Randy Burns And The Sky Dog Band (1971)

Vissa artister borde få en Grammy, eller åtminstone Polarpriset, bara för att de har ett så skönt artist- eller bandnamn. Skulle någon fråga mig om jag ville börja spela i ett band som hette The Sky Dog Band skulle min tvekan inte vara långvarig. Sett till det yttre - ett antal långhåriga, leende snubbar (Randy dessutom med lika långt skägg), året 1971, kompbandets sköna namn - måste denna platta vara extra skön och flummig. Det måste vara PSYKEDELIA. Eller kanske ACID ROCK. Åtminstone skön, tillbakalutad västkustpop med sånger om kvinnliga skönheter, stränder och solsken.

Denna platta köpte jag häromveckan via Blocket. En trevlig man sålde en bunt plattor (ca 65 st.) för en överkomlig summa. Dessutom bodde han inom fem minuters promenad från mitt jobb, det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå. Kul att köpa en bunt plattor där man inte har en aning om vad åtminstone hälften är.

När jag snurrade igång skivan på stereon bjöd den på den största överraskningen. Det var country.

Randy Burns föddes 1948 och rymde som 17-åring hemifrån. Han hamnade i New York där han efter en tid fick kontrakt med det mytomspunna bolaget ESP-Disk. Och visst, hans andra platta, Evening Of The Magician, är en klassisk acid folk platta. Han gjorde en till platta för samma bolag innan han signade för Mercury som gav ut Randy Burns And The Sky Dog Band, hans enda platta på det bolaget. Den sålde inte speciellt mycket och Randy blev väl egentligen aldrig ett speciellt stort namn inom musikvärlden. Han lirar än idag och 2010 gav han ut skivan Hobos And Kings.

Jag har aldrig varit ett fan av country & western. Förutom ett ganska stort antal plattor med Lee Hazlewood, som väl ändå får räknas som någon sorts country, ibland i alla fall, har jag aldrig ägt någon countryplatta och har heller aldrig haft lust att äga någon. För några månader sedan, när jag räddade en del plattor från mina föräldrars samling (se förra inlägget), följde dock några Kris Kristofferson skivor med. Och nu Randy Burns. Och vem vet hur många fler countryskivor som döljer sig i kassarna med skivor jag köpte i förra veckan? Är man positiv kan man ju hävda att detta är ny outforskad mark för mig som väntar på att leverera dolda ädelstenar.

Randy idag.

Randy Burns And The Sky Dog Band är dock ingen höjdarplatta, om man inte är ett inbitet countryfan. Det är elektriskt kompade låtar, alltså inga låtar med bara akustisk gitarr och gnällande countrysång, vilket i alla fall öppnar upp ljudbilden en del. Två låtar finner jag en del skönhet i, To The Women Of My Life och Song To Vermont. Den förstnämnda borde Lee Hazlewood ha gjort en cover på, den hade passat honom bra. Den senare är en ganska svepande låt med en skön melodi och skönt körande. I övrigt är bandets namn den största behållningen på plattan, men bara namnet gör det värt att äga skivan.

Andra sköna bandnamn:
Mooseheart Faith Stellar Groove Band
Captain Beefheart & His Magic Band
Acid Mothers Temple

Tracklist


Side A
1. August Woman 2:33
2. Seventeen Years On The River 4:32
3. Livin' In The Country 3:30
4. The Streets Of Montreal 2:52
5. Merrilee 3:15

Side B
1. Life's Begun 4:20
2. Blue Line 2:05
3. To The Women Of My Life 3:15
4. Song To Vermont 4:02
5. Waiting For An Old Friend 3:32

Även om man hittar en del videos med Randy Burns på Youtube kunde jag inte hitta någon låt från denna platta.

Miriam Makeba - "Makeba!" (1968)

För någon månad sedan besökte jag mina föräldrars vind där de hade placerat sina vinylskivor för en slutgiltig förvaring. Där gjorde de ju ingen nytta så jag gick igenom samlingen och räddade ett relativt stort antal skivor från mörkret och tristessen i papperskassarna. Dagens goda gärning. En av alla dessa skivor var Makeba!, en platta där den legendariska sydafrikanskan bjuder på en del sköna toner.

Eftersom min pappa under sina skivköpardagar tenderade att mest köpa klassiskt och jazz, kan jag misstänka att det är min mamma som köpte denna platta, om det inte var en present från någon, förstås. Bland mina CD-skivor har jag en hel del musik från den afrikanska kontinenten, tonvikten ligger på musik från den västra delen - Senegal och Mali är ju två länder mycket musik har hittat ut från. Sett till folkmusik har västafrikansk musik alltid varit en favoritgenre för min del, även om den del andra plattor från nämnda kontinent också finns i skivhyllan. Det kändes roligt att få utöka denna avdelning i samlingen, speciellt då det gällde en vinylplatta där det gapar ganska tomt när det gäller folkmusik, oavsett geografiskt område.

