Randy Burns And The Sky Dog Band (1971)

Vissa artister borde få en Grammy, eller åtminstone Polarpriset, bara för att de har ett så skönt artist- eller bandnamn. Skulle någon fråga mig om jag ville börja spela i ett band som hette The Sky Dog Band skulle min tvekan inte vara långvarig. Sett till det yttre - ett antal långhåriga, leende snubbar (Randy dessutom med lika långt skägg), året 1971, kompbandets sköna namn - måste denna platta vara extra skön och flummig. Det måste vara PSYKEDELIA. Eller kanske ACID ROCK. Åtminstone skön, tillbakalutad västkustpop med sånger om kvinnliga skönheter, stränder och solsken.

Denna platta köpte jag häromveckan via Blocket. En trevlig man sålde en bunt plattor (ca 65 st.) för en överkomlig summa. Dessutom bodde han inom fem minuters promenad från mitt jobb, det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå. Kul att köpa en bunt plattor där man inte har en aning om vad åtminstone hälften är.

När jag snurrade igång skivan på stereon bjöd den på den största överraskningen. Det var country.

Randy Burns föddes 1948 och rymde som 17-åring hemifrån. Han hamnade i New York där han efter en tid fick kontrakt med det mytomspunna bolaget ESP-Disk. Och visst, hans andra platta, Evening Of The Magician, är en klassisk acid folk platta. Han gjorde en till platta för samma bolag innan han signade för Mercury som gav ut Randy Burns And The Sky Dog Band, hans enda platta på det bolaget. Den sålde inte speciellt mycket och Randy blev väl egentligen aldrig ett speciellt stort namn inom musikvärlden. Han lirar än idag och 2010 gav han ut skivan Hobos And Kings.

Jag har aldrig varit ett fan av country & western. Förutom ett ganska stort antal plattor med Lee Hazlewood, som väl ändå får räknas som någon sorts country, ibland i alla fall, har jag aldrig ägt någon countryplatta och har heller aldrig haft lust att äga någon. För några månader sedan, när jag räddade en del plattor från mina föräldrars samling (se förra inlägget), följde dock några Kris Kristofferson skivor med. Och nu Randy Burns. Och vem vet hur många fler countryskivor som döljer sig i kassarna med skivor jag köpte i förra veckan? Är man positiv kan man ju hävda att detta är ny outforskad mark för mig som väntar på att leverera dolda ädelstenar.

Randy idag.

Randy Burns And The Sky Dog Band är dock ingen höjdarplatta, om man inte är ett inbitet countryfan. Det är elektriskt kompade låtar, alltså inga låtar med bara akustisk gitarr och gnällande countrysång, vilket i alla fall öppnar upp ljudbilden en del. Två låtar finner jag en del skönhet i, To The Women Of My Life och Song To Vermont. Den förstnämnda borde Lee Hazlewood ha gjort en cover på, den hade passat honom bra. Den senare är en ganska svepande låt med en skön melodi och skönt körande. I övrigt är bandets namn den största behållningen på plattan, men bara namnet gör det värt att äga skivan.

Andra sköna bandnamn:
Mooseheart Faith Stellar Groove Band
Captain Beefheart & His Magic Band
Acid Mothers Temple

Tracklist


Side A
1. August Woman 2:33
2. Seventeen Years On The River 4:32
3. Livin' In The Country 3:30
4. The Streets Of Montreal 2:52
5. Merrilee 3:15

Side B
1. Life's Begun 4:20
2. Blue Line 2:05
3. To The Women Of My Life 3:15
4. Song To Vermont 4:02
5. Waiting For An Old Friend 3:32

Även om man hittar en del videos med Randy Burns på Youtube kunde jag inte hitta någon låt från denna platta.