John Lennon – ”John Lennon / Plastic Ono Band” (1970)

Brutal ärlighet. Självutlämnande texter. En dos bitterhet. En dos primalterapi. Ett relativt avskalat sound. Det är några av delarna i John Lennon / Plastic Ono Band. När jag som tonåring köpte denna platta lyssnade jag en hel del på Beatles, speciellt gillade jag deras mer psykedeliska alster. Allra mest gillade jag Lennons låtar. De var oftast både flummigare och mer experimenterande än McCartneys bidrag. Därför blev jag ganska besviken på denna platta. Den var inte alls flummig och psykedelisk. Det var inga baklängesgitarrer eller LSD-inducerade sångtexter. Istället var det en ganska mörk och ångestfylld musik. Brutal verklighet.

Detta var Lennons första fullängdsplatta som soloartist och inspelad på Abbey Road Studios. Mycket av musiken är inspirerad av den primalterapi han genomgick vid denna tid, vilket förklarar vissa tunga teman i låttexterna.

Ringo Starr spelar trummor på skivan och Phil Spector medverkar på piano på en låt (Love), han nämns också som medproducent. I praktiken producerade dock John och Yoko det mesta av plattan själva eftersom Spector ofta var borta på annat.

Det är inte en lätt platta att ta sig an och inget man sätter på som skön bakgrundsmusik för att skapa en hemtrevlig stämning. Plattan kräver fokus och uppmärksamhet för att fullt ut uppskattas. McCartneys och (ibland) Lennons lekfullhet från Beatlestiden är här långt borta. Det är allvarligt, sorgligt, argt, bittert och Lennon gör upp med både det ena och andra. Öppningsraden från första låten Mother sätter prägeln – ”Mother, you had me, but I never had you.”.

Den troligen kändaste låten från skivan är Working Class Hero. En annan känd låt är God där John bland annat räknar upp allt och alla han inte längre tror på, där han slutligen också säger de nu klassiska orden ”I don’t believe in Beatles, I just believe in me.”

Plattan räknas som en av de viktigare plattorna genom musikhistorien och hamnar ofta högt upp på ”Best of”-listor. Jag har dock inte helt lätt för den. Den kräver kanske för mycket av lyssnaren. Texterna är oftast för självutlämnande och brutalt ärliga. Soundet är lite väl sparsmakat och enkelt. Det är ingen sjutakt, feta arrangemang eller komplexa låtstrukturer. Tvärtom ganska ”simpla” låtar - verser och refränger. Jag saknar den experimentella Lennon från några år tidigare (med det inte sagt att komplexa låtstrukturer och äventyrliga musikaliska experiment alltid är något positivt).

Samtidigt så respekterar jag plattan väldigt mycket just på grund av det ovan nämnda. Och på många sätt är det en banbrytande platta olikt allt annat i den mentala nakenheten där inget döljs. Med andra ord mer nydanande och experimentell än det mesta annat som gjordes vid samma tid eller senare (komplexa låtstrukturer, sjutakt och baklängestrummor inräknat).

Även om jag inte lyssnar på denna platta speciellt ofta tvingas jag ändå, när det kommer till kritan, säga att detta är en bra platta. Motsatsen, att den skulle vara dålig, känns helt främmande. John Lennon / Plastic Ono Band är en oerhört ambitiös platta där det är en musiker/konstnär som är väldigt seriös med sitt skapande. Det är långt ifrån kommersiell mainstreammusik för radion, det är snarare offentlig psykoterapi. Det känns som om Lennon verkligen menade allvar med denna platta.

Parallellt med denna inspelning spelade Yoko Ono också in Yoko Ono / Plastic Ono Band som gavs ut samma datum. Samma musiker och produktionsteam användes till båda plattorna. Den plattan har dock inte fått samma uppmärksamhet.

Tracklist

Side A

1. Mother 5:34

2. Hold On 1:52

3. I Found Out 3:37

4. Working Class Hero 3:48

5. Isolation 2:51

Side B

1. Remember 4:33

2. Love 3:21

3. Well Well Well 5:59

4. Look at Me 2:53

5. God 4:09

6: My Mummy’s Dead 0:49