Knarkmusik, brukade jag kalla sådan här musik när jag var yngre. De som skapade musiken måste knarka. De som lyssnade på musiken måste knarka. Detta var en komplimang. Musiken var annorlunda, alternativ och flummig. Det lockade mig. Samtidigt hade jag som ung inte helt lätt med Tangerine Dreams plattor. Jag lyssnade mycket på tidiga Pink Floyd och annan psykedelia, men Tangerine Dreams instrumentala plattor var lite väl formlösa, konturlösa och svävande. Jag saknade väl någon tydlig hook att hänga mig fast vid. Tangerine Dreams plattor fick ofta stå och vila i skivbacken långa tider, jag kanske knarkade för lite?
Idag tänker jag annorlunda om denna platta. Det är en riktigt skön skiva.
Tangerine Dream är en tysk grupp som bilades 1967 och Rubycon var deras sjätte studioalbum (om jag förståt det rätt). Den föregående plattan Phaedra hade varit en stor framgång. Edgar Froese har varit den stadiga medlemen i gruppen och vid tiden för inspelningen av Rubycon bestod gruppen också av Cristopher Franke och Peter Bauman.
Gruppen är fortfarande aktiv idag och har släppt över hundra album sedan starten och räknar man med singlar och samlingsalbum blir siffran över tvåhundra.
Rubycon består av två låtar, på varsin sida av skivan - Rubycon, Part One och Rubycon, Part Two. Enkelt och logiskt. Plattan har en sammanlagd tid på ungefär 35 minuter vilket är ganska lagom. Det var länge sedan jag spelade den här plattan och när jag för några veckor sedan lyssnade igenom den blev jag överraskad över hur bra jag tyckte den var, och den har snurrat ett antal gånger på skivtallriken sedan dess. Det är synthar och 70-tal vilket egentligen kan sluta hur som helst, i det här fallet ett riktigt skönt sound. Det finns en charm i den tidiga utvecklingen av synthbaserad musik som till stor del gick förlorad på 80-talet. Rubycon tar med lyssnaren på en resa som både passerar lugna landskap, mörka och neurotiska skrymslen, harmoniska ängar och stadiga pulser. Och trots att instrumenten har utvecklats enormt sedan dessa år är detta sound kanske ännu skönare än dagens elektroniska musik? Möjligt att det är den relativa enkelheten i ljuden som lockar.
Musiken kan beskrivas som en blandning av tidiga Pink Floyd (tänk Echoes eller Time), och Kraftwerk. Mer elektroniskt än Pink Floyd men flummigare än Kraftwerk. Sätt David Lynch som producent på vissa mörkare delar av plattan så kanske ni får en bild av vad det är. Tangerine Dream skapar en fin helhet och trots att det är två långa låtar tröttnar jag inte på musiken. Vägen musiken färdas fram på känns hela tiden logisk och de förändringar som kontinuerligt sker är så pass balanserade att det inte är någon tvekan att det är en och samma låt. Det är som en smidig mörk flod som flyter fram, den svänger hit, den svänger dit, här och där forsar det, men det är en och samma flod.
Det är en mörk och lugn platta, även om en tydlig puls slår på delar av låtarna. Det är lika mycket en atmosfär som byggs upp som en låt som spelar, och jag tycker Tangerine Dream hittar en bra balans mellan dessa fokus. Ibland kan plattor/låtar som dessa innehålla delar som mest är en kaokafoni av ljud och allmänt kaos vilket jag brukar uppleva som påfrestande och icke njutningsfullt. På Rubycon slipper man dylika partier, jag vill påstå att plattan är njutningsbar hela vägen igenom även om vissa delar är mindre intressanta än andra.
Av någon anledning får jag sommarvibbar av denna platta, vilket också händer när jag lyssnar på någon av Edgar Froeses soloplattor. Jag vet inte varför. Kanske har jag lyssnat på denna platta under sommaren som yngre.
Jag rekomenderar i alla fall Rubycon. Det är en halvmystisk, skön skapelse som passar bra en mörk vinterkväll eller en solig sommardag. Soundet funkar alldeles utmärkt och den tydliga 70-talsstämpeln förhöjer bara upplevelsen.
70-talet måste för övrigt ha varit en rolig tid då plattor som denna kunde ligga på topplistorna långa tider (14 veckor på 12:e platsen).
Tracklist
Side A
1. Rubyco, Part One 17:18
Side B
1. Rubycon, Part Two 17:35
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar