Genesis – “And Then There Were Three” (1978)

Finns det något som förbrödrar såsom beundran av, eller till och med kärlek till, Marillion – troligen världens mest underskattade band? Jag kan i alla fall inte komma på något. Jag befann mig på en fest i Lund under det sista av mina studentår där, då värden för festen, som jag kände sedan tidigare, och jag plötsligt fick en djupare relation. Vi upptäckte att vi båda hyste en djup beundran för nämnda band. Samtalet ledde förstås vidare inom ämnet musik och bland annat tipsade festvärden mig om plattan som är tema för dagen – “Genesis bästa platta”, enligt festvärden. Eftersom Marilliondiggare känner en stark tillit till varandra och hyser stor respekt för respektives musikkunnande köpte jag denna platta så fort jag fick chansen. Detta var troligen runt årsskiftet 1998/99.

Vid denna tid var Genesis ett relativt outforskat begrepp för mig och jag hade därmed inga specifika förväntningar på vad jag skulle höra. Första gångerna jag hörde plattan tyckte jag inte den var något speciellt, den var inte dålig men lämnade heller inga större avtryck. Men som det ofta är växte plattan för varje lyssning och jag började se skönheten i den och alla gömda juveler. Till sist blev det en av favoriterna bland mina vinylplattor, topp 10 i alla fall, och det är en av plattorna som spelats mest under mina vuxna år.

Som skivtiteln antyder bestod Genesis vid denna tid av tre personer – Phil Collins, Tony Banks samt Mike Rutherford. Gitarristen Steve Hackett hade precis lämnat gruppen. Genesis fortsatte som denna trio ända fram till 1996, den längsta tiden med en oförändrad line-up för gruppen. Många anser att detta var Genesis första tydliga steg mot den mer kommersiella och lättsmälta pop de skapade på 80-talet, men att de fortfarande hade en fot kvar i den progressiva genre de tillhörde under de tidigare åren på 70-talet. Denna beskrivning tycker jag passar ganska bra då det inte är en “svår” platta med udda arrangemang, märkliga taktarter, ovanliga instrument eller låtar som är 20 minuter långa. Samtidigt är det inte heller en rak och enkel popplatta, de flesta låtar innehåller detaljer eller arrangemang som skiljer sig från mycket annat och ofta hörs ekon av de episka sviter som Genesis skapat tidigare. Låtarna är oftast 4-5 minuter långa men ändå upplever jag många av dom som just episka (nej, be mig inte definiera det ordet, tack).

De flesta låtar är riktigt bra och unika på sitt eget sätt, det finns dock ett par ganska tråkiga och intetsägande låtar, men på det hela taget ett mycket starkt startfält. En sak som drar ned upplevelsen en millimeter är att jag aldrig varit helt såld på Phil Collins sångröst, han sjunger på samtliga låtar. Trots att jag verkligen gillar plattan gör Phil Collins röst tillsammans med något i ljudbilden att jag känner mig lite nedstämd när jag hör plattan, den efterlämnar en svag känsla av hopplöshet. Jag vet inte, det kanske handlar om någon svår upplevelse i min barndom.

Sången Follow You Follow Me blev en stor hit och hjälpte skivförsäljningen. And Then There Were Three blev därmed bandets första guldplatta i USA (senare också platinumplatta). Produktionen och soundet är klanderfritt, enligt mig. Den skulle kunna ha varit inspelad idag. Alla tre medlemmar har bidragit till låtskrivandet, Phil Collins är den som inte skrivit någon låt helt på egen hand.

Jag gillar en hel del progressiv musik men kan ibland tycka den blir för “svår”, därför passar denna platta mig bra – en blandning av “progressive light” och pop. Att många refränger är bombastiska och svepande gör mig ännu gladare. Genesis bästa? Jag vet inte om jag vill gå så långt, mycket av det de gjorde tidigare på 70-talet är riktigt bra, men en skön platta är det i alla fall som jag är nöjd att jag köpte. Den känsla av hopplöshet som nämnts ovan är svag i jämförelse med den skönhet som musiken uppvisar. Markus rekommenderar.