Miriam Makeba (aka Mama Africa) föddes 1932 i Sydafrika men tilläts inte bo kvar där efter att ha medverkat i anti-apartheid aktiviteter, hennes pass och sydafrikanska medborgarskap blev indraget 1963. Istället ordnade Belgien, Ghana och Guinea internationella pass åt henne.
På 60-talet bodde hon mycket i USA där hon spelade in en hel del plattor. 1968 gifte hon sig med Stokely Carmichael som var aktiv inom Svarta Pantrarna. Detta var väldigt kontroversiellt i USA och som konsekvens drogs hennes skivkontrakt in och turnéerna bokades av. Paret flyttade därför till Guinea där Miriam bodde i 15 år innan hon flyttade vidare till Bryssel. Tydligen har hon haft nio olika pass under hennes liv och blivit hedersmedborgare i tio länder. Hon beskrev sig själv som en världsmedborgare. Miriam har spelat in musik med bl.a. Harry Belafonte och Paul Simon och fick 2002 ta emot Polarpriset ur vår konungs hand. Hon dog i Italien 2008.

Musiken då? Jo, det är ganska sköna toner som döljer sig på plattan. Generellt är det svängigt, energifyllt och vissa låtar har både vackra melodier och harmonier. Sedan finns det förstås andra låtar som är mer intetsägande. Jag som inte lyssnar så jättemycket på Miriam Makeba eller sydafrikansk musik överhuvudtaget kan ha en tendens att tycka att låtarna låter lite lika. Det är samma instrument som används, ungefär samma rytmer, samma sound och melodiernas uppbyggnad liknar varandra. Men så brukar man ju ofta tänka om musik man inte är så insatt i. Så brukar jag säga om dansbandsmusik och ett otal människor har sagt så till mig när det gäller elektronisk musik som olika former av acid och trance (som det hette på 90-talet, i alla fall), trots att det unika i varje låt jättetydligt!

Miriam sjunger på ett språk jag inte förstår, därför går en stor och viktig del av musiken mig förlorad. Språket Bantu nämns i omslagstexten, så eventuellt är detta språket hon sjunger på. Jag förstår av den engelskspråkiga beskrivningen på omslagets baksida att texterna är viktiga och vänligt nog förklaras en hel del av låtarnas innehåll där. Det är låtar som handlar om att väcka krigaren i männen, som handlar om bonden och hans skörd eller att ta farväl av sitt hem. Med tanke på de svartas situation i Sydafrika 1968, och för all del i USA, så ryms säkert mycket politisk symbolik i texterna som går mig förbi. I texten på omslaget beskrivs skivan som "subtil och djup" när det gäller budskapen som förmedlas. Jag får nöja mig med att ha en förståelse för att innehållet är viktigt, men sedan kan jag inte göra annat än att fokusera på melodierna, vilket jag ändå oftast föredrar att göra. Detta gäller för övrigt alltid när jag lyssnar på folkmusik där människor sjunger på sina modersmål, i värsta fall dansar och skuttar jag glatt till en låt som handlar om hundra barns hemska död.

En sådan här platta är en typisk skiva jag lyssnar på när jag t.ex. städar. Aktiviteten är så tråkig att jag behöver liva upp mig och inhämta motivation från något, samtidigt som jag inte alltid är närvarande i rummet där musiken spelas och därför ibland endast hör själva grundrytmen i låten. Det kanske inte var det Miriam hade i åtanke när hon gjorde denna (vad jag förstår) ganska politiskt medvetna platta, jag vet inte, samtidigt är det inte mycket att göra åt det. Jag tror ändå att Miriam skulle vara nöjd med att en svensk kille, i en obetydlig småstad långt upp i norr, finner en del glädje i hennes skapelse, även om hennes budskap inte alltid plockas upp.

På det hela taget en helt OK platta, även om jag gärna skulle efterlysa lite mer variation. Klar favorit är spåret Singa Madoda, en vad jag förstår traditionell sång som i vanliga fall sjungs av män.

Sist men inte minst måste jag nämna omslaget, jag tycker det är fantastiskt fint. Skulle passa perfekt som ett konstverkt på vardagsrummets vägg.

