Nick Mason’s Fictitious Sports (1981)

Nick Mason är för de flesta känd som trummisen i Pink Floyd. Ingen kan påstå att han har varit en speciellt intensiv låtskrivare i nämnda band, förutom en egen sida på Ummagumma dyker han endast upp som medskrivare på ett fåtal låtar. Döm då om min förvåning när jag en dag i min ungdom, som vanligt på jakt efter billiga plattor i någon skivbörs, stötte på denna skiva. En soloplatta med Nick Mason? Jag hade överhuvudtaget aldrig reflekterat över att någon sådan skulle kunna existera. Ren nyfikenhet och beundran av Pink Floyd fick mig att köpa plattan utan någon större tvekan. Vad, menar att ni att det billiga priset också inverkade på beslutet? Tsk, tsk, nu gör ni mig besviken.

Nu skall det direkt tydliggöras att det är diskutabelt om detta verkligen är en platta av Nick Mason. Visst, den bär hans namn och han sitter bakom trummorna men har kanske egentligen inte bidragit med mycket mer. Samtliga låtar är skrivna av Carla Bley och hon har också varit medproducent på plattan (tillsammans med Nick Mason). Sången står Robert Wyatt för förutom öppningsspåret, vissa av er kanske minns Robert Wyatt som trummisen i Soft Machine, han har också haft en egen längre solokarriär som sångare. Plattan gavs ut 1981 men spelades in redan 1979, av olika anledningar försenades releasen.

När jag kom hem och lyssnade på plattan tyckte jag spontant att den var mycket märklig och gillade den inte. Sedan spelade jag den aldrig igen. Vill ni veta vad som verkligen är märkligt? Det är att mitt minne av albumet är att det är fyllt av konstigt trummande på diverse mystiska slagverk och oerhört svårtillgängligt. När jag nu lyssnar på det är det inte alls på det viset, långt därifrån till och med. Som nämnts i tidigare inlägg är jag ingen stor kännare av Frank Zappa men den spontana jämförelse/liknelse jag vill göra är just med denne man. Jag får för mig att många av låtarna är skapelser som Zappa skulle ha kunnat gjort, eller i alla fall åt det hållet. Texterna handlar bland annat om bilar som inte vill starta och en skeptikers möte med ett flygande tefat.

Jag gissar på att jag var tämligen misstänksam mot albumet första gången jag satte på det. Masons sida på Ummagumma är ingen favorit och detta gav mig med all säkerhet en förväntan att denna platta skulle vara något liknande. Denna förväntan skapade därefter det minne jag sedan burit med mig genom livet. Sedan har jag med all säkerhet också blandat ihop Nick Mason’s Fictitious Sports med hans sida på Ummagumma, en skapelse som jag tror mer stämmer med det aktuella minnet (även om jag ytterst sällan orkat lyssna på denna del av Ummagumma). Jag har levat i en lögn, kära vänner, men lögnen är slutligen avslöjad.

Idag finner jag denna platta relativt lättillgänglig och till viss del njutningsbar. Precis som min känsla för Zappa så känns denna musik inte speciellt allvarlig utan istället ganska skämtsam. Skämtsam musik kan jag rent generellt ha lite svårt för, varför vet jag inte riktigt, men minnen av Eddie Meduza eller Onkel Konkel dyker alltid upp. Jag får svårt att ta det seriöst. Texter får i och för sig gärna vara roliga, men i kombination med “rolig” musik tappar jag lätt intresset. Nick Mason’s Fictitious Sports balanserar på gränsen men lyckas precis hålla sig kvar på rätt sida.

Slutsats: En helt OK platta som jag troligen kommer att lyssna fler gånger på, men inget måste att ha i skivsamlingen. Förväntar man sig något åt Pink Floyd-hållet kommer man bli besviken.

Favoritlåtar

Can’t Get My Motor To Start

I Was Wrong

 

Tracklist

Side A

1. "Can't Get My Motor to Start" – 3:39
2. "I Was Wrong" – 4:12
3. "Siam" – 4:48
4. "Hot River" – 5:16

Side B

1. "Boo To You Too" – 3:26
2. "Do Ya" – 4:36
3. "Wervin"' – 3:58
4. "I'm a Mineralist" – 6:16