Favoritlåtar

Undertow

Burning Rope

Scenes From a Night’s Dream

 

Tracklist

Side A

1. "Down and Out"  – 5:26
2. "Undertow" – 4:46
3. "Ballad of Big"  – 4:50
4. "Snowbound"  – 4:31
5. "Burning Rope"  – 7:10

Side B

1. "Deep in the Motherlode" – 5:15
2. "Many Too Many"  – 3:31
3. "Scenes from a Night's Dream" – 3:30
4. "Say It's Alright Joe"  – 4:21
5. "The Lady Lies" – 6:08
6. "Follow You Follow Me" – 3:59

 

Nick Mason’s Fictitious Sports (1981)

Nick Mason är för de flesta känd som trummisen i Pink Floyd. Ingen kan påstå att han har varit en speciellt intensiv låtskrivare i nämnda band, förutom en egen sida på Ummagumma dyker han endast upp som medskrivare på ett fåtal låtar. Döm då om min förvåning när jag en dag i min ungdom, som vanligt på jakt efter billiga plattor i någon skivbörs, stötte på denna skiva. En soloplatta med Nick Mason? Jag hade överhuvudtaget aldrig reflekterat över att någon sådan skulle kunna existera. Ren nyfikenhet och beundran av Pink Floyd fick mig att köpa plattan utan någon större tvekan. Vad, menar att ni att det billiga priset också inverkade på beslutet? Tsk, tsk, nu gör ni mig besviken.

Nu skall det direkt tydliggöras att det är diskutabelt om detta verkligen är en platta av Nick Mason. Visst, den bär hans namn och han sitter bakom trummorna men har kanske egentligen inte bidragit med mycket mer. Samtliga låtar är skrivna av Carla Bley och hon har också varit medproducent på plattan (tillsammans med Nick Mason). Sången står Robert Wyatt för förutom öppningsspåret, vissa av er kanske minns Robert Wyatt som trummisen i Soft Machine, han har också haft en egen längre solokarriär som sångare. Plattan gavs ut 1981 men spelades in redan 1979, av olika anledningar försenades releasen.

När jag kom hem och lyssnade på plattan tyckte jag spontant att den var mycket märklig och gillade den inte. Sedan spelade jag den aldrig igen. Vill ni veta vad som verkligen är märkligt? Det är att mitt minne av albumet är att det är fyllt av konstigt trummande på diverse mystiska slagverk och oerhört svårtillgängligt. När jag nu lyssnar på det är det inte alls på det viset, långt därifrån till och med. Som nämnts i tidigare inlägg är jag ingen stor kännare av Frank Zappa men den spontana jämförelse/liknelse jag vill göra är just med denne man. Jag får för mig att många av låtarna är skapelser som Zappa skulle ha kunnat gjort, eller i alla fall åt det hållet. Texterna handlar bland annat om bilar som inte vill starta och en skeptikers möte med ett flygande tefat.

Jag gissar på att jag var tämligen misstänksam mot albumet första gången jag satte på det. Masons sida på Ummagumma är ingen favorit och detta gav mig med all säkerhet en förväntan att denna platta skulle vara något liknande. Denna förväntan skapade därefter det minne jag sedan burit med mig genom livet. Sedan har jag med all säkerhet också blandat ihop Nick Mason’s Fictitious Sports med hans sida på Ummagumma, en skapelse som jag tror mer stämmer med det aktuella minnet (även om jag ytterst sällan orkat lyssna på denna del av Ummagumma). Jag har levat i en lögn, kära vänner, men lögnen är slutligen avslöjad.

Idag finner jag denna platta relativt lättillgänglig och till viss del njutningsbar. Precis som min känsla för Zappa så känns denna musik inte speciellt allvarlig utan istället ganska skämtsam. Skämtsam musik kan jag rent generellt ha lite svårt för, varför vet jag inte riktigt, men minnen av Eddie Meduza eller Onkel Konkel dyker alltid upp. Jag får svårt att ta det seriöst. Texter får i och för sig gärna vara roliga, men i kombination med “rolig” musik tappar jag lätt intresset. Nick Mason’s Fictitious Sports balanserar på gränsen men lyckas precis hålla sig kvar på rätt sida.

Slutsats: En helt OK platta som jag troligen kommer att lyssna fler gånger på, men inget måste att ha i skivsamlingen. Förväntar man sig något åt Pink Floyd-hållet kommer man bli besviken.

