Spisa vax

Pink Floyd - ”A Nice Pair” (1973)

A Nice Pair är en dubbelplatta bestående av Pink Floyds första två plattor, The Piper At the Gates Of Dawn (1967) och A Saucerful of Secrets (1968). På dessa alster visas till viss del en annan sida av PF upp än den vi kanske förknippar med skivor som Dark Side Of the Moon eller Wish You Were Here. Istället för de senare svepande konceptalbumen får vi här en psykedelisk lekfullhet, speciellt på den första plattan. Dessa plattor har också ett mer tidstypiskt sound och saknar de senare plattornas tidlöshet.

Omslaget är skapat av Hipgnosis och består av sammanlagt 18 små bilder av föreslagna, men icke använda, omslagsbilder till plattan.

The Piper At the Gates of Dawn kan väl sägas vara Syd Barretts höjdpunkt i karriären, på denna skiva har han skrivit samtliga låtar utom en, oftast ensam, ibland tillsammans med de andra. Tillika är han sångare på nästan samtliga låtar (med sång), en del vill gå så lång att kalla detta ett Syd Barrett album.

Musiken på denna platta kan inte kallas annat än psykedelisk, och jag upplever den som en psykedelia med en mörk vibb. Om det beror på soundet, harmonierna, texterna eller vetskapen om Syds senare öde kan jag inte svara på. En bekant till mig som var flitig användare av cannabis beskrev detta som hans favoritalbum att lyssna på under påverkan av nämnda drog. Han använde termen ”undermedveten musik” då han upplevde att musiken till viss del öppnade dörren till denna stängda del i medvetandet. Nu får man väl ta hans beskrivning som man vill men jag är böjd att hålla med honom. Det är inte låtar om peace, love & understanding med flumbluesiga jamsessioner, istället är det typiska Syd Barrett-låtar med texter som kan upplevas som lekfulla eller, som i mitt och min bekantes fall, mörka och märkliga. Soundet är också mörkare än den vanliga 60-tals psykedelian vilket på det hela ger en skiva som på något sätt tar sig in i huvudet. Min bekante var övertygad om att PF medvetet skapat sådan musik i något outgrundligt syfte, personligen är jag inte lika övertygad.

Inspelningen skedde i studio 3 hos EMI Studios samtidigt som Beatles var där och spelade in Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Producent på plattan var Norman Smith som hade varit studiotekniker på alla Beatles inspelningar fram till Rubber Soul. PF:s trummis Nick Mason beskriver att inspelningen av skivan gick smidigt och var väldigt effektiv. Norman Smith å andra sidan minns inspelningen som ”ett helvete”, och syftade både på själva inspelningen och bandmedlemmarnas musikaliska talanger.

På plattan finns några exempel på PF:s tidiga utsvävningar i märkliga musikaliska resor och/eller experiment. Dessa är konstiga (o)ljud i en tämligen ostrukturerad form som kanske var kul att skapa med inte så kul att lyssna på, enligt mig. Instellar Overdrive är t.ex. ett exempel på detta. Hade jag haft plattorna på CD hade jag tryckt på ”Skip” när det var dags för denna och liknande låtar.

Låtarna på plattan är dock överlag bra, med några få undantag, och har sina unika särdrag. Men jag kan inte komma ifrån att det är något märkligt med plattan, till och med en lekfull låt som Bike (”I've got a bike, you can ride it if you like, it's got a basket, a bell that rings and things to make it look good...”) har någon sorts mörk vibb som gör att den både fascinerar och efterlämnar någon sorts undran om just varför det lämnar en undran. Fråga mig dock inte närmare om detta, det är svårt att sätta fingret på det och mitt undermedvetna låter sig inte kläs i ord.

Allmusic.com skriver om musiken: ”...giving the impression of chaos and confusion lurking beneath the bright surface. The Piper at the Gates of Dawn successfully captures both sides of psychedelic experimentation -- the pleasures of expanding one's mind and perception, and an underlying threat of mental disorder and even lunacy.”

