Steve Hackett – “Till We Have Faces” (1984)

Ännu ett av alla dessa album jag har köpt på grund av ett omslag som lockade (och ett billigt pris, 19 kronor om jag minns rätt). Som läsaren kan se lovar ju ovanstående mystiska omslag musik som inte kan vara annat än fantastisk. I alla fall trodde jag det när jag som 15-åring köpte plattan på affären BK-records i Uppsala. Min förväntan var kort och gott jätteflummig musik som därmed skulle vara jättebra. En känsla av besvikelse besökte mig omedelbart första gången jag lyssnade på den, öppningslåten var ganska OK men i övrigt var det inte alls vad jag hoppats på. Soundet och låtarna kändes billiga och jag förstod att mannen med namnet Steve Hackett måste vara en doldis i musikvärlden som aldrig nått någon berömmelse. Till We Have Faces var troligen den enda platta han hade fått göra. Detta var samtidigt en liten källa till glädje, det är alltid kul att äga en obskyr platta med en lika obskyr artist. Sådant inger viss respekt.

Nu vet jag att sanningen är något helt annat. Hackett inledde sin internationella karriär som gitarrist i det legendariska bandet Genesis där han var medlem fram till 1977. Därefter inledde han sin långa och relativt framgångsrika solokarriär. Till We Have Faces var han åttonde soloalbum och i dagarna har hans 34:e släppts – Live Rails. Han har även hunnit med att spela i “supergruppen” GTR. Med andra ord var han väldigt långt ifrån någon doldis som ingen förutom jag kände till.

Plattan är till största delen inspelad i Brasilien med mestadels brasilianska musiker. Detta har gett den en viss (liten) krydda av s.k. worldmusic, vissa hävdar till och med att Hackett med denna platta var först att använda sig av sådana influenser på ett rockalbum. Det fanns dock en del andra band som redan hade gjort det (Police t.ex.), icke desto mindre var han tidigt framme och måste på så sätt sägas ha varit relativt progressiv i sitt skapande.

Kanske påverkar det faktum mig att jag idag vet vilken auktoritet Hackett ändå är, men när jag nu lyssnar på plattan tycker jag den är mycket bättre än vad jag tyckte som tonåring. Åh, ni tror att det beror på min mognad som människa och ett större djup i mina musikkunskaper? Jo, jag tackar, så kan det ju förstås vara. Fortfarande har vissa låtar ett sound som jag inte gillar och som dessutom känns lite utdaterat. Myopia känns för mycket som dålig heavy metal (även om det händer lite intressanta saker i mitten på låten), en trummaskin förstör en låt som What’s My Name och bluesballaden Let Me Count The Ways är mest trist. Dessa låtar har tyvärr en alltför tydlig 80-tals prägel, enligt mig. Men andra låtar har på något mystiskt sätt ändrat karaktär från tråkiga till vackra, från tråkiga till jazziga, från tråkiga till grooviga eller från tråkiga till komplexa. Det är inte helt omöjligt att denna platta gör en come-back på skivtallriken och kanske slutligen får den respekt den ändå förtjänar.

Slutligen kan nämnas att omslaget, som jag idag inte är speciellt förtjust i, är målat av Hacketts dåvarande hustru Kim Poor. Målningen har namnet Silent Sorrow in Empty Boats efter en låt av Genesis. Kim har målat de allra flesta av Hacketts omslag.

Öppningslåten Duel brukade vara min favorit som ung, mest tack vare den ylande gitarren/synthen (jag vet än idag inte om det bara är synth eller både och) men det är den inte längre. Idag är favoritlåten balladen Taking the Easy Way Out. Jag har kanske blivit romantiskt på äldre dagar.

 

Tracklist

Side A

1. Duel 4:50

2. Matilda Smith-Williams Home For The Aged 8:04

3. Let Me Count The Ways 6:05

4. A Doll That's Made In Japan 3:57

 

Side B

1. Myopia 2:56

2. What's My Name 7:05

3. The Rio Connection 3:24

4a. Taking The Easy Way Out 3:49

4b. When You Wish Upon A Star 0:51