David Byrne – “Music For the Knee Plays” (1985)

Som tonåring lyssnade jag mycket på Talking Heads, ett intresse som automatiskt ledde in på de individuella medlemmarnas eventuella solokreationer. David Byrne var sångaren i Talking Heads och dess huvudsakliga låtskrivare, under tiden i detta band gjorde han en del soloplattor varav Music For the Knee Plays var den tredje.

Den sorgliga historien om när jag köpte denna platta är tyvärr en som upprepades alldeles för ofta. Jag hittade den i skivbacken, provlyssnade och tyckte egentligen den inte var så bra. Men eftersom jag gillade Talking Heads hade jag därmed den fixa idén att David Byrnes soloplattor också måste vara bra. Dessutom vågade jag inte riktigt meddela affärspersonalen att jag inte var intresserad, vad skulle de tänka? Tänk om de blev ledsna eller besvikna på mig? Alltså satte jag mina egna känslor åt sidan, lät min osäkerhet styra och köpte plattan. Det fanns kanske också någon känsla av att jag skulle vinna viss respekt från affären genom att köpa en platta med David Byrne. På så sätt kom jag hem med en platta jag egentligen inte ville ha. Det positiva är väl att mitt musiklyssnande utvidgades och jag fick ta del av musik jag inte skulle ha gjort annars. Jag var i 15-års åldern när jag införskaffade denna LP.

Music For the Knee Plays är musik Byrne komponerade för Robert Wilsons opera The Civil Wars: A Tree Is Best Measured When It Is Down. Andra kompositörer var bl.a. Philip Glass och Gavin Bryars. Denna opera komponerades till de olympiska spelen i Los Angeles 1984. Tanken var att sex olika kompositörer från sex olika länder skulle komponera varsin del av musiken, de olika delarna skulle framföras i respektive land för att därefter föras samman i ett episkt framförande under en hel dag under OS. Av olika anledningar genomfördes inte det slutgiltiga framförandet och än idag har denna opera inte spelats i sin helhet.

Musiken på skivan är inspirerad från The Dirty Dozen Brass Band, ett brassband från New Orleans. I praktiken betyder det att det endast är blåsinstrument tillsammans med slagverk som hörs förutom Byrnes röst, som håller sig till prat (ingen sång). Detta var alltför ovanligt för mig för att jag riktigt skulle kunna ta till mig musiken. Jag försökte verkligen gilla plattan men förutom några enstaka låtar så var det inte den enklaste platta att ta sig an. Allmusic.com beskriver plattan som “brass-led marches that sound like an art school has landed on Bourbon Street”. Så ni förstår att en 15-årig Markus fick kämpa lite grann. Byrne har skrivit de flesta låtar, vissa är traditionella och arrangerade av Byrne och/eller andra.

När jag nu lyssnar på plattan tycker jag ungefär samma sak. Det är inte riktigt min sorts musik och troligen hade jag inte köpt den idag (kanske om jag hittat den för under 30 kr). De låtar jag tyckte var bra som yngre tycker jag fortfarande är bra, samma känsla finns kvar för de jag tyckte mindre om. Ändå är jag glad att jag köpte plattan, kanske kan jag vinna en del respekt genom att äga en vinylplatta med David Byrne. Eller tycker folk bara jag är knepig?

 

Favoritlåtar

Tree

Theadora Is Dozing

 

Tracklist

Side A

1. Tree (Today Is An Important Occasion) 4:02

2. In The Upper Room 3:35

3. The Sound Of Business 6:15

4. Social Studies 4:52

5. (The Gift Of Sound) Where The Sun Never Goes Down 2:34

6. Theadora Is Dozing Trad 2:59

 

Side B

1. Admiral Perry 5:32

2. I Bid You Goodnight 2:51

3. I've Tried 3:24

4. Winter 6:11

5. Jungle Book 3:38

6. In The Future 6:35