Favoritlåtar

Can’t Get My Motor To Start

I Was Wrong

 

Tracklist

Side A

1. "Can't Get My Motor to Start" – 3:39
2. "I Was Wrong" – 4:12
3. "Siam" – 4:48
4. "Hot River" – 5:16

Side B

1. "Boo To You Too" – 3:26
2. "Do Ya" – 4:36
3. "Wervin"' – 3:58
4. "I'm a Mineralist" – 6:16

 

 

David Bowie – “Let’s Dance” (1983)

Denna platta fick jag i födelsedagspresent av min pappa. Troligen fick jag den utgivningsåret, eventuellt året efter. Med andra ord fyllde jag 11 eller 12 år. Jag minns mycket väl denna födelsedags morgon. Jag befann mig uppe i Jämtland hos mormor med resten av familjen och såg förstås på paketet vad som doldes däri. Let’s Dance hade varit på min önskelista, tack vare hiten Let’s Dance, döm då om min förvåning när jag öppnade paketet och skivan som låg i min hand förvisso var en Bowieplatta, men inte Let’s Dance. Istället stod det Hunky Dory på den. Vad var detta? Jag skall inte förneka att en viss känsla av besvikelse infann sig.

Min kära far, vars intresse för musik främst var fokuserat på jazz och klassiskt, hade ingen större koll på modern musik. Därför hade han traskat in på en musikaffär och helt enkelt bett om att få köpa en skiva med David Bowie. Man kan ju tänka sig att affärsägaren troligen hade ganska god koll på musik och tyckte väl Hunky Dory var Bowieplattan man borde äga.

Precis som min son idag ibland säger att han inte vill såra mig om han tror han kommer göra mig besviken, hade jag en känsla denna födelsedagsmorgon av att inte vilja göra min pappa ledsen genom att avvisa presenten. Han hade ju menat väl, så jag sade med dold besvikelse att den här skivan var säkert också bra och att jag kunde behålla den. Mina övriga familjemedlemmar menade dock bestämt att jag skulle byta den till den platta jag faktiskt ville ha, och så blev det också.

Bowie hade redan vid denna tid haft en relativt lång och innehållsrik karriär med en lång rad hits. Albumet Let’s Dance måste nog ändå sägas vara den första riktigt kommersiella platta han gjorde. Skivan renderade tre stora hits – titellåten, Modern Love samt China Girl (som Bowie skrivit tillsammans med Iggy Pop och var med på dennes platta The Idiot från 1977). Bowie gjorde också två uppmärksammade videos till låtarna China Girl och Let’s Dance som spelades mycket på MTV. Bowie hade vid denna tid blivit en av de viktigaste videoartisterna.

När jag idag lyssnar på den upplever jag den som en bra kommersiell popplatta, men ändå finns där någon sorts twist, något som gör att den upplevs som lite annorlunda än annan kommersiell popmusik – som om någon vridit musiken en millimeter  till vänster. Kanske är det Bowies röst som framkallar denna känsla. Jag har lyssnat på en del av Bowies övriga alster, alla inte lika kommersiella, och kanske har detta gjort att jag förknippar hans röst med en aning weirdness. Som person tycks han ju inte alltid varit den mest okomplicerade.

Jag gillade denna platta som barn och tycker den håller än. Jag vet inte vilken publik Bowie gjorde denna platta för, om han nu hade någon sådan i åtanke, men det är imponerande att göra en platta som både en 11-åring och en 38-åring kan gilla och se något bra i. Jag lyssnar egentligen inte på denna platta idag då denna sorts popmusik inte är vad jag föredrar, men rekommenderar den om man vill ha en bra popplatta. Alla låtar är inte bra, några är lite halvtråkiga, men på det hela taget en helt OK platta. Soundet håller och lider inte av något typiskt 80-talssound. Kan nämnas att Stevie Ray Vaughan spelar gitarr på plattan, han fick senare en egen framgångsrik solokarriär.

Trots att jag ger detta album godkänt så tänker jag idag att jag borde ha behållit Hunky Dory. Hur hade mitt (musikaliska) liv sett ut om jag som 11-12 åring låtit den snurra på skivtallriken på nära daglig basis? Hur hade det format mitt medvetande och min uppfattning om musik? Kanske hade jag då varit någon annan än den jag är idag – framgångsrik, omtyckt och beundrad. Å andra sidan, jag kanske inte hade förstått någonting av den.

Favoritspår

China Girl

Without You

Cat People

 

Tracklist

Side A

1. "Modern Love" – 4:46
2. "China Girl"  – 5:32
3. "Let's Dance" – 7:38
4. "Without You" – 3:08

Side B

1. "Ricochet" – 5:14
2. "Criminal World"  – 4:25
3. "Cat People (Putting Out Fire)" – 5:09
4. "Shake It" – 3:49