lördag 13 november 2010

Talking Heads - “77” (1977)

77

Musikörat var en klassisk skivaffär i Uppsala, folk med koll på musik handlade där och de som arbetade i butiken hade ännu mer koll. Vid tiden för detta skivinköp låg Musikörat på Sysslomansgatan och var en ganska liten och intim affär. Eftersom min bror hade haft PRAO här visste jag att en av personalens favoritband var Talking Heads. Detta var på sätt och vis ett bekymmer för den 13-åriga Markus.

Talking Heads bildades 1974 och 77 var deras första LP. De hade dessförinnan gett ut en singel, Love – Building on fire. I min åldersgrupp var inte TH speciellt kända, jag minns att jag spelade ett spel med några kompisar där man utifrån ett valt tema slumpade fram en bokstav och så snabbt som möjligt skulle man säga något på temat som började på bokstaven. Temat blev “Rockband” och bokstaven “T” så jag ropade förstås “Talking Heads!”. Mina kompisar vägrade tro på att ett band med dylikt namn existerade. Jag försökte desperat intyga att de faktiskt fanns men till sist fick jag sätta på en av deras skivor för att övertyga dom. Vi skall dock minnas att detta var 80-talet i Sverige och, som nämnts i tidigare inlägg, var det mest hårdrock eller synth som gällde då förutom den sedvanliga popen à la Sabrina, Wham! och Samantha Fox.

Detta var inte den första skiva med Talking Heads jag köpte, men det var den första jag köpte på Musikörat. Jag skrev att det var ett bekymmer och jag skall förtydliga detta. På den tiden (1986) provlyssnade man ofta skivorna i affärerna för att höra om det var något man var intresserad av. Men skulle en allmänt osäker 13-årig Markus kunna provlyssna en TH-platta i en affär där personalen älskade detta band och sedan INTE köpa plattan? Det skulle ju vara som att säga att man inte gillade plattan. För mig var behovet av personalens bekräftelse långt större än att komma hem med en bra platta, med andra ord hade jag någonstans i de bakre delarna av huvudet redan bestämt mig att köpa plattan innan jag ens lyssnat på den. Provlyssnandet gjordes bara symboliskt.

Jag minns när jag lyssnade på plattan att jag inte tyckte den var så fantastiskt bra. Den har ett ganska torrt, avskalat sound i kombination med David Byrnes lite tunna och allmänt neurotiska sångröst. Men självklart köpte jag plattan, vad annat hade jag kunnat göra? Jag fick i alla fall med mig känslan av att personalen hade tyckt jag var en ganska cool kille. Så var säkert inte fallet, men jag trodde det i alla fall. Det var värt de 79 kronorna plattan kostade.

Under tonåren och i 20-års åldern spelade jag denna platta med jämna mellanrum men det var många andra plattor som snurrade betydligt oftare på skivtallriken. 77 kändes alltid relativt svårtillgänglig och jag hade svårt att riktigt digga musiken. Ett tag förföll den i viss glömska men för cirka fem år sedan tog jag fram den igen och lyssnade igenom den. Det var en helt ny upplevelse denna gång! Med stor förvåning fascinerades jag över hur bra skivan var. Soundet var inte alls så som jag minns det, vilket till viss del förklaras med att jag nu lyssnade på den på en bättre stereo. Men jag upplevde också låtarna som betydligt bättre än vad jag gjort tidigare och såg, eller snarare hörde, helt nya saker i musiken. Troligen kunde jag med en ökad ålder, mognad (?) och större erfarenhet av musik ta till mig plattan lättare. Jag tror helt enkelt inte att jag var riktigt redo för den som 13-14 åring. Jag rekommenderar plattan men den passar troligen inte alla. Jag rekommenderar också alla att gräva fram några gamla plattor från den dammiga delen av samlingen, skivorna som inte spelats på 20 år, och ge dom en ny chans. Det kan bli en trevlig överraskning.

Favoritspår

No Compassion

First Week/Last Week

 

Tracklist

Side A

1. "Uh-Oh, Love Comes to Town" 
2. "New Feeling" 
3. "Tentative Decisions" 
4. "Happy Day" 
5. "Who Is It?" 
6. "No Compassion" 

Side B

7. "The Book I Read" 
8. "Don't Worry About the Government" 
9. "First Week/Last Week…Carefree" 
10. "Psycho Killer"
11. "Pulled Up"

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar