Tangerine Dream - "Rubycon" (1975)

Knarkmusik, brukade jag kalla sådan här musik när jag var yngre. De som skapade musiken måste knarka. De som lyssnade på musiken måste knarka. Detta var en komplimang. Musiken var annorlunda, alternativ och flummig. Det lockade mig. Samtidigt hade jag som ung inte helt lätt med Tangerine Dreams plattor. Jag lyssnade mycket på tidiga Pink Floyd och annan psykedelia, men Tangerine Dreams instrumentala plattor var lite väl formlösa, konturlösa och svävande. Jag saknade väl någon tydlig hook att hänga mig fast vid. Tangerine Dreams plattor fick ofta stå och vila i skivbacken långa tider, jag kanske knarkade för lite?

Idag tänker jag annorlunda om denna platta. Det är en riktigt skön skiva.

Tangerine Dream är en tysk grupp som bilades 1967 och Rubycon var deras sjätte studioalbum (om jag förståt det rätt). Den föregående plattan Phaedra hade varit en stor framgång. Edgar Froese har varit den stadiga medlemen i gruppen och vid tiden för inspelningen av Rubycon bestod gruppen också av Cristopher Franke och Peter Bauman.
Gruppen är fortfarande aktiv idag och har släppt över hundra album sedan starten och räknar man med singlar och samlingsalbum blir siffran över tvåhundra.

Rubycon består av två låtar, på varsin sida av skivan - Rubycon, Part One och Rubycon, Part Two. Enkelt och logiskt. Plattan har en sammanlagd tid på ungefär 35 minuter vilket är ganska lagom. Det var länge sedan jag spelade den här plattan och när jag för några veckor sedan lyssnade igenom den blev jag överraskad över hur bra jag tyckte den var, och den har snurrat ett antal gånger på skivtallriken sedan dess. Det är synthar och 70-tal vilket egentligen kan sluta hur som helst, i det här fallet ett riktigt skönt sound. Det finns en charm i den tidiga utvecklingen av synthbaserad musik som till stor del gick förlorad på 80-talet. Rubycon tar med lyssnaren på en resa som både passerar lugna landskap, mörka och neurotiska skrymslen, harmoniska ängar och stadiga pulser. Och trots att instrumenten har utvecklats enormt sedan dessa år är detta sound kanske ännu skönare än dagens elektroniska musik? Möjligt att det är den relativa enkelheten i ljuden som lockar.

Musiken kan beskrivas som en blandning av tidiga Pink Floyd (tänk Echoes eller Time), och Kraftwerk. Mer elektroniskt än Pink Floyd men flummigare än Kraftwerk. Sätt David Lynch som producent på vissa mörkare delar av plattan så kanske ni får en bild av vad det är. Tangerine Dream skapar en fin helhet och trots att det är två långa låtar tröttnar jag inte på musiken. Vägen musiken färdas fram på känns hela tiden logisk och de förändringar som kontinuerligt sker är så pass balanserade att det inte är någon tvekan att det är en och samma låt. Det är som en smidig mörk flod som flyter fram, den svänger hit, den svänger dit, här och där forsar det, men det är en och samma flod.
Det är en mörk och lugn platta, även om en tydlig puls slår på delar av låtarna. Det är lika mycket en atmosfär som byggs upp som en låt som spelar, och jag tycker Tangerine Dream hittar en bra balans mellan dessa fokus. Ibland kan plattor/låtar som dessa innehålla delar som mest är en kaokafoni av ljud och allmänt kaos vilket jag brukar uppleva som påfrestande och icke njutningsfullt. På Rubycon slipper man dylika partier, jag vill påstå att plattan är njutningsbar hela vägen igenom även om vissa delar är mindre intressanta än andra.

Av någon anledning får jag sommarvibbar av denna platta, vilket också händer när jag lyssnar på någon av Edgar Froeses soloplattor. Jag vet inte varför. Kanske har jag lyssnat på denna platta under sommaren som yngre.

Jag rekomenderar i alla fall Rubycon. Det är en halvmystisk, skön skapelse som passar bra en mörk vinterkväll eller en solig sommardag. Soundet funkar alldeles utmärkt och den tydliga 70-talsstämpeln förhöjer bara upplevelsen.
70-talet måste för övrigt ha varit en rolig tid då plattor som denna kunde ligga på topplistorna långa tider (14 veckor på 12:e platsen).

