Tim Buckley – ”Goodbye and Hello” (1967)

Detta är en relativt gammal skiva men en nykomling i min samling. Frågan jag ställer mig nu för tiden vid ett skivinköp är om jag skall köpa den på vinyl eller CD. Jag skall ärligt erkänna att jag tycker det är mycket bekvämare med CD. Släng in den i spelaren, hoppa runt mellan låtarna som man vill, pausa vid behov med ett knapptryck etc. Till råga på allt är en ny CD ofta också billigare än en ny vinyl. Ja, nya vinyler är faktiskt oroväckande och provocerande dyra. Skivbolagen verkar vilja utnyttja vinylens nyrenässans till det yttersta och utnyttjar oss konnässörer skamlöst. Men visst, det känns som om en vinyl faktiskt borde vara lite dyrare att tillverka och den trycks troligen i betydligt mindre upplagor.

Men ovanstående negativa tankar tycks ändå inte utöva någon makt över mig, för jag köper alltid en vinyl framför en CD idag, om valet finns. Jag säger som så många andra, det är en helt annan känsla i en vinyl. Det är en, om inte religiös, i alla fall en väldigt fin upplevelse att hålla ett vinylomslag i handen – det är stort, det är (ofta) vackert och det är lite av en ceremoni att plocka ut en skiva ur konvolutet och lägga upp den på skivtallriken. Det är inte bara något man gör i farten, man måste stanna upp, ta en paus från vardagen och plötsligt uppstår den där inre friden som finns någonstans långt inne i själen. Dessutom kan man ha vinylomslag som konstverk på väggen hemma. Hur många CD-omslag sitter på folks väggar?

Många hävdar också att ljudet också är bättre på vinyl jämfört med CD, detta låter jag dock vara osagt. Båda låter bra, så nöjer vi oss så.

Alltså köpte jag denna platta ny och den är en återutgivning som gjorde av 4 Men With Beards som är specialiserade på 180 grams audiofil återutgivningar på vinyl (standardvikten för en vinyl är runt 120 g. och det sägs att ljudkvaliteten blir bättre om plattan är tyngre, dessutom skall den hålla bättre och inte bli skev lika lätt. Fakta eller försäljningsknep? Vem vet. De flesta återutgivningar sker i alla fall idag på 180-grams skivor.). Elektra gav ut originalet 1967.

Tim Buckley var en amerikansk sångare som rörde sig mellan många olika genrer – folk, jazz, psykedelia, funk m.m. Goodbye and Hello var hans andra album och anses av många vara hans bästa, Tim var 20 år gammal när den släpptes. Jag upptäckte plattan via boken 1001 skivor du måste höra innan du dör. Jag har upptäckt oroväckande många skivor via denna bok, och jag har inte ens kommit en femtedel in i boken än…

Elektras ägare Jac Holzman hade stor tilltro till Tim och ordnade reklamutrymme på Sunset Strip i samband med utgivningen, något som var ytterst ovanligt för en soloartist som ännu inte slagit igenom på allvar. Goodbye and Hello blev inte en dundersuccé men nådde ändå en 171:a plats på Billboardlistan, Tims bästa placering med en platta. Tim hade största delen av karriären en viss kultbetonad status och antalet fans varierade under åren.

Jag tycker det är en bra platta. Musiken kan sägas luta åt singer songwriter hållet med viss krydda av folk och en del halvpsykedeliska inslag. En ganska trevlig blandning och den doftar mycket 60-tal, vilket jag menar i positiv bemärkelse. Tim har en mycket karaktäristisk och fin röst som sätter sin prägel på låtarna och under karriärens gång använde han ofta rösten som ett instrument. Till och med hans falsettsång låter fantastiskt bra. Han har skrivit de flesta låtarna själv, några tillsammans med poeten Larry Beckett.

Tim Buckley mötte döden 1975 i form av en överdos heroin, 28 år gammal. Han hade nyttjat droger av och till länge, men hade under den sista turnén hållit upp. När turnén var avslutad festade han en helg med bandet och följde på lördagskvällen med sin kompis Richard Keeling till dennes hem i hopp om att komma över lite heroin. Tim stegade in i sovrummet medan Richard hade sex med en kvinna och ett mindre gräl uppstod. Det hela slutade med att Richard i frustration slängde en mängd heroin till Tim med uppmaningen/utmaningen ”Ta allt, då” vilket Tim också gjorde. Han forslades, fortfarande vid liv, hem till sin fru Judy som bäddade ned honom i sängen. När hon en stund senare tittade till honom hade han avlidit. Enligt uppgifter hade Richard Keeling under den ödesdigra kvällen hört Tims sista ord som skall ha lytt ”Bye, bye, baby” vilket troligen var riktat gentemot hans fru.

Tim Buckley hann få en son som gick under namnet Jeff Buckley. Även han hade en musikalisk karriär och gick en för tidig död till mötes via drunkning, 30 år gammal.

Favoritlåtar

Carnival Song

Pleasant Street

Goodbye and Hello

Tracklist

Side A

1. No man can find the war 2:58

2. Carnival Song 3:10

3. Pleasant Street 5:15

4. Hallucinations 4:55

5. I never asked to be your mountain 6:02

Side B

1. Once I was 3:22

2. Phantasmagoria in two 3:29

3. Knight-Errant 2:00

4. Goodbye and hello 8:38

5. Morning Glory 2:52

Pink Floyd – ”Dark Side of the Moon” (1973)

Världen sköljs för tillfället över av en av Dark Side of the Moon-våg skapad av Pink Floyd och deras utgivning av den nya fina och dyra CD/DVD-boxen. Jag vill förstås inte känna mig utanför, hur roligt är det att står utanför och titta in på festen? I kylan och mörkret, frysa och höra hur roligt alla har där inne? Nä, det har jag gjort tillräckligt, så jag drar mitt strå till stacken men fokuserar såklart på vinylen. Äntligen får jag vara med på festen.

I slutet på 80-talet bodde jag ett år som utbytesstudent i Ohio, USA. En sak som hade gjort mig lite besviken var att det nästa bara såldes CD-skivor på köpcentrerna. Jag hade ännu inte trätt in i den nya digitala åldern och saknade vinylplattorna. På en resa till New York upptäckte jag att där såldes fortfarande vinyl så jag slog fylld av abstinens till på ett par plattor varav Dark Side… var en. Jag var 16 år gammal och livet var fortfarande ett äventyr. Pink Floyd var ett nytt band i min tillvaro.

Teman som går igen i låtarnas texter är saker som Roger Waters beskrev gör ”folk galna” – pengar, girighet, död, psykiskt illamående m.m. och skivan måste beskrivas som ett konceptalbum. Många mil har skrivits om denna platta och jag skall inte bli alltför långrandig i upprepande av sådant den intresserade redan har läst (eller kan läsa) på nätet eller tidningar. Men jag kan väl bidra med en del blandad kuriosa i tämligen ostrukturerad form.

Dark Side… spelades in under två inspelningsperioder 1972 och 1973 på Abbey Road Studios. Faktum är att musiken på plattan arbetades fram under en turné och redan i februari 1972 presenterades låtmaterialet för en journalistkår (som blev förtjusta över det de hörde).

PF upptäckte att ett annat band, Medicine Head, redan hade använt skivtiteln och ändrade därför arbetsnamnet under en tid till Eclipse. Dock blev Medicine Heads platta en flopp och PF gick tillbaka till namnet Dark Side of the Moon.

Alan Parsons var studiotekniker. På inspelningen användes för den tiden relativt avancerad utrustning – en 16-kanalig bandspelare, synthar m.m. Enligt vissa uppgifter avbröts inspelningen regelbundet eftersom Roger Waters ville se favoritlaget Arsenal spela och hela bandet ville se TV-showen Monte Phytons Flygande Cirkus. David Gilmour har dock senare förnekat att detta stämmer utan menade att de fokuserade på inspelningen.

På låten The Great Gig In the Sky sjunger Clare Torry en i studion improviserad ordlös melodi. För detta fick hon £30 i betalning (motsvarande £300 idag). Dock stämde hon Pink Floyd och EMI 2004 och hävdade att hon var medlåtskrivare till denna låt och krävde royalties. Domstolen gav henne rätt och en hemlig överenskommelse slöts. Alla Dark Side… plattor släppta efter detta datum har därför Clare Torry med som låtskrivare på denna låt, innan var det endast Richard Wright.

På plattan hörs regelbundet röster som säger olika saker, dessa röster tillhör bl.a. några roadies. Dessa spelades in i studion där de fick svara på olika frågor om våld, död och liknande teman. Även Paul och Linda McCartney fick svara på dylika frågor men deras svar fick inte vara med på plattan (de ansträngde sig för mycket för att vara roliga, enligt de inblandade).

Det klassiska omslaget är designat av Hipgnosis och George Hardie och uppstod efter Richard Wrights uppmaning att komma med något ”smarter, neater—more classy” jämfört med omslagen till albumen innan. Wright hade också bett om något ”enkelt och vågat”.

Dark Side... blev en av de mest säljande albumen någonsin och bandmedlemmarna blev förmögna. Waters och Wright köpte stora lantegendomar och Mason började sitt samlande av sportbilar. En del av pengarna investerades i filmen Monte Phyton and the Holy Grail.

Man beräknar att skivan idag sålt ungefär 45 miljoner exemplar och på en ”slö” vecka säljer den 8-9000 ex. År 2002 sålde den till exempel 400 000 ex vilket gjorde den till det årets 200:e bäst säljande skiva, nästan 30 år efter att den släpptes.

