Roxy Music - "For Your Pleasure" (1973)
Roxy Music är ett av de band som jag tror mig känna till så väl. Jag menar, alla vet ju vilka Roxy Music är. Att Bryan Ferry sjunger i bandet är allmän kännedom, att Brian Eno var medlem en tid är också intressant fakta som man inte behöver vara musikexpert för att känna till. Deras skivomslag med (ibland lättkläda) damer är också allmängods. Men när det kommer till kritan vet jag egentligen inte så mycket om hur de faktiskt låter. I min ungdom köpte jag deras platta Avalon på CD, men har egentligen aldrig tyckt så bra om den, och därmed inte lyssnat så mycket på den. Jag har en Greatest Hits samling på CD med fokus på deras tidiga år, men eftersom tonvikten ligger på (enligt mig) ganska stökiga låtar har den heller inte gått så varmt på stereon. Så jag inser att jag egentligen inte har vetat så mycket om gruppen. De har varit ungefär som lågstadiets rektor, alla visste vem rektorn var och man hade stor respekt för honom, till och med viss rädsla, man visste hur han såg ut och var hans kontorsrum låg, men ingen hade någonsin pratat med honom och hade egentligen ingen aning om hur och vem han var. Han kanske var jättesnäll? Endast busarna visste, men jag var inte av dom.
Jag köpte den här plattan för någon månad sedan, det var Roxy Musics andra platta och den sista Brian Eno medverkade på innan han startade sin egen framgångsrika karriär som musiker och producent. Det är en mycket bra platta, förvånansvärt bra faktiskt med tanke på min halvt tveksamma inställning av orsaker nämnda ovan. Ja, till och med en i det närmaste fantastisk platta som jag i skrivande stund är beredd att placera på min topp 10-lista. I alla fall topp 15.
Den inleder med den lite stökiga och ösiga Do the Strand. Jag nämnde inledningsvis att jag vanligtvis inte tycker om deras mer stökiga låtar, men detta inledningsspår funkar riktigt bra. En annan höjdpunkt på A-sidan är avslutningsspåret, den vackra och lite märkliga In Every Dream Home A Heartache, ett ode till en upplåsbar Barbara. En mörk låt som andas tragik och isolation samtidigt som det någonstans lurar någon sorts humor - "I blew up your body, but you blew my mind". Är inte en låt tillägnad en uppblåsbar docka humor i sig?
B-sidans, och därmed skivans, avslutningsspår är skivans absoluta höjdpunkt. Titelspåret är en fantastisk låt som fått mig att inse att Bryan Ferry är en låt- och textskrivare som inte många kan konkurrera med. Nu räcker väl många av plattans övriga låtar till att ge den insikten, men titelspåret är så att säga den slutgiltiga bekräftelsen på detta. En vacker första tredjedel, för att sedan avslutas med en längre instrumental passage som man kan misstänka att Brian Eno är skaparen av. En perfekt sorti för nämnde man ur gruppen.
Övriga icke nämnda låtar på plattan är också rikigt bra skapelser, personligen tycker jag dock lite sämre om den mer stökiga Editions of You och mellannumret Grey Lagoons på B-sidan håller inte heller samma höga kvalitet.
Kvinnan på omslaget var Bryan Ferrys dåvarande flickvän, de brukade få pryda gruppens omslag.
Skall jag slutligen hemfalla åt lite skvaller har jag tagit del av information (på nätet så klart) att Bryan Ferrys nuvarande fru är en av hans sons före detta flickvänner. Det känns lite märkligt och många frågor uppstår. Man kan ju t.ex. fundera över hur detta påverkar far-son relationen, personligen skulle jag tycka det kändes ytterst konstigt om min pappa blev ihop med någon av mina för detta flickvänner. Men jag kanske bara är trångsynt och inskränkt?
Side A
1. Do The Strand 4:00
2. Beauty Queen 4:35
3. Strictly Confidential 3:42
4. Editions Of You 3:40
5. In Every Dream Home A Heartache 6:25
Side B
1. The Bogus Man 9:22
2. Grey Lagoons 4:11
3. For Your Pleasure 6:58
I vanliga fall länkar jag till albumversionerna av låtarna om möjligt, men den här liveversionen är riktigt skön. Vilket avslut på en konsert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar