Black Widow (1971)

Ännu ett av alla dessa album jag köpt för att jag tyckte omslaget var schysst. Troligen hittade jag det också det ett riktigt billigt pris om jag känner mig själv rätt. Detta omslag fick mig att tro att musiken som fanns på plattan skulle vara djup, psykedelisk, mystisk och allmänt flummig. Nu var så inte riktigt fallet vilket gjorde mig lite besviken, av denna anledning har denna platta alltid fört ett relativt tillbakadraget liv i min skivsamling. På ett sätt är det lite synd, hade jag bara kunnat lyssna på plattan utan dessa inledande förväntningar hade jag kanske tyckt den var bättre än vad jag tyckte.

Det engelska bandet Black Widow skapades 1969 och denna självbetitlade platta var deras andra. De som eventuellt minns detta band kommer troligen ihåg det som ett ockult djävulsdyrkarband. Första plattan Sacrifice innehöll den låt de är mest kända för, "Come to the Sabbath”. På denna andra platta hörs dock inte mycket av denna ockulta inriktning. De hade tidigare orsakat en del skriverier med sin musik och sina konserter där en del av showen bl.a. hade innehållit en iscensatt avrättning av en kvinna. Det kan vara en av anledningarna att de ändrade inriktning, för mycket fokus på allt annat förutom musiken. Självklart har bandet alltid jämförts med Black Sabbath, men av det jag hört med grupperna skiljer sig musiken åt ganska mycket.

Det är svårt att definiera musiken på denna platta, ordet “rock” är det som först poppar upp i mitt huvud. Sajten allmusic.com beskriver musiken som “…a half-baked amalgam of progressive rock, folk music, British blues, and -- least of all -- a few very tenuous notions of hard rock and proto-metal…”. Experterna tycks uppfatta en vild blandning genres i det hela, med andra ord.

Musiken på denna platta är inte något utöver det vanliga, ärligt talat. Helt OK, men inte mer. Det är roligt att de slänger in en tvärflöjt i en del av låtarna eftersom detta instrument alltid har varit en av mina favoriter i rockmusik. Men annars känns mycket av innehållet på albumet sådant som vilket garageband som helst skulle kunna skapa. Som yngre gillade jag vissa drogreferenser som dyker upp i låtarna, i t.ex. “The Journey” (“…the acidman is gonna take my hand…”) eller “When my mind was young” vars hela text jag misstänker är en lång drogreferens. Sådant skapade en viss fascination för musiken hos den unge Markus, av någon outgrundlig anledning. Kanske var det mystiken och de verklighetsförändrande upplevelser som droger kunde ge upphov till som skapade en spänning? Som ung fascinerades jag av allt som tillhörde någon annan form av verklighet såsom religiösa idéer och upplevelser, andliga resor eller hallucinogena äventyr. Bara genom att titta på omslaget övertygades jag att detta band sysslade med sådant. Nu misstänker jag att så faktiskt var fallet, men jag tror också att möjligheten finns att skaparen av omslaget bara tyckte det var en schysst bild. Eller kanske grundade sig fascinationen i en känsla (och beundran) av det rebelliska i att experimentera med droger. Att göra saker som går utanför det samhället tycker är OK. Det kräver en del mod, kanske ett mod jag alltid ville ha mer av. Jag var vanligtvis den tyste killen som gjorde som han blev tillsagd och sällan vågade gå utanför de ramar och gränser det omgivande samhället hade satt upp.

Jag har på känn att denna platta kommer att fortsätta föra en tynande tillvaro i skivbacken. Kanske tar jag fram den någon per år för att damma av den, men det finns mycket som är mer spännande att lyssna på.

Favoritspår

Tears and Wine

When my mind was young

Mary Clark

 

Tracklist

Side A

1 Tears And Wine

2 The Gypsy

3 Bridge Passage

4 When My Mind Was Young

5 The Journey

 

Side B

1 Poser

2 Mary Clark

3 Wait Until Tomorrow

4 An Afterthought

5 Legend Of Creation