept att göra och speciellt John Lennon har bestämt hävdat att alla låtar han skrev till denna platta hade kunnat vara på vilken annan av deras plattor som helst. Så om det är en konceptplatta eller inte låter jag andra fundera över, men som sagt, den får i alla fall cred för att vara en av de första.

När vinylplattan är slut så är det en ljudloop som går runt runt istället för den vanliga tystnaden (med en regelbunden knäpp). Denna ljudloop har varit ämne för mången tolkning och många har förstås hört ett hemligt meddelande när man spelar den baklänges. Paul har berättat att ett gäng barn kom fram till honom sommaren 1967 och klagade på detta hemliga meddelande. Paul förnekade att ett sådant fanns och tog med sig barnen hem och spelade denna ljudloop baklänges för dom. Han hörde då till sin förskräckelse att det lät väldigt mycket som “We’ll fuck you like Superman.”

På plattans omslag (ett för övrigt lika studerat och uttolkat ämne som själva musiken) finns gula hyacinter planterade i formen av en gitarr. Med lite fantasi kan man utläsa “Paul?” i dessa blommor. Jo då, jag har gjort det hemma och det stämmer. Detta satte förstås fart på ryktet om att Paul var död, ett för övrigt klassiskt urbant rykte som kommit och gått. Ovan nämnda “hemliga budskap” i ljudloopen har också tolkats till “Will Paul come back as Superman?” vilket förstås också var ett bevis för hans död.

Sammanfattning: En skön platta, kanske lite sönderanalyserad, och en källa till en del inledande neuroser hon den 14-årige Markus. Men också mycket glädje och ett steg in i en ny musikalisk värld. För övrigt var det ingen som upptäckte mig och skivan jag köpt och när jag några år senare började i gymnasiet kunde jag plötsligt prata om att jag ägde denna och andra Beatlesplattor. Och det fanns andra som gjorde det också! Åh, så härligt det var att lära känna andra konnässörer. För det var ju förstås det man var när man ägde Beatlesplattor, inte bängaloo.

 

Favoritspår

Lucy in the sky with diamonds

Being for the benefit och Mr Kite!

A day in the life

 

Tracklist

Side A

1. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" 
2. "With a Little Help from My Friends" 
3."Lucy in the Sky with Diamonds" 
4. "Getting Better" 
5. "Fixing a Hole"
6. "She's Leaving Home" 
7. "Being for the Benefit of Mr. Kite!" 

Side B

1. "Within You Without You"
2. "When I'm Sixty-Four" 
3. "Lovely Rita" 
4. "Good Morning Good Morning" 
5. "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (Reprise)" 
6. "A Day in the Life" 

 

Planet P Project - “Pink World” (1984)

Jag var 16 år och befann mig i Oslo. Anledningen var ett läger med stråkorkestern jag var medlem i, på den tiden spelade jag fiol. På den tiden var jag också intresserad av allt som kunde uppfattas mystiskt eller som utanför vår vanliga verklighet. På den tiden köpte jag också en del album för att de hade en lockande framsida. På den tiden kunde jag därför komma hem med lite vad som helst från skivaffärerna (främst begagnade skivor när man gick på utsidan eftersom man inte vågade lägga hela månadspengen på ett sådant inköp. Denna köptes dock ny, jag var ju på semester! Nåja, nästan, i alla fall). På den tiden var världen en spännande plats…

Det var inte en skivaffär jag hittade denna LP på, det var mer av en allt-i-ett affär, liknande Åhléns eller ICA Maxi. Den stod i en skivback och väntade på den svenska pojken som såklart inte kunde motstå ett dylikt omslag. En rosa pojke som håller en rosa värld i sina händer, blickar ned på den medan den smälter i hans händer. Mystiskt så det förslog och jag kunde knappt vänta på att komma hem och höra det säkerligen lika mystiska innehållet. Dessutom var det en dubbelplatta! Dubbel valuta pengarna.

För det visade sig att det var ett mystiskt innehåll. Som 16-åring förstod jag att det var en konceptplatta, jag hörde namnet Artemis dyka upp här och där i låtarna och dessa tycktes också ha någon form av gemensamt tema. Jag förstod dock inte riktigt vad det hela handlade om, eller rättare sagt så förstod jag inget alls av vad det handlade om men jag tyckte icke desto mindre om plattan. Den var mystisk, omslaget var fyllt av gåtor, likaså den inre konvolutet och texterna om Artemis och pojken som inte kunde tala. Allt detta lockade mig, pojken som drömde om Gud och mystiska upplevelser. Det gick så långt att jag idag kan erkänna att jag skapade en tag, “Artemis”, som hamnade på några av väggarna på gymnasieskolans toaletter. Det måste väl vara preskriberat idag?

En tid var jag ganska insnöad på plattan och den snurrade regelbundet på skivtallriken. Det enda jag inte riktigt gillade med musiken var trumljudet, trummaskin antog jag, som påminde alldeles för mycket om det trumljud vår Commodore VIC 20 kunde skapa. Det lät ganska billigt, men detta tyngde inte ned plattan alltför mycket. Som vanligt (?) med dubbelplattor tyckte/tycker jag de två första sidorna är klart mycket bättre än de två sista.

Man kan likna denna platta vid en rockopera med en pojke vid namn Artemis som huvudperson. Jag har nu satt mig in lite mer i handlingen via källan till all modern visdom, Internet. Tydligen utspelar sig det hela i någon postapokalyptisk värld där pojken Artemis slutligen blir en Messiasgestalt och räddar delar ur mänskligheten. Eller något sådant. Personligen tröttnade jag efter några år på plattan och den hamnade allt längre bak i skivbackarna, dels därför att jag som äldre till viss del distanserade mig från den yngre Markus lite naiva längtan efter det “mystiska” och dels för att jag hittade musik som var mycket bättre. Dessutom spenderade jag som 17-åring ett år i USA som utbytesstudent och fick därmed en avvänjningskur från plattan, cold turkey blev det. Hårt.

Jag har förstått att denna platta har nått någon form av kultstatus och på internet hittar man massor av människor som hyllar denna platta och tycks ha den som en central del i livet. Ofta jämförs Planet P Project med Pink Floyd och denna platta med “The Wall”. Personligen anser jag dock att de spelar i helt olika divisioner och Pink World är inte i närheten av någon av Pink Floyds skapelser, inte ens deras mer trista. När jag idag lyssnar på den kan jag dock hitta en del juveler gömda bland alla låtar, t.ex. är låtarna “Pink World” eller “Power” helt OK om man bortser från ett halvtaskigt sound. Främst gillar jag dom för deras bombastiska och pompösa refränger, en av mina svagheter. Om man skulle spela in denna platta på nytt med dagens teknik och sound, andra arrangemang och riktiga studiomusiker skulle säkert fler av låtarna tilltala en del människor. För jag misstänker att flera av dom faktiskt är OK. Nu är det mycket keyboard och gitarr på plattan med en stor touch 80-tal.

Bakom Planet P Project döljer sig Tony Carey. Han var en kort tid keyboardist i Rainbow och gjorde därefter en hel del soloalbum, både under eget namn och under namnet Planet P Project. På denna platta spelar han mer eller mindre alla instrument själv, Peter Hauke har producerat. Något jag gillar med Tony Carey är att han kommenterar en hel del av kommentarerna på Youtube angående låtarna han gjort. Och hans kommentarer håller alltid en schysst och positiv ton. Det är kul att läsa.

Favoritspår

Pink World

Power

March Of The Artemis

 

Tracklist

Side A

1 In the Woods
2 To Live Forever
3 Pink World
4 What I See
5 To Live Forever, Pt. 2
6 Power
7 In the Forest

Side B

8 A Boy Who Can't Talk
9 The Stranger
10 What I See, Pt. 2
11 The Shepherd
12 Behind the Barrier
13 Pink World Coming Down

Side C

14 Breath
15 This Perfect Place
16 What Artie Knows
17 In the Zone
18 Behind the Barrier, Pt. 2
19 March of the Artemites
20 This Perfect Place, Pt. 2

 

Side D

21 A Letter From the Shelter
22 What Artie Knows, Pt. 2
23 One Star Falling
24 Baby's at the Door
25 Requiem
26 Boy Who Can't Talk, Pt. 2