Tracklist

Side A
1. Rubyco, Part One 17:18

Side B
1. Rubycon, Part Two 17:35

Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat (1969)

Saxat från omslagets baksida:

This is a joyous, bouncing and entirely successful piece of pop music, bursting with good tunes and clever words, yet having a musical continuity and wholeness which is quite new in the world where the differing sounds of Beatles, Cream and Doors explode and dominate. "Joseph" is, if you like, pop music moving towards its coming of age.

Där har ni det, det är stora saker det här. Personligen tycker jag omslaget är värt ett Nobelpris, om sådana skulle utdelas för skivomslag (vilket jag tycker det borde). Bara det är värt de kronor jag betalade för skivan och får mig att återvända till mina idéer om att vi måste ha en muralmålning hemma.

Detta är alltså en musikal på temat Josef, ni vet han med de elaka bröderna som skulle ta livet av honom men istället sålde honom som slav. Efter en del äventyr inbegripande drömtydning gällande sju feta och sju svältår i Egypten blev han faraos andreman. Där återförenas han slutligen med sina bröder som under svältåren söker hjälp hos Egyptens farao. Brödernas inledande ovilja gentemot Josef handlade bl.a. om den fina färggranna kappa han fått av sin far. Sedan tyckte de nog han var lite dryg också, dessutom faderns favorit. Klart man måste döda honom. Vill ni läsa orginalberättelsen är det bara att slå upp första Moseboken.

Denna musikal är skriven av inga mindre är Andrew Lloyd Webber (musik) och Tim Rice (text), eller Sir Tim Rice som han tituleras nu för tiden. Båda var i 20-årsåldern när de skrev den och de gjorde det på uppdrag av Alan Doggett, musikrektor på skolan Colet Court. Och det är som musikaler brukar vara, konceptuell teatralisk musik som ibland är riktigt skön, men ibland behöver det visuella för att riktigt funka. Jag är ingen storkännare av Lloyd Webber men känner ändå igen tongångarna från musikaler som Jesus Christ Superstar, Cats och Phantom of the Opera. Även om både Webbers och Rices karriär vid denna tidpunkt ännu inte riktigt kommit igång känns det som att de redan hade funnit sitt sätt skapa musik (plagiat och kopiering har många hävdat när det gäller Webber).


Webber och Rice

Den första versionen av musiken var en 15 minuter lång konsert som kören på Colet Court sjöng, där också en orkester och popbandet The Mixed Bag spelade med. Det var skolans påskkonsert 1968. Lloyd Webbers pappa kände på sig att detta kunde bli något riktigt bra och ordnade en konsert i sin kyrka, och nu hade showen blivit lite längre. En tredje konsert gjordes senare samma år och nu hade det hela växt till en 35 minuter lång show tack vare några nya sånger. The Mixed Bag och kören från Colet Court medverkade på dessa konserter och de är även med på denna skiva som spelades in året efter.
Efter Lloyd Webbers stora succé med Jesus Christ Superstar 1970 fick Jospeh... ny uppmärksamhet och lanserades i USA som uppföljaren till Jesus Christ. Därefter har den satts upp i oräkneliga uppsättningar på olika ställen i världen under decenniernas gång. Det har också gjorts en film utifrån musikalen.

Personligen tycker har det är en helt OK platta, musiken lever dock inte upp till det fantastiska omslaget. En sak jag gillar med musikaler är att det ofta är ganska bombastisk musik, stora feta refränger, sköna harmonier och svepande, medryckande körer som öser på. I sina bästa stunder. I sina sämsta stunder är musiken utan sitt visuella komplement ganska tråkig och lite märklig, mer teater än musik. På Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat får lyssnaren både och. Det är en hel del humor i musiken och första gången jag lyssnade igenom den hängde jag med i texten hela plattan igenom fast jag egentligen inte hade tänkt att göra det. Men berättelsen var så spännande och rolig att jag fastnade i den.