Till den andra plattan, A Saucerful Of Secrets, tycks bandet ha mognat. Låtarna har blivit mer seriösa med ett allvarligare tonläge. Syds psykiska hälsa hade också dramatiskt försämrats och han bidrog endast med en låt, avslutningslåten Jugband Blues. PF hade pga nämnde mans allt mer förvirrade och svårhanterliga beteende plockat in en ny medlem i gruppen, David Gilmour. Denne man blev sedmera en viktig del i PF:s fortsatta skapande. Av olika anledningar hade gruppen inte kommit sig för med att göra sig av med Syd trots alla svårigheter han skapade, det betyder att detta är den enda platta med PF där alla fem medlemmar medverkade. Angående Syd finns det många historier om märkliga intervjuer, scenframträdanden eller plötslig fysisk (eller psykisk) frånvaro från denna tid. Den intresserade kan Googla hans namn och ta del av hans historia.

Titellåten på A Saucerful Of Secrets är återigen en av dessa långa instrumentala låtar som kanske mer passande kan kallas ljudkonst. Men jag tycker mig märka en skillnad gentemot de liknande alstren på första plattan, tonen och stämningen känns mer kontrollerad och bandet tycks ha en idé vad de vill med dessa ljudexperiment. De tycks ha något sorts mål.

Rick Wright har bidragit med ett par låtar av vilka jag tycker Remember a day är den finaste. Han sjunger dessutom på fyra av plattans elva låtar, samt körar på titellåten, vilket gör det till den enda PF-platta där han sjunger på flest låtar. Roger Waters låt Corporal Clegg menar många är ett försök att efterlikna Syd Barretts mer lekfulla låtar, men ett misslyckat sådant. Personligen har jag dock alltid gillat den låten då den är mer klassisk psykedelia än mycket annat de gjorde. Ovanligt nog sjunger Nick Mason på denna låt vilket gör att detta är den enda platta där alla fem medlemmar bidrar med sång (även om alla medlemmar, fyra då, bidrar med sina röster på plattan Meddle). Waters bidrar också på denna platta med klassikern Set the Controls for the Heart of the Sun, en favorit som håller än. Denna låt är också den enda låt som alla fem medlemmar medverkar i, vilken gör den unik i PF:s katalog. Syds bidrag har jag också alltid gillat och den lämnar något sorts vemod efter sig, speciellt som man vet att detta var det sista han bidrog med när det gällde Pink Floyd. Efter detta gick det mesta utför för honom.

Precis som deras första platta har de flesta av låtarna en mörk sida som gör återigen gör att termen ”undermedveten musik” kan göra sig gällande. Och ja, min bekante spelade också denna platta väldigt mycket när han nyttjade cannabis och har beskrivit de mörka inre resorna han gjorde. Till skillnad mot deras första platta finns dock låtar här, eller partier i låtar, som saknar denna mörka vibration, t.ex. nämnda Corporal Clegg eller Rick Wrights låt See-Saw. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Pink Floyd hade redan från början av sin karriär gjort sig kända för att deras scenshower också bjöd på mycket visuell stimuli. Deras ljusshow var alltid suggestiv och gjordes både med strålkastare och projektorer. Stora delar av deras publik förstärkte förstås konsertupplevelserna med droger men medlemmarna själva var aldrig speciellt förtjusta i dessa substanser (förutom Syd). Trummisen Nick Mason beskriver i sin självbiografi

Inside Out: A Personal History of Pink Floyd att förutom någon joint då och då på fritiden (”vilket alla rökte på den tiden”) använde de inte droger. Och absolut inte i samband med en konsert. Enligt Nick identifierade sig medlemmarna i PF alltid mer som musiker än som hippies eller talesmän för den psykedeliska rörelsen.

Avslutningsvis kan sägas att jag alltid gillat dessa plattor och de har spelats mycket i mitt hem och bäst av allt - de håller än. Läsaren kanske undrar varför jag köpte denna dubbelplatta istället för de två separata skivorna. Sanningen är att jag inte hade riktig koll på PFs tidigare skapelser vid tiden för inköpet (jag var 18 år, tror jag) och visste helt enkelt inte att denna skiva egentligen var två olika.

Favoritlåtar

Matilda Mother

Remember a Day

Set the Controls for the Heart of the Sun

Tracklist