Tracklist

Side A
1. Umoya 3:05
2. Uyadela 2:25
3. Asilimanga 1:53
4. Umquokozo 3:20
5. U-Mngoma 2:30
6. Emavungwini (Down In The Dumps) 2:09

Side B
1. Iphi Ndilela 3:40
2. Singa Madoda 2:45
3. Magwala Ndini 2:35
4. Sibongile 2:20
5. Hamba Naye 2:31

Roxy Music - "For Your Pleasure" (1973)

Roxy Music är ett av de band som jag tror mig känna till så väl. Jag menar, alla vet ju vilka Roxy Music är. Att Bryan Ferry sjunger i bandet är allmän kännedom, att Brian Eno var medlem en tid är också intressant fakta som man inte behöver vara musikexpert för att känna till. Deras skivomslag med (ibland lättkläda) damer är också allmängods. Men när det kommer till kritan vet jag egentligen inte så mycket om hur de faktiskt låter. I min ungdom köpte jag deras platta Avalon på CD, men har egentligen aldrig tyckt så bra om den, och därmed inte lyssnat så mycket på den. Jag har en Greatest Hits samling på CD med fokus på deras tidiga år, men eftersom tonvikten ligger på (enligt mig) ganska stökiga låtar har den heller inte gått så varmt på stereon. Så jag inser att jag egentligen inte har vetat så mycket om gruppen. De har varit ungefär som lågstadiets rektor, alla visste vem rektorn var och man hade stor respekt för honom, till och med viss rädsla, man visste hur han såg ut och var hans kontorsrum låg, men ingen hade någonsin pratat med honom och hade egentligen ingen aning om hur och vem han var. Han kanske var jättesnäll? Endast busarna visste, men jag var inte av dom.

Jag köpte den här plattan för någon månad sedan, det var Roxy Musics andra platta och den sista Brian Eno medverkade på innan han startade sin egen framgångsrika karriär som musiker och producent. Det är en mycket bra platta, förvånansvärt bra faktiskt med tanke på min halvt tveksamma inställning av orsaker nämnda ovan. Ja, till och med en i det närmaste fantastisk platta som jag i skrivande stund är beredd att placera på min topp 10-lista. I alla fall topp 15.

Den inleder med den lite stökiga och ösiga Do the Strand. Jag nämnde inledningsvis att jag vanligtvis inte tycker om deras mer stökiga låtar, men detta inledningsspår funkar riktigt bra. En annan höjdpunkt på A-sidan är avslutningsspåret, den vackra och lite märkliga In Every Dream Home A Heartache, ett ode till en upplåsbar Barbara. En mörk låt som andas tragik och isolation samtidigt som det någonstans lurar någon sorts humor - "I blew up your body, but you blew my mind". Är inte en låt tillägnad en uppblåsbar docka humor i sig?

B-sidan inleder med skivans längsta spår, ett stycke som lutar starkt åt art-rock hållet, The Bogus Man, en mörk och hypnotisk skapelse som klockar in på dryga nio minuter. Kanske några minuter för lång, om jag skall klaga lite.
B-sidans, och därmed skivans, avslutningsspår är skivans absoluta höjdpunkt. Titelspåret är en fantastisk låt som fått mig att inse att Bryan Ferry är en låt- och textskrivare som inte många kan konkurrera med. Nu räcker väl många av plattans övriga låtar till att ge den insikten, men titelspåret är så att säga den slutgiltiga bekräftelsen på detta. En vacker första tredjedel, för att sedan avslutas med en längre instrumental passage som man kan misstänka att Brian Eno är skaparen av. En perfekt sorti för nämnde man ur gruppen.

Övriga icke nämnda låtar på plattan är också rikigt bra skapelser, personligen tycker jag dock lite sämre om den mer stökiga Editions of You och mellannumret Grey Lagoons på B-sidan håller inte heller samma höga kvalitet.
Kvinnan på omslaget var Bryan Ferrys dåvarande flickvän, de brukade få pryda gruppens omslag.

Tydligen var anledningen till Brian Enos sorti ur gruppen konstnärliga konflikter med Bryan Ferry. Medan Eno ville utveckla gruppen mer åt art-rock hållet, jobba mer med ljudcollage, ljudlager och textur på olika sätt, ville Ferry hellre se en utveckling åt mer traditionell rockn'roll. Dessa olika intressen kan skönjas en del på For Your Pleasure då många låtar innehåller både och, vilket gör det till en spännande och intressant platta. En platta jag verkligen rekomenderar.

Skall jag slutligen hemfalla åt lite skvaller har jag tagit del av information (på nätet så klart) att Bryan Ferrys nuvarande fru är en av hans sons före detta flickvänner. Det känns lite märkligt och många frågor uppstår. Man kan ju t.ex. fundera över hur detta påverkar far-son relationen, personligen skulle jag tycka det kändes ytterst konstigt om min pappa blev ihop med någon av mina för detta flickvänner. Men jag kanske bara är trångsynt och inskränkt?

Tracklist

Side A
1. Do The Strand 4:00
2. Beauty Queen 4:35
3. Strictly Confidential 3:42
4. Editions Of You 3:40
5. In Every Dream Home A Heartache 6:25

Side B
1. The Bogus Man 9:22
2. Grey Lagoons 4:11
3. For Your Pleasure 6:58


I vanliga fall länkar jag till albumversionerna av låtarna om möjligt, men den här liveversionen är riktigt skön. Vilket avslut på en konsert!