Inspelningen i Deccas studio

Många andra musikalplattor är dubbel-LPs, men inte i detta fall och det är bra. En dubbelplatta innehåller ofta mer utfyllnad och tråkiga låtar man vill hoppa över, speciellt när det kommer till musikaler. På en enkel LP blir det mer kvalitet än kvantitet. Inget måste i skivhyllan, men det är kul att ha musik från Webbers och Rices tidiga karriär och på köpet får man ju ett konstverk att hänga upp på väggen (om man har en fru som inte tillåter muralmålningar hemma).

Precis som Josefs framtidsvision innehåller även texten på plattans baksida en förutsägelse av Sunday Times Derek Jewell, uppenbarligen en mystiker:

The names on this disc aren't yet well-known. But with Lloyd Webber (currently at the Royal College of Music), Rice and Doggett all now involved in the record production game, that situation will change swiftly. "Joseph" is splendid enough in itself. It could be the start of something even bigger.

Tracklist

Side A
1. Joseph and the Technicolor Dreamcoat

Side B
1. Joseph and the Technicolor Dreamcoat

Det är den officiella låtlistan, ett tydligt koncept. Sedan kan man hitta låtlistor som faktiskt listar de individuella låtarna:

Side A
1. Way Way Back
2. Jacob Chorus
3. Favourite Son
4. Joseph's Coat
5. I Dreamed
6. The Dreams Were More Than
7. Next Day
8. Poor Poor Jacob
9. Joseph Was Taken
10. Potiphar
11. Suddenly They Heard
12. Poor Poor Joseph
13. Close Every Door

Side B
1. Joseph's Luck
2. Meanwhile in Bed
3. Poor Poor Pharap
4. Chained and Bound
5. I Was Wandering
6. Seven Years
7. Pharao Thought Well Stone
8. Back In Canaan
9. Stop
10. Who's the Thief
11. Is It
12. Benjamin
13. Show Him Some
14. And Joseph Knew
15. Joseph Joseph
16. So Jacob
17. I Closed My Eyes
18. Give Me

På Youtube hittar man mängder av klipp från musikalen, dock hittar jag inget från denna orginalplatta.

Moody Blues - "A Question Of Balance" (1970)

Jag har gjort efterforskningar efter bästa förmåga och kommit fram till att detta är något så ovanligt som en engelsk orginalpressning i min samling. Dessutom ett omslag i bästa skicka, till och med en flik som skall hålla plattan på plats i omslaget finns kvar oförstörd. Ibland är sådana här exemplar värda en del pengar, och med tanke på att jag hittade denna väldigt billigt (kanske betalade 20-30 kr) kan man ju fundera om jag gjort en strålande investering. Så kan man tänka tills man spelar plattan. Då framträder med all tydlighet djupa repor och hack i skivan. Så pass djupa att skivan i praktiken är ospelbar. Och så såg Markus pensionsförsäkringen flyga iväg upp i kosmos på sina vita vingar. Drömmar är till för att krossas.

Som tur är har jag plattan på CD också så jag kan ta del av och njuta av musiken i alla fall. Detta var Moody Blues sjätte album och när man läser om den så upprepas gång på gång att detta var ett avsteg från deras vanliga ganska maffiga produktioner där de använde sig mycket av overdubbing för att skapa sitt sound. Istället är denna platta en enklare och mer basic produktion, en viktig anledning till detta var att bandet ville kunna spela så många låtar som möjligt från plattan live. Mer rockn'roll än psykedelia, alltså. Justin Hayward (sång och gitarr) menar att "It was like a move from marijuana to alcohol".

Personligen tycker jag inte det är så jättestor skillnad mellan denna skiva och Moody Blues övriga skivor från samma period. I stort sett tycker jag det är ungefär samma mjuka, och relativt stora, ljudlandskap, samma svepande refränger som uppmanar till allsång, samma psykedelisk-progressiva touch, samma kvalitet på låtarna osv. Visst kan en skillnad höras gällande produktionen, men jag tycker inte den är så stor som det framgår i informationen om plattan.

Öppningslåten Question var Moody Blues första avstickare in i det politiska landskapet då den bl.a. tar upp Vietnamkriget, Justin beskriver den som en protestsång om en värld som började gå förlorad. Den börjar som en riktig rockrökare men en minut in i låten byter den skepnad och blir plötsligt en svepande och halvsmäktande sång, för att sedan avslutas som en rockrökare igen. Den släpptes som singel som fick en förstaplacering.

