David Bowie – “Let’s Dance” (1983)

Denna platta fick jag i födelsedagspresent av min pappa. Troligen fick jag den utgivningsåret, eventuellt året efter. Med andra ord fyllde jag 11 eller 12 år. Jag minns mycket väl denna födelsedags morgon. Jag befann mig uppe i Jämtland hos mormor med resten av familjen och såg förstås på paketet vad som doldes däri. Let’s Dance hade varit på min önskelista, tack vare hiten Let’s Dance, döm då om min förvåning när jag öppnade paketet och skivan som låg i min hand förvisso var en Bowieplatta, men inte Let’s Dance. Istället stod det Hunky Dory på den. Vad var detta? Jag skall inte förneka att en viss känsla av besvikelse infann sig.

Min kära far, vars intresse för musik främst var fokuserat på jazz och klassiskt, hade ingen större koll på modern musik. Därför hade han traskat in på en musikaffär och helt enkelt bett om att få köpa en skiva med David Bowie. Man kan ju tänka sig att affärsägaren troligen hade ganska god koll på musik och tyckte väl Hunky Dory var Bowieplattan man borde äga.

Precis som min son idag ibland säger att han inte vill såra mig om han tror han kommer göra mig besviken, hade jag en känsla denna födelsedagsmorgon av att inte vilja göra min pappa ledsen genom att avvisa presenten. Han hade ju menat väl, så jag sade med dold besvikelse att den här skivan var säkert också bra och att jag kunde behålla den. Mina övriga familjemedlemmar menade dock bestämt att jag skulle byta den till den platta jag faktiskt ville ha, och så blev det också.

Bowie hade redan vid denna tid haft en relativt lång och innehållsrik karriär med en lång rad hits. Albumet Let’s Dance måste nog ändå sägas vara den första riktigt kommersiella platta han gjorde. Skivan renderade tre stora hits – titellåten, Modern Love samt China Girl (som Bowie skrivit tillsammans med Iggy Pop och var med på dennes platta The Idiot från 1977). Bowie gjorde också två uppmärksammade videos till låtarna China Girl och Let’s Dance som spelades mycket på MTV. Bowie hade vid denna tid blivit en av de viktigaste videoartisterna.

När jag idag lyssnar på den upplever jag den som en bra kommersiell popplatta, men ändå finns där någon sorts twist, något som gör att den upplevs som lite annorlunda än annan kommersiell popmusik – som om någon vridit musiken en millimeter  till vänster. Kanske är det Bowies röst som framkallar denna känsla. Jag har lyssnat på en del av Bowies övriga alster, alla inte lika kommersiella, och kanske har detta gjort att jag förknippar hans röst med en aning weirdness. Som person tycks han ju inte alltid varit den mest okomplicerade.

Jag gillade denna platta som barn och tycker den håller än. Jag vet inte vilken publik Bowie gjorde denna platta för, om han nu hade någon sådan i åtanke, men det är imponerande att göra en platta som både en 11-åring och en 38-åring kan gilla och se något bra i. Jag lyssnar egentligen inte på denna platta idag då denna sorts popmusik inte är vad jag föredrar, men rekommenderar den om man vill ha en bra popplatta. Alla låtar är inte bra, några är lite halvtråkiga, men på det hela taget en helt OK platta. Soundet håller och lider inte av något typiskt 80-talssound. Kan nämnas att Stevie Ray Vaughan spelar gitarr på plattan, han fick senare en egen framgångsrik solokarriär.

Trots att jag ger detta album godkänt så tänker jag idag att jag borde ha behållit Hunky Dory. Hur hade mitt (musikaliska) liv sett ut om jag som 11-12 åring låtit den snurra på skivtallriken på nära daglig basis? Hur hade det format mitt medvetande och min uppfattning om musik? Kanske hade jag då varit någon annan än den jag är idag – framgångsrik, omtyckt och beundrad. Å andra sidan, jag kanske inte hade förstått någonting av den.

Favoritspår

China Girl

Without You

Cat People

 

Tracklist

Side A

1. "Modern Love" – 4:46
2. "China Girl"  – 5:32
3. "Let's Dance" – 7:38
4. "Without You" – 3:08

Side B

1. "Ricochet" – 5:14
2. "Criminal World"  – 4:25
3. "Cat People (Putting Out Fire)" – 5:09
4. "Shake It" – 3:49