Spisa vax

måndag 17 oktober 2011

Pink Floyd – ”Dark Side of the Moon” (1973)

Världen sköljs för tillfället över av en av Dark Side of the Moon-våg skapad av Pink Floyd och deras utgivning av den nya fina och dyra CD/DVD-boxen. Jag vill förstås inte känna mig utanför, hur roligt är det att står utanför och titta in på festen? I kylan och mörkret, frysa och höra hur roligt alla har där inne? Nä, det har jag gjort tillräckligt, så jag drar mitt strå till stacken men fokuserar såklart på vinylen. Äntligen får jag vara med på festen.

I slutet på 80-talet bodde jag ett år som utbytesstudent i Ohio, USA. En sak som hade gjort mig lite besviken var att det nästa bara såldes CD-skivor på köpcentrerna. Jag hade ännu inte trätt in i den nya digitala åldern och saknade vinylplattorna. På en resa till New York upptäckte jag att där såldes fortfarande vinyl så jag slog fylld av abstinens till på ett par plattor varav Dark Side… var en. Jag var 16 år gammal och livet var fortfarande ett äventyr. Pink Floyd var ett nytt band i min tillvaro.

Teman som går igen i låtarnas texter är saker som Roger Waters beskrev gör ”folk galna” – pengar, girighet, död, psykiskt illamående m.m. och skivan måste beskrivas som ett konceptalbum. Många mil har skrivits om denna platta och jag skall inte bli alltför långrandig i upprepande av sådant den intresserade redan har läst (eller kan läsa) på nätet eller tidningar. Men jag kan väl bidra med en del blandad kuriosa i tämligen ostrukturerad form.

Dark Side… spelades in under två inspelningsperioder 1972 och 1973 på Abbey Road Studios. Faktum är att musiken på plattan arbetades fram under en turné och redan i februari 1972 presenterades låtmaterialet för en journalistkår (som blev förtjusta över det de hörde).

PF upptäckte att ett annat band, Medicine Head, redan hade använt skivtiteln och ändrade därför arbetsnamnet under en tid till Eclipse. Dock blev Medicine Heads platta en flopp och PF gick tillbaka till namnet Dark Side of the Moon.

Alan Parsons var studiotekniker. På inspelningen användes för den tiden relativt avancerad utrustning – en 16-kanalig bandspelare, synthar m.m. Enligt vissa uppgifter avbröts inspelningen regelbundet eftersom Roger Waters ville se favoritlaget Arsenal spela och hela bandet ville se TV-showen Monte Phytons Flygande Cirkus. David Gilmour har dock senare förnekat att detta stämmer utan menade att de fokuserade på inspelningen.

På låten The Great Gig In the Sky sjunger Clare Torry en i studion improviserad ordlös melodi. För detta fick hon £30 i betalning (motsvarande £300 idag). Dock stämde hon Pink Floyd och EMI 2004 och hävdade att hon var medlåtskrivare till denna låt och krävde royalties. Domstolen gav henne rätt och en hemlig överenskommelse slöts. Alla Dark Side… plattor släppta efter detta datum har därför Clare Torry med som låtskrivare på denna låt, innan var det endast Richard Wright.

På plattan hörs regelbundet röster som säger olika saker, dessa röster tillhör bl.a. några roadies. Dessa spelades in i studion där de fick svara på olika frågor om våld, död och liknande teman. Även Paul och Linda McCartney fick svara på dylika frågor men deras svar fick inte vara med på plattan (de ansträngde sig för mycket för att vara roliga, enligt de inblandade).

Det klassiska omslaget är designat av Hipgnosis och George Hardie och uppstod efter Richard Wrights uppmaning att komma med något ”smarter, neater—more classy” jämfört med omslagen till albumen innan. Wright hade också bett om något ”enkelt och vågat”.

Dark Side... blev en av de mest säljande albumen någonsin och bandmedlemmarna blev förmögna. Waters och Wright köpte stora lantegendomar och Mason började sitt samlande av sportbilar. En del av pengarna investerades i filmen Monte Phyton and the Holy Grail.

Man beräknar att skivan idag sålt ungefär 45 miljoner exemplar och på en ”slö” vecka säljer den 8-9000 ex. År 2002 sålde den till exempel 400 000 ex vilket gjorde den till det årets 200:e bäst säljande skiva, nästan 30 år efter att den släpptes.

Så vad tycker jag själv om denna historiska platta som alltid får topplaceringar på listor över ”bästa skiva”, ”viktigaste skiva” etc.? Ja, man kan ju inte tycka illa om den och visst är den väldigt bra. Men nog har PF gjort ännu bättre skivor så det är inte min favorit när det gäller detta band. Det är en fantastiskt fin produktion och ljudet är kristallklart, det är svårt att tro att detta spelades in för snart 40 år sedan. Låtarna flyter mycket fint in i varandra och de flesta håller mycket hög kvalitet. Dock har jag alltid varit kluven till den tidigare nämnda The Great Gig… då jag finner den lite skränig. Dessutom kan jag tycka Money är sisådär och Us and Them kan ibland kännas lite tråkig. Men detta kanske jag skriver mest för att balansera allt det fantastiskt positiva som har skrivits om denna skiva under historiens gång.

Som en sista reflektion kan jag nämna att denna skiva av någon anledning alltid har gett mig sommarvibbar, låtarna frammanar bilder barn- och ungdomens somrar som innebar ett oändligt hav av frihet. Kanske är det för att jag lyssnat mycket på skivan under sommarlov eller så kanske det är melankolin i låtarna som slår igenom och som väcker saknaden av en tid som passerat. En tid då man var fri, slapp ansvar och kunde ägna sig åt dagen. Det är så jag minns det i alla fall...

Självklart rekommenderar jag ett köp av denna platta om man inte redan har den. För mig personligen är det lite extra kul med denna platta i samlingen eftersom den som tidigare nämndes är inköpt i The Big Apple under ett av mina få besök där. Men innehållet i sig räcker långt det också.