Plattan är i övrigt fylld med en hel del sköna låtar, och som brukligt är på Moody Blues plattor, några lite tristare nummer. Värda att nämna lite extra är den vackra And The Tide Rushes In och den lika fina Dawning Is The Day. Den halvneurotiska Don't You Feel Small är också riktigt bra likväl som allsångsnumret Minstrel's Song. Avslutningsnumret The Balance är också en skön låt vars svepande, mäktiga refräng på temat andlig mystik står i fin kontrast till de talade verserna.

På tal om mystik hade vissa av bandmedlemmarna ett seriöst intresse för österländska läror och dess utövande. De gavs alltmer egna identiter/images - Pinder den lidelsefulla mystikern, Lodge rockkillen, Edge poeten, Thomas den skämtsamma mystikern och Harvard romantikern. Många började alltmer se dom som andliga vägledare lika mycket som musiker. Bandet tröttnade på detta och Lodge skrev låten I'm Just A Singer (In A Rock And Roll Band) som en reaktion på detta, en låt som är med på den senare plattan Seventh Soujourn.

Moody Blues plattor som skapades åren 1967-1972 kallas ofta the famous (core) seven, varav A Question Of Balance är en. Det är svårt att rangordna dessa plattor sinsemellan men A Question Of Balance står sig mycket väl i jämförelse med övriga. Jag upptäckte Moody Blues i vuxen ålder och är en av de få nyupptäckta grupper där jag sett till att köpa på mig, inte hela skivkatalogen, den är för stor, men ändå relativt många skivor. I det här fallet samtliga plattor från de nämnda famous seven. Ett tag var jag ganska insnöad på Moody Blues och jag lyssnade väldigt mycket på dom. Jag tycker fortfarande de är fantastiska i sina bästa stunder, men som nämnts innehåller plattorna också en del mer intetsägande låtar. Är humöret det rätta brukar jag fortfarande nämna Moody Blues som en av mina favoritgrupper.

A Question Of Balance är i alla fall en platta som jag med gott samvete kan rekommendera.

Tracklist

Side A
1. Question 5:40
2. How Is It (We Are Here) 2:48
3. And The Tide Rushes In 2:57
4. Don't You Feel Small 2:40
5. Tortiose And The Hare 3:23

Side B
1. It's Up To You 3:11
2. Minstrel's Song 4:27
3. Dawning Is The Day 4:22
4. Melancholy Man 5:49
5. The Balance 3:33

Astral Dance - "Beyond" (1988)

Dagens tema: En synthbaserad ambient/new age platta av det lugnare slaget, en skiva med individuella spår men där musiken också skapar en helhet.

Astral Dance bildades 1986 och var/är ett band där Pelle Händén var den drivande motorn, vad jag vet gavs tre plattor ut varav Beyond var den andra. Pelle brukade plockade in samarbetspartners och på Beyond är det Johan Belin som gör honom sällskap, dessutom får vi höra Björn J:son Lindh spela flöjt på två låtar. Björn J:son Lindh är en musiker som dyker upp på de mest oväntade och väntade ställen, så fort en svensk artist vill ha flöjt i en låt kan man lita på att Björn ställer upp. Han måste ha rekord i gästframträdanden.

Pelle (född -62) lärde sig spela piano som liten, hans pappa var musiklärare, men när han var åtta år hörde han Jimi Hendrix lira vilket var en stor upplevelse. Han bytte därför raskt instrument till gitarr och bildade sitt första rockband vid 12 års ålder. När han var 15 flyttade han till Stockholm och började lira bas i olika band. 1981 till 1983 spelade han t.ex. med bandet Livkraft vilket på den tiden tydligen var ett populärt band, även om jag personligen aldrig har hört talats om det, och 1984 bildade han det progressiva bandet Finnegan's Wake, vilket jag har hört talats om. Det var under tiden i Finnegan's Wake han började leka med synthar och insåg möjligheterna i detta instrument, vilket sedan blev hans huvudinstrument.
Kan tilläggas att den första konsert han besökte var Sweet på Scandinavium i Göteborg 1974.