Så vad tycker jag själv om denna historiska platta som alltid får topplaceringar på listor över ”bästa skiva”, ”viktigaste skiva” etc.? Ja, man kan ju inte tycka illa om den och visst är den väldigt bra. Men nog har PF gjort ännu bättre skivor så det är inte min favorit när det gäller detta band. Det är en fantastiskt fin produktion och ljudet är kristallklart, det är svårt att tro att detta spelades in för snart 40 år sedan. Låtarna flyter mycket fint in i varandra och de flesta håller mycket hög kvalitet. Dock har jag alltid varit kluven till den tidigare nämnda The Great Gig… då jag finner den lite skränig. Dessutom kan jag tycka Money är sisådär och Us and Them kan ibland kännas lite tråkig. Men detta kanske jag skriver mest för att balansera allt det fantastiskt positiva som har skrivits om denna skiva under historiens gång.

Som en sista reflektion kan jag nämna att denna skiva av någon anledning alltid har gett mig sommarvibbar, låtarna frammanar bilder barn- och ungdomens somrar som innebar ett oändligt hav av frihet. Kanske är det för att jag lyssnat mycket på skivan under sommarlov eller så kanske det är melankolin i låtarna som slår igenom och som väcker saknaden av en tid som passerat. En tid då man var fri, slapp ansvar och kunde ägna sig åt dagen. Det är så jag minns det i alla fall...

Självklart rekommenderar jag ett köp av denna platta om man inte redan har den. För mig personligen är det lite extra kul med denna platta i samlingen eftersom den som tidigare nämndes är inköpt i The Big Apple under ett av mina få besök där. Men innehållet i sig räcker långt det också.

Favoritlåtar

Time

Brain Damage

Track List

Side A

1. Speak To Me 1:30

2. Breathe 2:43

3. On the Run 3:36

4. Time 7:01

5. The Great Gig In the Sky 4:36

Side B

1. Money 6:22

2. Us and Them 7:46

3. Any Colour You Like 3:25

4. Brain Damage 3:28

5. Eclipse 2:03

Rare Earth – ”Ma” (1973)

Rare Earth bildades i början av 60-talet, inledningsvis under namnet The Sunliners. Under de följande åren kom och gick ett antal medlemmar och 1968 spelade de in sin första platta. Året därefter signade bandet ett kontrakt med Motown under sitt nya namn Rare Earth och blev då ett av detta bolags första helvita band. Bandet skulle tillhöra ett av Motowns underbolag vilket inte hade hunnit få något namn, fokus för detta underbolag skulle vara just helvita band. De ansvariga på Motown frågade bandet om de hade något namnförslag och de svarade skämtsamt att det kunde heta Rare Earth. Till bandets förvåning tyckte Motown det var en bra idé och bolaget Rare Earth var fött.

Bandet Rare Earth hade en del hitar under sina första år men listplaceringarna blev efter en tid allt lägre. Motown beslutade då att ta en lite starkare konstnärlig kontroll över bandets produktion och kallade in den legendariska sångskrivaren/producenten Norman Whitfield till deras sjätte platta hos Motown – Ma. Norman skrev och producerade samtliga låtar, på ett par av dom finns också Barrett Strong med som låtskrivare.

Jag hittade denna platta tidigare i år i en av Quebecs affärer för begagnade vinylplattor. Det som främst gjorde mig nyfiken på gruppen var att jag i min skivsamling har en platta med Sunday Funnies (se tidigare inlägg) som var utgiven på Rare Earth. Eftersom jag gillar den skivan så tänkte jag att chansen var stor att ett annat band på detta bolag också skulle vara bra, speciellt bandet som gav bolaget dess namn! Dessutom gillade jag omslaget som nästan kan kallas minimalistiskt. Eftersom jag inte hade någon vinylspelare i Quebec har denna platta fått vänta ganska länge på att bli spelad av mig, men den som väntar på något gott… Eller?

Hela första sidan utgörs av låten Ma och klockar in på drygt 17 minuter. Detta är plattans höjdpunkt, enligt mig. Låten hade tidigare sjungits av Temptations och Undisputed Truth. En hypnotisk groove tar lyssnaren på en funkig soulresa på temat ”mamma”. Grooven är stadig och förändras inte under de 17 minuterarna, men det händer alltid saker i låten som gör den intressant. En kom gång jag på mig själv att få tydliga Hawkwind-vibbar av ett ovanligt spacepsykedeliskt parti i låten. Bara en sådan sak! Trummisen Peter Hoorelbeke är huvudsångaren i bandet och har en klassiskt rivig soul/funkröst med tryck i.

B-sidan är också bra och bjuder på mer funkig soul/rock. Skivan avslutas med mjukporrlåten Come With Me där en kvinnas röst hörs stöna på ett sätt som inte kan tolkas annat än väldigt sexuellt. Här ligger nog både Donna Summer (Love To Love You) och Jane Birkin/Serge Gainsbourg (Je t’aime…moi non plus) i lä.

Plattan Ma anses av många vara bandet Rare Earths bästa platta. Bandet har fortsatt att existera under årens lopp med (som brukligt) ett stort antal byten av medlemmar. De turnerar fortfarande och släppte en platta så sent som 2008.

Favoritspår

Ma

Tracklist

Side A

1. Ma 17:21

Side B

1. Big John Is My Name 4:06

2. Smiling Faces Sometimes 6:20

3. Hum Along And Dance 5:15

4. Come With Me 4:30