Kate Bush – “Lionheart” (1978)

Jag bör inledningsvis tydliggöra min relation till Kate Bush – om jag inte hade varit gift med min fantastiska hustru hade jag troligen varit gift med Kate Bush. Alternativt Sandra Bullock. Inom musikvärlden har Kate alltid varit en av mina favoriter, hennes musik har alltid varit lite av en utmaning, dock inte alltför stor. Hon har skapat allt från drömska till mystiska till storslagna till lekfulla till teatraliska till dansvänliga låtar. Texternas innehåll går mig troligen ofta förbi, men jag gillar dom icke desto mindre. De intervjuer jag sett med henne ger också en bild av en trevlig, vis och ödmjuk människa. Att det är 14 års åldersskillnad mellan oss (hon är äldre än mig) spelar ingen roll, jag tror att det hade kunnat uppstå något mellan oss. Eller vad tror ni?

Med detta sagt har jag gett mig rätten att fortsätta i en lite mer negativ anda. Denna platta införskaffade jag i sena tonåren och har från början tyckt den varit OK, men inte mer. Denna känsla består vilket är lite ovanligt för en Kate Bush skiva. De flesta av Kates skivor innebär en inre resa, ibland vacker och harmonisk, andra gånger mörk och skrämmande. Denna skiva griper dock inte alls tag i mig på detta sätt och jag har alltid uppfattat denna LP som en av Kates svagare skapelser. Detta håller hon själv med om, “Bush has often expressed dissatisfaction with Lionheart, feeling that she needed more time to get it right.” (Wikipedia). Tydligen stressade skivbolaget EMI på och ville ha en snabb uppföljare till debuten The Kick Inside. Lionheart gavs ut nio månader efter den första plattan.

Skillnaden mot andra plattor Kate har gjort är spontant två. För det första är många spår helt enkelt lite svagare än vanligt. För det andra får jag ingen helhetskänsla gällande plattan, något som de flesta av hennes övriga skivor ger på ett annat sätt. Det kanske är där problemet ligger angående min känsla av att inte bjudas på en resa. Resan tar slut efter varje låt och tvingas börja om igen.

Å andra sidan är även en svagare Kate Bush skiva bättre än mycket annat som erbjuds den musikaliskt törstige. Ibland är det svårt när man skriver om en skiva - om man vill hänge sig till att jämföra musiken, skall man jämföra innehållet med artistens övriga skapelser eller övriga artister? Det blir på ett sätt lite märkligt att skriva en del negativt om Lionheart, detta görs med tanke på annat Kate skapat. Skulle jag enbart ha övrig populärmusik i huvudet skulle jag troligen ösa beröm över den. (Eller låter jag nu bara mina känslor för Kate påverkar mig?)

Kate var 20 år gammal när Lionheart släpptes. Efter att skivan kommit ut på marknaden tvingades Kate ut på en omfattande promotionrunda och en längre turné (sex veckor), den enda längre turnén i hennes karriär. Eftersom hon var missnöjd med hur inspelningen gått till av Lionheart skapade hon därefter sitt eget musikförlag, Kate Bush Music, och sitt eget management företag. I dessa företag satt hon själv och hennes familjemedlemmar i styrelserna. På detta sätt fick Kate total kontroll över sitt skapande och följande inspelningar. Efter tiden av inspelningen av Lionheart började Kate spendera allt längre tid i studion med sitt arbete och var under långa perioder osynlig för allmänhetens ögon.

Sammanfattning: Detta är en platta som med jämna mellanrum snurrat på skivtallriken och den innehåller en del riktigt sköna låtar. Men som sagt, Kate kan bättre.

Favoritlåtar

Hammer Horror

Kashka From Baghdad

In Search Of Peter Pan

 

Tracklist

Side A

1. "Symphony in Blue" 
2. "In Search of Peter Pan" 
3. "Wow" 
4. "Don't Push Your Foot on the Heartbrake" 
5. "Oh England My Lionheart" 

Side B

6. "Fullhouse" 
7. "In the Warm Room" 
8. "Kashka From Baghdad" 
9. "Coffee Homeground" 
10. "Hammer Horror"