Moody Blues – “Days of Future Passed” (1967)

Läsaren med gott minne kommer eventuellt ihåg ett tidigare inlägg på denna blogg på temat CD-skivor i min samling jag skulle vilja ha på vinyl. Denna skiva var en av dom, som synes är denna önskan nu uppfylld. En runda i Quebecs skivbörser häromveckan resulterade bl.a. i Days of Future Passed. Och för det facila priset av 5 CDN (drygt 30 kronor) var det ett riktigt fynd, enligt mig.

Jag skall vara ärlig och erkänna att jag inte kommer ihåg hur jag upptäckte Moody Blues, men det var i vuxen ålder. Detta var den första av Moodys plattor jag skaffade och snabbt innehöll samlingen alla deras “famous seven”.

Detta var Moody Blues andra platta. Enligt legenden ville deras skivbolag Decca Records marknadsföra sitt nya Deramic Stereo Sound (DSS) genom att släppa en rockversion av Dvoraks New World Symphony. Moody Blues, som var skyldiga bolaget en massa pengar sedan deras första inspelning, valdes ut för detta projekt. Bland annat skulle då skulden anses vara återbetalad som konsekvens.

Moody Blues lyckades få den konstnärliga kontrollen över innehållet på plattan och övergav efter ett tag den ursprungliga idén. Istället använde de sig av sitt eget material och med hjälp av Peter Knight, som varit anlitad till det ursprungliga Dvorakprojektet, skapade de sin egen mix av rock och klassisk musik – Days of Future Passed. (Det kan tilläggas att vissa personer på Decca förnekar att det någonsin fanns ett ursprungligt Dvorakprojekt, detta tillkom inte förrän på 70-talet). Bandet presenterade sina “rocklåtar” för Peter Knight som därefter skrev de klassiska partierna som binder låtarna samman. På så sätt bär Peter Knight kanske ett lika stort ansvar som bandet för det färdiga resultatet. På vinylskivan ges credit för kompositionerna till Redwave-Knight, där Redwave är ett fiktivt namn gruppen gav till sig själva och Knight förstås är Peter Knight.
London Festival Orchestra som medverkar på plattan består av klassiska musiker från Decca som gavs detta namn. “London” fick vara med i namnet för att göra det lite mer imponerande, enligt uppgift.

Jag har alltid hållit denna LP som en av mina absoluta favoriter, topp 3. Dels gillar jag Moodys “rocklåtar”, de är riktigt bra kreationer, dels gillar jag hur snyggt de klassiska partierna tar över och och lämnar över till “rockpartierna”. Det är nästan omärkligt, plötsligt lyssnar man på ett klassiskt parti och vet inte riktigt hur det gick till när “rocklåten” slutade. Jag sätter ordet “rock” inom citationstecken då det inte är rock i ordets vanliga bemärkelse utan lutar mer åt den psykedeliska 60-tals musiken (vad den nu kallas). Att lyssna på denna platta är att ge sig ut på en fascinerande musikalisk resa.

Skivan är ett konceptalbum på temat en vanlig dag, från morgon till kväll. Bolaget var skeptisk till skapelsen när den var klar då de ansåg att den skrämde fans av klassisk musik med sitt rockigare innehåll samtidigt som den skrämde rockfansen med sitt klassiska innehåll. Deras farhågor blev obesannade, plattan sålde bra, mycket tack vare hitarna Tuesday Afternoon och Nights in White Satin.

1978 mixades skivan om eftersom de ursprungliga mastertaperna blev allt mer förstörda. Det betyder att de CD-skivor som finns inte innehåller den ursprungliga mixningen. Jag är glad att jag idag är ägare till både en CD-skiva och en vinyl med den ursprungliga mixningen.
Detta är en platta som jag inte kan göra annat än varmt rekommendera, den är fantastisk rakt igenom.