Jag köpte troligen denna platta utgivningsåret, alternativt året efter. Det som lockade mig var förstås det mystiska omslaget, det mystiska bandnamnet och den mystiska skivtiteln. Som jag nämnt i tidigare inlägg var jag vid den här tiden i livet lockad av mystisk och "djup" musik, förväntningar omslaget på Beyond lovade att infria. Jag hade aldrig hört talats om Astral Dance när jag köpte plattan i någon affär, minns inte vilken.

Den unge Markus förhoppningar infriades. Det är halvmystisk, djup musik vilken kan liknas i en lång resa på 40 minuter snarare än ett antal korta 5-minuters språngmarscher. Det är synthbaserad instrumental musik nästan hela vägen igenom, som nämnts hörs också flöjt i ett par låtar. Mot slutet på plattan dyker mystiska, manliga körer upp som mystifierar skapelsen ännu mer. Jag gillade den här plattan som tonåring och spelade den ganska ofta, speciellt kvällstid i samband med att det var dags att sova. Det var en skiva jag gillade att lyssna på i mörkret, musik som talade till det inre i mig. Ganska långt ifrån Sweet på Scandinavium. Beyond var en platta som inte någon annan i min omgivning ägde, därför gav den mig en känsla att vara lite speciell, att ha lite extrakoll på musik, att ha upptäckt något som ingen annan kände till. Ja, jag var unik på något sätt.

Den äldre Markus är inte lika förtjust i Beyond, även om jag till min förvåning uppskattade den mer än vad jag trodde när jag lyssnade igenom den för första gången på kanske 20 år. Det är lite för mycket new age över den för att jag fullt ut skall kunna njuta, samtidigt som många partier på plattan faktiskt är riktigt sköna. Synthar och 80-tal är en farlig kombination, och visst hör man att tekniken var en annan på denna tid. Grupper som Tangerine Dream och Krafwerk lyckades på 70-talet skapa synthbaserad musik där soundet ändå låter OK idag, men något hände med syntharna på 80-talet. På Beyond lyckas ändå Pelle och Johan med nöd och näppe hålla sig på rätt sida om den knivskarpa kanten gällande acceptabelt eller icke-acceptabelt 80-tals synthljud. Det finns en vemodig touch på en del av låtarna vilket talar till den sentimentala delen i mig. Skall musiken färglägga en bild tror jag denna bild skulle bli relativt mörk, med några färgstänk här och där. Ungefär som omslaget.

Det är en relativt varierad platta med tanke på att det är instrumental musik där nästan bara synthar hörs. Vissa partier är lite mer fartfyllda medan andra är är lugna, sköra och ganska vackra. Björn J:son Lindhs bidrag är fina och går att njuta av bara de. Pelle och Johan lyckas skapa en bra helhet fördelad på två sidor. Som alltid på sådana här plattor finns vissa transportsträckor men intressanta partier dyker upp tillräckligt ofta för att hålla intresset uppe. Som helhet är Beyond en lugn och avslappnande upplevelse och troligen inget en fotbollshuligan skulle lyssna på innan en sammandrabbning med motståndarna.

Eventuellt får denna skiva snurra några gånger till på skivtallriken under året som kommer, men som sagt, det är lite för mycket new age över det hela för min del och soundet känns utdaterat och lite för mycket 80-tal. Musik som jag i mina yngre år tyckte var "djup" och mystisk tycker jag idag ofta är trist, kvasidjup och pretentiös. Och jag har väl inte samma behov av att framställa mig som unik och speciell. Men Beyond får ändå godkänt av mig då den innehåller en del ganska fina partier, trots att soundet skulle behöva en uppfräschning. Jag är glad att denna skiva finns i min samling. Och en människa (Pelle) som väljer Pink Floyds Wish You Were Here som den platta han skulle ta med sig till en öde ö måste man ju respektera.

Den som vill höra hur Astral Dance låter idag kan gå in på http://soundcloud.com/astral-dance/sets/astral-dance-today/


Tracklist

Side A
1. Beyond
2. Shai
3. Move On
4. Yamuna Nights
Total tid: 19:20

Side B
1. Fantasia
2. Dreamwind
3. St. Vitus Dance
4. Exit
Total tid: 18:25

Nä, dåligt med videos på Youtube från den här plattan.