Tracklist
Side A
1 The Day Begins 5:45
2 Dawn: Dawn Is A Feeling 3:50
3 The Morning: Another Morning 3:40
4 Lunch Break: Peak Hour 5:21

Side B
1 The Afternoon: Forever Afternoon (Tuesday?) 8:25
2 Evening: The Sun Set: Twilight Time 6:39
3 The Night: Nights In White Satin 7:41

Talking Heads – “Fear of Music” (1979)

Jag hörde då och då Talking Heads platta Speaking in Tounges spelas på stereon i mitt föräldrahem, det var min äldre bror som ägde denna och det var en platta jag gillade. Om det var en person bakom namnet Talking Heads eller ett tiomannaband visste jag intet. I min tidiga självcentrerade tonår trodde jag att eftersom den plattan var den enda JAG hade hört, så var det den enda platta Talking Heads hade gjort. Detta var på något vis så självklart att jag inte ens reflekterade över det. Döm då om min förvåning när jag som 14-åring besökte skivaffären Tropez Records i Uppsala och hittade en kolsvart platta med nämnda band som hette Fear of Music. Min värld ruskades om då jag fick en livsförändrande insikt i att Talking Heads, och därmed troligen många fler band, hade en historia! Det var något av en chock och en ny värld, eller många nya världar, öppnade sig. Plånboken tvingades också öppna sig.

Som man ofta gjorde på den tiden provlyssnade jag skivan i affären och jag tyckte den var fantastisk. Speciellt det andra spåret Mind trollband mig och jag kände spontant att det var en av de bästa låtar jag någonsin hade hört. Väl hemma från affären och visade stolt upp min platta för brorsan. Jag minns hur han låg på vardagsrumsgolvet och lyssnade igenom skivan i hörlurar. När genomlyssnandet var klart gav han plattan godkänt och nämnde att han speciellt hade gillat låten Memories can’t wait. Det kändes bra att brorsan, han som introducerat TH i mitt liv, också gillade plattan.

Fear of Music var Talking Heads tredje platta och Brian Eno var återigen producent. Grunden för plattan spelade bandet in tillsammans med Eno under två dagar i trummisen Chris Frantzs och basisten Tina Weymouths loft i New York. Omslaget har keyboardisten/gitarristen Jerry Harrison designat, det är även han som kom på skivtiteln. De flesta låtar skapades genom att bandet jammade tillsammans, dock har sångaren/gitarristen David Byrne fått den mesta av äran när det gäller låtskrivandet. Byrne har skrivit texterna förutom till öppningslåten I Zimbra. När plattan släpptes mottogs den generellt positivt av folk och kritiker.

Personligen tycker jag detta är en mycket bra platta, en av Talking Heads bästa, om inte den bästa. Precis som skivans omslag är soundet relativt mörkt, det är inte en deprimerande platta men jag kan inte heller kalla den upplyftande. Det finns ett fåtal plattor där alla låtar är bra och Fear of Music är en av dom. Nästan. Alla låtar håller väldigt hög kvalitet men skall jag dela upp det i kontrollerad förtjusning och villkorslös kärlek så har låtarna I Zimbra, Paper samt Cities alltid tillhört B-laget. Animals är den enda låt jag haft lite svårt för (förutom det sista partiet som är roligt). Övriga låtar är guldkorn. Den eventuellt mest kända för den svenska publiken är kanske Heaven tack vare Tomas DiLevas cover. Det är nog också den mesta “normala” låten på plattan och troligen den enda som skulle kunna funka i repertoaren hos ett coverband spelades på en 50-årsfest. Life During Wartime är hos många en favoritlåt och en av TH:s mer kända låtar.

Under åren har Fear of Music fått en en lång rad topplaceringar angående 1979 års bästa platta, bästa plattan någonsin, bästa plattan de senaste 20 åren, bästa plattan från 70-talet etc. (Hur många listor kan man skapa egentligen?).

Favoritlåtar

Mind

Memories Can’t Wait

Air

Electric Guitar

Drugs

 

Tracklist

Side A

1. I Zimbra 3:09

2. Mind 4:13

3. Paper 2:39

4. Cities 4:10

5. Life During Wartime 3:41

6. Memories Can't Wait" 3:30

Side B

1. Air 3:34

2. Heaven 4:01

3. Animals 3:30

4. Electric Guitar 3:03

5. Drugs 5:10

 

Memories can’t wait

 

Air

Prince – “Controversy” (1981)

“People call me rude / I wish we all were nude / I wish there was no black and white / I wish there were no rules”

Vissa skivor i folks samlingar har införskaffats för en eller två låtar, eventuellt hittar man också andra sköna låtar som ett extra plus. Andra skivor har man köpt för man tror dom skall vara bra men hittar kanske bara en låt man gillar och låter den gå runt runt. Om jag inte missminner mig fick jag denna platta av min bror, var han hade fått den ifrån vet jag inte. Jag var någonstans i första hälften av tonåren och ända sedan den dagen jag fick den har jag förknippat den med en enda låt – titellåten Controversy.

Ja, denna koppling har varit så hård att när jag nu lyssnar på plattan är det nästan som om att höra den första gången. Låten Controversy tyckte jag var riktigt skön medan de andra, vid den första genomlyssningen, var tämligen tråkiga och ointressanta. Därför spelade jag aldrig dessa igen utan lät låten Controversy börja och avsluta denna LP. Det gick bra att behandla plattor man inte köpt för egna pengar på detta sätt, hade jag betalat själv hade jag troligen tvingat mig att lyssna på övriga låtar också. Jag har också en misstanke om att min bror inte heller betalade för denna platta, vilket gjorde detta ännu lättare. Det skall också tilläggas att den, efter något år i min ägo, fick ett antal droppar aceton på B-sidan vilket gjorde den sidan mer eller mindre olyssningsbar. Så kan det gå. Jag kan nu lyssna på den sidan tack var Internet och sajten Grooveshark.

Controversy var Princes fjärde platta och den dittills mest politiska. Det låter ganska typiskt Prince - många delar synth, några delar funkiga basslines, några nypor falsettsång här och där, någon kärleksdrypande ballad samt en hel del sexuella anspelningar (vad sägs om Jack U Off?). När jag lyssnar på den idag känns den fortfarande ganska intetsägande. Princes kärleksballader har aldrig varit min favoritgenre och jag har alltid varit kluven till hans relativt torra funkiga sound med mycket synth. På många av hans plattor, inklusive denna, är det mycket man kan lägga åt sidan, men här och där gömmer sig något guldkorn. Vid genomlyssnandet inför detta inlägg insåg jag att det faktiskt var en låt till jag ibland lyssnade på, Annie Christian. Den hade turligt nog klarat sig från acetonattacken och precis som i mina yngre år tycker jag fortfarande den är relativt skön.

Prince gav sig ut på en turné i samband med släppet av Controversy, bland annat öppnade han ett antal konserter i USA för Rolling Stones. En kombination som, i alla fall i min värld, tycks lite märklig.

Förutom de nämnda undantagen är jag inte speciellt förtjust i denna platta så med största sannolikhet kommer den fortsätta att föra en undanskymd tillvaro i skivbacken.

Favoritlåtar

Controversy

Annie Christian

 

Tracklist

Side A

1 Controversy 7:14

2 Sexuality 4:20

3 Do Me, Baby 7:47

 

Side B

1 Private Joy 4:25

2 Ronnie, Talk To Russia 1:48

3 Let's Work 3:57

4 Annie Christian 4:21

5 Jack U Off 3:12

 

Prince och Youtube verkar vara en kombination som i dagsläget inte funkar (det är förstås artisten som inte har lust att hans låtar kan provlyssnas gratis). Därav inga smakprov. Gnidigt, minst sagt, och dålig PR i dagens moderna mediesamhälle. Detta från en artist som troligen har mer pengar än han någonsin kommer att kunna göra av med (som om Youtubeklipp skulle få någon att förlora inkomster).